Dawn of the Monsters är en produkt av 13AM Games. Med blotta tre spel (nu fyra) i sin utvecklarportfolio får de ändå kallas för relativt nya på fältet. Dock står en sak säkert: studion står för kvalitet. Undertecknad håller Runbow från 2015 för ett av de bästa multiplayerspelen i genrerna plattform/party som någonsin designats. Och allvarligt talat är nog Dawn of the Monsters inte långt ifrån en sådan lista i sin egen nisch.
13AM Games ger ofta ut sina egna spel, men lämnar det ungefär lika ofta till någon annan. Denna gång har de slagit sig ihop med inga mindre än WayForward. Tack vare detta drag har de fått en bra medial täckning i och med att denna studio/utgivare har rätt starka PR-muskler. Det var därför undertecknad själv fick nys om Dawn of the Monsters och det är med en dos tacksamhet.
Monstrens konung
Dawn of the Monsters är en brawler där du styr ett av fyra gigantiska krigarmonster och slår sönder andra monster på löpande band. Det är en genre som legat lite i träda såvitt mainstream anbelangar, framför allt med temat kaiju (gigantiska monster i Godzilla-stuk). Under 2022 verkar det som att vi får mycket, mycket mer av den här varan. I egenskap av en som saknat den sedan jag blev betuttad i King of the Monsters 2 på Super Nintendo är det här goda nyheter.
Dawn of the Monsters kan dock skryta med en hel del bevis på genrens utveckling genom åren. Framför allt finns här fler attacker att nyttja: lätta, tunga, närstrid eller distans. Grundattackerna är antingen lätta eller tunga och ofta närstridsbaserade, medan specialattackerna (som laddas i takt med att du ger och tar stryk) tenderar att vara lite mer på avstånd. Tyvärr saknas en hoppknapp, men det kan man nog inte riktigt förvänta sig heller. Det här är en brawler där tyngden ska kännas. All design pekar på att spelaren ska känna ett rejält ”oomf” var gång en attack når sitt mål. Och det lyckas Dawn of the Monsters med – kanske bättre än något annat spel i genren.
Stilla navet
Berättelsen i Dawn of the Monsters är ”något” inspirerad av Pacific Rim. Människorna är hotade av en främmande ras monster som kallas Nephilim. De har ödelagt hela städer och mer eller mindre börjat känna sig som hemma på Jorden. Det är upp till organisationen DAWN (Defense Alliance Worldwide Network) att rensa upp vårt klot och ta reda på varifrån Nephilim kom och hur vi blir av med dem för gott.
Alla uppdrag utgår från rymdstationen Sunrise (som den anrika studion bakom flera av inspirationskällorna, najs) där du väljer en av de fyra kämparna. Förutom tidigare nämnda raseri-attacker kommer du även att låsa upp styrkeökande föremål (augumentations) som du kan utrusta dina karaktärer med. Dessa får du fler av efter varje avklarat uppdrag och du får välja olika starka/ovanliga beroende på vilken rank du uppnått under sagt uppdrag. Detta system går absolut att benämna som grind, men det är inte något som känns nödvändigt. Tvärtom är det nog bara en extra bra bonus om du ändå ska jaga S-ranker som en annan kompletionist.
Tajt gameplay på rätt premisser
Du spelar som en av fyra karaktärer: två människor och två människokontrollerade bestar. De bär de kulörta namnen Aegis Prime (styrs av Eiji Murasame) och Tempest Galahad (Jamila Senai) på människosidan, och Megadon och Ganira på monstersidan. Namnen passar deras utseenden till punkt och pricka, särskilt människorna, som ju ser ut som Power Rangers eller liknande sentai-seriefigurer. Faktum med att framför allt fiendenamn är ett område 13 AM Games lagt ned mycket möda på att få rätt. Det märks och känns bara väldigt rätt i sammanhanget.
