Dark Souls III Ashes of Ariandel Recension

Det första av två DLC utökar det redan fantastiska originalet med nytt innehåll och en pvp arena. Varför känns då Ashes of Ariandel så meh, när det ändå är bra?

Vid vägskälet, ett kapell för rening, möter jag ännu en rutten person vid galenskapens brant. Han yrar kusligt där han kravlar på knä. Med kupade händer räcker han fram ett stycke tyg och uppmanar mig att ta det. Röra vid det. Tyget är blodigt och stinker av död. Jag kan nästan ana att mannen flinar under sin låga luva, svarta tänder och bleka ögon som alla andra ihåliga. Vanvettet smittar av sig och jag sträcker min hand mot tyget. Magin, eller förbannelsen, skruvar sig i mitt huvud. Innan mina fingrar vidrör det tar en osynlig kraft tag i min hand och suger in mig i tyget. Mina ådror fryser till is och allt blir vitt.

När jag vaknar drar en kylig vind genom min läderrustning. Jag har aldrig frusit så mycket i mitt oheliga liv.

Till skillnad från Ariamis går det att omgående resa tillbaka till Lothric. Praktiskt, men dödar effektivt känslan fångenskap.

En ny tavla med samma motiv

Ariamis, var i det första Dark Souls, en av de mest minnesvärda upplevelserna i modern spelhistoria. Platsen gömdes i en magisk tavla där dystra varelser fann trygghet. Men fördärvet spred sig som en pest i fristaden och jag plöjde genom det med nådens kalla klinga. När slutet var handa mötte jag tavlans goda beskyddare. Jag fick möjligheten att avsluta den reningsprocess jag påbörjat, eller lämna tavlan och dess invånare i fred.Vi var många som förälskade oss i halvdraken med den livsdrickande lien.

Första gången tappade jag hakan. Att jag fick välja att lämna bossen och hennes rike fredligt eller dräpa henne och för evigt förkasta tavlan var ett nytt grepp i Dark Souls. Valet förstärktes av det faktum att Ariamis var en frivillig zon som inte hörde till huvudstoryn. Jag slogs av kvalet: döda henne och få hennes grymma vapen, eller gå min väg. Hon vädjade till mig vänligt.

Första gången lämnade jag dem. Ingenting jag tidigare gjort i ett spel kändes lika viktigt.

Ashes of Ariandel levererar ett liknande äventyr till ett pris på 139 kronor (Playstation Store). Utan att spoila storyn kan jag säga det att inte bara namnet är snarlikt. Lyckligtvis har Ariandel tillräckligt mycket fräscht innehåll för att inte kännas som déjà vu.

Ariandel är kallt. Fruset. Många gånger när jag spelade kunde jag inbilla mig att jag frös.

Bergslandskapet är vackert med livsfarliga hyresgäster. Snön kommer färgas röd av blod många gånger innan slutstriden nalkas, varpå litervis med blod skall flyta. I sin helhet håller Ariandel samma höga kvalitet som originalet. Här finns rikligt med lore att koppla till resten av spelen, i synnerhet till Ariamis, och lämnar en med ivriga följdfrågor. Ändå är det något som känns olustigt.

Dark Souls är en spelserie jag håller varmt om hjärtat. Därför var det svårt för mig att lyssna på den lilla, buttra gamern inom mig som skakade på huvudet. Ashes of Ariandel introducerar inget spännande, utan allt går på räls. Visst har det en arena för pvp-entusiaster och några nya dödsverktyg att leka med, men spelmekaniskt utmanar det inte mig. Alla fällor och bakhåll ser jag på en mils avstånd. Looten behöver jag inte se för att veta var de finns. Till min stora besvikelse saknar Ariandel även smarta pussel och genvägar.

Troligen är jag långt indoktrinerad i Dark Souls mysticism att jag tänker som utvecklarna. Sju år av troget spelande (inräknat Demon’s Souls) har nog den effekten. Men utvecklarna Fromsoft förstår säkert att sina fans har erfarenhet i den säregna logiken, därför är det trist att de inte utmanar oss. Annat än med starkare fiender såklart.

Dödens leksakslåda

Kärnan i Dark Souls stridsfunktion är att man bygger sin karaktär för ett särskilt ändamål. Till exempel att kunna lyfta det tyngsta svärdet i spelet och ändå kunna göra ninjaflips. Ariandel fyller på repertoaren av ändamål med en handfull unika vapen och magiska besvärjelser. Många av dem riktigt coola. Dessvärre lämnas rustningar lite i skymundan enligt mig och är inget annat än nya variationer av plåtrustningen.

Corona (fenomenet inte ölen) är en spännande besvärjelse som skickar iväg en diskus av ljus som skadar allt i sin väg, både i kastet och på tillbakavägen.

Efter en viss boss får man möjligheten att idka multiplayerslagsmål, så kallade Undead Matches, för upp till sex personer samtidigt. Vidden av spelläget har inte utforskats av mig, men potentialen är stor. Reglerna är enkla, döda motståndet. Dueller förbjuder estus, medan större slagsmål begränsar dem. Undead Matches brister däremot i avsaknaden av användbara belöningar. Covenant-troféer får man bäst skaffa genom traditionella invasioner. Vad man däremot får är titlar. That is it.

Höjdpunkten i Ariandel är de två bossarna. Ja, de är ”bara” två. Fast det faktumet motiveras i kvalitet över kvantitet. Sista bossen, den som syns i trailern, är så episk att allt annat bleknar. Jag rekommenderar verkligen alla att hjälpa andra med den, inte bara för att du behöver lära dig striden, utan för att den är så häftig. Tilläggas bör också nämnas att fighten är svår.

Utmärkt men inte alls nyskapande

Ashes of Ariandel är bra, mycket bra faktiskt. Men för den tränade Souls-spelaren är det inget mer än det gamla vanliga. Nya vapen och ett nytt multiplayerläge håller spelarbasen sysselsatta fram till nästa DLC. Ashes of Ariandel lämnar tyvärr inga bestående intryck som Ariamis målning gjorde, men det är inte en desto mindre vacker tavla för det.

Bra
  • Arena
  • Lore
  • Bossarna
Sämre
  • Inget nyskapande
  • Förutsägbart
  • Kort
7.5
Gillar
Jag är en gamer av den gamla skolan och uppskattar både spel som utmanar mitt tålamod och spel som jag kan fly in i. Mina bästa minnen kommer från Super Mario Bros. 3, Mega Man, The Legend of Zelda och Final Fantasy. Nu finner jag mina kickar i Destiny, Bloodborne och Shovel Knight och gömmer mig i Bethesda och BioWares världar.

Vad tycker du?

0 0

Skriv en kommentar

Din e-postadress kommer inte att synas. Obligatoriska fält är märkta med *

You may use these HTML tags and attributes: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>

This site is protected by reCAPTCHA and the Google Privacy Policy and Terms of Service apply.

Glömt lösenord

Ange ditt användarnamn eller din e-postadress. Du kommer att få en länk för att återskapa ditt lösenord via e-post.