Curse of the Moon 2 Recension

2020 är ett bra retroår. När Castlevaniafarbrorn Koji Igarashi började utveckla Bloodstained: Ritual of the Night nådde de sitt stretch goal och vi fick ett pixellerat mästerverk i form av Curse of the Moon. Två år senare har vi fått en oväntad uppföljare på sagda stretch goal och det håller definitivt måttet.

Curse of the Moon 2 är del två i retroserien för Bloodstained, med starka referenser till huvudspelet, Ritual of the Night. Vi slår åter följe med demonjägaren Zangetsu, men får sällskap av nya karaktärer den här gången. Har ni spelat Ritual of the Night känner ni säkert igen en av karaktärerna, Dominique Baldwin. Hon är gängets representant från kyrkan och har många helande förmågor, bland annat en väldigt användbar revive. Den andra karaktären är en gammal vän till Zangetsu, en krypskytt vid namn Robert. Hans attacker når över hela skärmen och han kan använda ett liknande skott som penetrerar sköldar, precis som Alfred. Han har dock problem med både kyrkan och demonerna. Dominique är helt enkelt inte hans favorit i gänget. Den tredje karaktären är den absoluta favoriten – en corgi vid namn Hachi. Det är dock inte en liten söt hund som hoppar runt och bankar på demonerna – då Hachi experimenterats på är den lite smartare än din vanliga vovve och rider därför runt i en tankig rustning. Utöver dessa tre nya karaktärer får vi även återse Miriam, Albert och Gebel.

Del två, för två

Uppföljaren har tagit spelet till nästa nivå, inte bara med nya karaktärer. Nu kan du spela det med en vän, vilket gör gameplay lite varierande. Om en karaktär får slut på hälsa är de borta ur leken, tills alla karaktärer är borta och ni får börja om från en checkpoint. Precis som i föregångaren kan en välja karaktärer som bäst lämpar sig för omgivningarna och fienderna. Det blir lite risk/reward över det, då två stycken kan orsaka mycket mer skada på bossar och få bort fiender snabbare, men samtidigt dö med viktiga karaktärer desto snabbare. Att spela med andra kan dock bara göras lokalt. Det finns alltså inget onlinestöd, så vill du dela upplevelsen med någon är det bara att koppla i en till handkontroll och dela skärm.

Att dela skärmen med en kompis gör det lite mer kaotiskt, men öppnar upp för nya strategier.

Håller måttet

Det första jag fokuserade på var grafik, dialog och särskilt musiken. Grafiken är sig lik och de nya karaktärerna och fienderna går helt i rätt spår. Estetiken är sig lik och dialogerna känns lika bra som sist. Det absolut bästa är de små scenerna vi får när kartan visas för nästa bana. Gänget sitter vid en lägereld, badar i hot springs, m.m. Det ger mer liv till karaktärerna och är ett väldigt litet, men otroligt välkommet inslag. Musiken är på samma nivå som första spelet, även om det är lätt att känna att den var bättre i ettan. Detta beror nog mest på nostalgin som det har etablerat. Jag kommer dock på mig själv med att nynna med i låtarna efter ett tag, så de känns definitivt minnesvärda och trallvänliga. Jag tvivlar inte en sekund på att dessa låtar inte kommer få en lika varm plats i hjärtat efter ett par genomspelningar. Ja, det här är ett spel en vill köra igenom fler gånger.

Det var en gång…

Storyn är inte allt för annorlunda från första spelet. Precis som storyn återanvändes från Metal Gear: Solid Snake i Metal Gear Solid får vi en reiteration av första spelets story här. Det är såklart inte identiskt, men allt som händer kan definitivt kännas igen från föregångaren. De tar dock ut svängarna lite mer och vi får en hel del riktigt häftiga och känslomässiga avslutningar. Ett av sluten fick mig direkt att tänka på Asura’s Wrath, medan jag leende sög in den överdrivna avslutningen. Med det sagt så är storyn inte särskilt spektakulär. Det är mer än bara “du är hjälten, besegra ondingen” tack vara all dialog, men det är ändå ganska tamt. Men så är Curse of the Moon 2 ett spel som ska avnjutas i sitt gameplay, sin artstyle och sin musik.

Mellan banorna får du följa med gänget på deras olika aktiviteter, som varierar mellan bl.a. lägereldar, bad i varma källor och….fiske.
Summering
Curse of the Moon 2 är uppföljaren till ett redan vackert författat kärleksbrev till 8-bitarseran. I uppföljaren fortsätter brevet, med grafik, kontroll och musik som visar på vilket tidlöst format detta är. Det är inte ett spel som försöker sälja sig på en retrostil, men ett gediget hantverk som definitivt levererar underhållning. Inte bara för gamla spelveteraner, men även för nya spelare. Om plattformande action är din grej ska du definitivt ta en titt på det här.
Bra
  • Snygg pixelgrafik som visar på dess tidlöshet
  • Underbar musik, som vanligt
  • Intressanta karaktärer med spännande förmågor
  • Vem är bästa vovven? Hachi är bästa vovven!
Sämre
  • Storyn är bra, men känns återanvänd
  • Den klassiska Castlevaniakontrollen är inte en favorit
8
Bra
Uppfostrad av NES och SNES, med en förkärlek till pixlar och chipmusik. Fastnar för de små detaljerna och fingertoppkänsla i spel. Skriver 8-bitsmusik som ViperofVic på youtube.

Vad tycker du?

1 0

Skriv en kommentar

Din e-postadress kommer inte att synas. Obligatoriska fält är märkta med *

You may use these HTML tags and attributes: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>

Glömt lösenord

Ange ditt användarnamn eller din e-postadress. Du kommer att få en länk för att återskapa ditt lösenord via e-post.