Som sagt så känns gameplay väldigt följsamt och sammanhängande. Alla karaktärer känns tunga, men vissa mer än andra – och det märks framför allt i deras attacker. Spelaren har i princip sju variabler att hålla reda på: attack, försvar, snabbhet, kritisk träffchans, kritisk skada, raserigeneration och vamp (livalstring från fienden). Det är dessa ovan nämnda förstärkningar jobbar med. De ger dig ett hum om vilken typ av karaktär du väljer och vad du kan göra/har gjort med den.
En inte helt oproblematisk flört
Dawn of the Monsters flörtar med nostalgiker och är extremt medveten om sin målgrupp. Den består av fans av brawlers/beat ’em ups och kaiju, vare sig de känner till dessa termer och är (som jag själv) 30+, eller om de är sisådär 5 och bara älskar att se ”dinosaurier” som slåss. Det här är ett spel som mest kommer att belöna den första spelartypen, men som med lite tålamod mycket väl kan funka även för den sistnämnda. Dawn of the Monsters har nämligen samarbetsläge för upp till två spelare. Det är därmed lika ypperligt som en bandbyggande förälder-barn-upplevelse som det är en ”bromans” för nostalgiker. Det är dock inte utan sina problem.
På konsoler verkar Dawn of the Monsters vara en rättfram affär, baserat på recensioner. Undertecknad har dock spelat PC-versionen. På PC släpptes Dawn of the Monsters på Steam och är än så länge exklusivt där. Vid första starten fungerade dock inte handkontroller som de skulle. Detta var pga konflikter mellan Steams handkontrollsinställningar och spelets sätt att läsa av indata från kontroller. Problemet ”fixades” i en uppdatering som kom efter ungefär tre veckor. Samma uppdatering orsakar dock att kontrollschemat ändras och att exempelvis styrkorset på en Dual Shock 4 inte fungerar. Den bästa lösningen är att helt enkelt slå av alla specifika handkontrollsinställningar i Steam innan du startar spelet och se om det funkar då. Det gjorde för mig och jag är nöjd. Jag tycker mest det är en oerhört klantig anekdot som ger en lite besk eftersmak på ett i övrigt så roligt spel.
Den sista kritiken mot Dawn of the Monsters är i designen av miljö och av ljud. Miljöerna är mestadels städer stöpta i samma repetitiva form, vilket är en rätt vanlig fallgrop inom genren. Jag vet inte om det är bristen på variation som gör det dock, men byggnader och andra detaljer i omgivningen demoleras oerhört snyggt. Jag gillar särskilt att krossa motorvägsviadukterna och se den celshadade asfalten nästan smälta bort under mina steg.
Ljudet i sig är både klart och passande, med ett röstskådespel i varje karaktär som passar genren som hand i handske. Det innebär att det verkligen låter som en 90-talsanime, månne med lite mer balanserad inlevelse. Mer än så sticker röstsättningen inte ut, vare sig i positiv eller negativ bemärkelse. Musiken delar samma så att säga slätstrukenhet. Dan Rodrigues har komponerat ett soundtrack som lyckas att inte ha ett enda utstickande spår. Det vill dock dess volym gärna kompensera lite för, gärna genom drillande syntar och överbombastiska trummor. Det står aldrig riktigt så mycket på spel att den känns berättigad, men å andra sidan är det också en högst personlig observation. Inget med soundtracket går stick i stäv med vanliga förväntningar hos spelare. Det kom ju dessutom med som en CD i Limited Run Games fysiska samlarutgåva. Tyvärr har förbokningsfönstret för denna gått ut, men kanske får vi se en bredare release så småningom.
Allt sagt: Bra spel
Det är inget snack om saken: Dawn of the Monsters är ett bra spel. Det väger mer än väl upp för sina få svagheter med sina styrkor, även om PC-versionen bär vissa tecken av att vara ett nödvändigt måste. Gillar du genren och spelets tema skulle det vara mycket förvånande om du inte älskar det här spelet.
Dawn of the Monsters släpptes den 15 mars 2022 på PlayStation 4, Xbox One, Nintendo Switch samt PC (via Steam). Priset är cirka 250 kronor. En fysisk utgåva är under produktion av Limited Run Games – den går dock ej att förboka längre. Den recenserade versionen är Steam-versionen på PC. Denna recension är möjlig tack vare en recensinskod.
