Åh, Remedy. Jag trodde allt ni fått en knäpp när Quantum Break kom och jag fick uppleva det mest splittrade spelet i er dåvarande historia. Det som slog mig var hur mycket jag saknade Sam Lake som av någon anledning inte hade skrivit spelet utan varit med som regisserande producent. Detta har ni med råge sett till att fixa i ert senaste spel, Control.
En surrealistisk kopp kaffe
Control tar sin början med ett litet introsnack av spelets huvudkaraktär, Jesse Faden. Hon har lyckats jaga rätt på en mycket speciell organisation, FBC eller Federal Bureau of Control. Hon misstänker att hennes bror finns där någonstans och tänker inte lämna stället utan svar.
Dock går saker inte riktigt som planerat utan vi får väldigt tidigt bevittna ett mord, plocka upp ett märkligt vapen som lever, tala med en trekant och slåss mot humanoida varelser som mumlar saker medan de hänger i luften. Låter de knepigt? Välkommen till Control!
Remedy är i mitt tycke några av de bästa på att skriva en story som andas gammal Lynchiansk surrealism och Sam Lake, deras huvudsakliga författare, har verkligen inte tappat sin unika stil. Jag skulle snarare hävda att hans lekfulla sätt att blanda det ordinära med det övernaturliga skiner som starkast i just Control. Bara att blanda hård brutalism med ett byråkratiskt sätt att se på märkliga händelser skapar en atmosfär som känns kontrollerat obehaglig. Vid många tillfällen i spelet står jag bara stilla och beundrar miljöerna med en blandad känsla av osäkerhet och nästan extrem nyfikenhet på vad som kommer att vänta härnäst.
Karaktärsporträtten är även de i särklass bland de bästa som jag stött på i spelvärlden. Allt ifrån den excentriske forskaren vars resa vi får följa i olika inspelningar till den mystiske Direktören som talar till oss via telepati från andra sidan hela vägen fram till den ordinära, lite lätt uppskrämda säkerhetsvakten som helst av allt vill komma hem. Alla har en charm och väldigt unik prägel där dialogen känns skarp.
Även Jesse Faden, vår protagonist, känns verklig och hanterar det konstiga på ett hyfsat rationaliserat sätt. Att få följa hennes resa är intressant då hon accepterar sin roll i det hela på ett naturligt sätt. Vi som spelare får också ta del av en resa då vi gradvis låser upp nya förmågor och kan ta oss till nya platser på olika vis i vad som känns som en rätt bra kurva.
Ett fort fullt av fästningar
Det som överraskar mig mest i Control är hur spelet är uppbyggt som ett Metroidvania i 3D. För er som inte är helt bekanta med termen så innefattar det en mer eller mindre helt öppen värld, i det här fallet väldigt öppna ytor, som är sammankopplad via en hiss. Det gör att det är ett intuitivt sätt att utforska världen och eftersom att du låser upp nya förmågor som gör att du kan ta dig framåt i en bra takt så blir varje nytt område en spännande utmaning med en bra belöning i slutet.
Designen är även hård brutalism i början där betong och mörka, nästan ondskefullt byråkratiska väggar möter dig var du än går. Senare byts det ut mot en aningens mer lekfull, surrealistisk design där världen bokstavligt beter sig lite som den vill. I slutfasen så går jag igenom ett ställe som bjuder på en av de häftigaste upplevelser visuellt och ljudmässigt jag skådat och som fick mig att stanna upp och le redigt brett. Jag har inte mött på en sån design sedan lång, lång tid tillbaka.
Dock är allt det här inte bara guld och gröna skogar. Då designen på nivåerna är så pass avskalad som den är så medför det att det ibland kan vara lite knepigt att veta vart man ska gå. De som tidigare spelat metroidvania-aktiga spel har säkert redan för vana att ha med penna och papper när du utforskar då det är en del springandes tillbaka till gamla platser. De som inte är lika vana kommer nog behöva spendera en del tid med att planlöst irra omkring ett tag innan nästa gång visar sig. Det går såklart att titta på spelets karta, dock kan den vara lite besvärligt att läsa ibland då den inte helt visar vilken våning som är upp eller ner.
Jag har även stött på ett sidouppdrag som visade sig vara tämligen svårt då dörren som skulle vara öppen slutade finnas. Det var lite frustrerande, dock är sådana saker väldigt ovanliga.
Ett hissnande äventyr
Control är en riktigt häftig upplevelse. Remedy leker med idéer och koncept som känns genuina och nya. Jag personligen rådiggade Alan Wake, vilket var deras första steg ut mot övernaturliga vatten och här bevisar dem att det helt klart är rätt väg att gå. De små brister som spelet uppvisar är inte tillräckligt många för att de ska störa speciellt mycket och hantverket blir till en koncentrerad, gedigen produkt.
I mina ögon är det heller inte av ett minus att spelet enbart är single-player. Det öppnar snarare upp för att kunna berätta en historia som jag redan nu håller på att uppleva för tredje gången!
