Decarnation är för undertecknad andra spelet på kort tid som utspelar sig i Frankrike – denna gång i tidiga 90-talets Paris. Här får vi möta Gloria, som jobbar som dansare på något slags kabaré. Hon befinner sig vid ett vägskal i livet och vet inte riktigt vartåt det barkar. Relationen till flickvännen surnar, chefen söker ny och yngre talang, och samtidigt är hennes operasjungande mor ständigt över henne med ovälkomna förslag. Vägen skall dock snart sta(l)kas ut åt henne.
Efter ett jobb som krokimodell ställs Glorias staty ut på ett lokalt museum, och kort därpå blir hon erbjuden ett nytt jobb med diffus arbetsbeskrivning. Efter lite om och men tar hon det och befinner sig snart fritzlad, alltså inlåst i en källarcell, med löften om att allt ska bli bra nu.
Pixlade hemskheter
Olika former av skräck gör sig olika bra i spelform. När det gäller Decarnation har teamet på Atelier QDB valt en tvådimensionell, pixlig konstform som bäst påminner något på en trimmad Super Nintendo. De har dessutom fått hjälp av självaste Akira Yamaoka (Silent Hill, Shadows of the Damned) för musiken. Resultatet är ett toppbetyg i pixelbaserad skräck, men med ett par skavanker som kommer sig av att det nästan måste vara bökigt att spela skräck.
En stor del av skräckelementen i spel kommer sig av avsaknaden av kontroll. Resident Evil har sina berömda tankkontroller, medan Eternal Darkness har sina hallucinationer. Decarnation har, förutom faktumet att Gloria rör sig riktigt långsamt, ett flertal minispel som duktigt motarbetar dig emellanåt. Vore det inte för dessa skulle Decarnation eventuellt göra sig bättre som film. Nu får det i stället samma typ av stämpel som To The Moon och Meg’s Monster, alltså den jag gärna kallar för pixelnarrativ.
Kropsskräck i 16-bitar
Decarnation ser som sagt ut som ett SNES-spel, men låt inte det avskräcka dig från att bli … avskräckt. Det här är sett spel som kan sin kroppsskräck och har gott om ögon där de inte ska vara. Alla karaktärer är extremt distinkta och lite lagom obehagliga, medan de hjärnspöken du besöker i Glorias inre under spelets gång är lagom hårresande och äcklande. Visst har Decarnation sin beskärda del av så kallade jump scares, men spelet etablerar så mycket annan genuin skräck också. För mig personligen balanserar den mellan äcklig och hårresande, men blir sällan mer än lagom av någotdera. Och jag är en liten, liten fegis.
Om Decarnation levererar hyfsat på den grafiska fronten, levererar det dubbelt upp på den ljudmässiga. Förutom Yamaokas fantastiska grepp om skräckmusik med faktiska melodier, finns här andra namn som ska äras för sina toner, och två som bör äras för sina röster. Den första är Corentin Brasart som faktiskt har en rätt gedigen portfolio. Hans grepp om ljuddesignen förgyller verkligen speltimmarna i Decarnation. De andra är pseudonymerna Alt236, AL9000 samt The Von Bastards. Dessa lär stå för de mer poppiga låtarna, inte minst de som då sjungs av Nathan Luyé och Clémence Joly. Dessa bidrar alla till ett soundtrack som tar vara på spelets berättelse och lyfter upplevelsen. Det är inte tu tal om saken; Decarnation avnjuts absolut bäst genom hörlurar.
Pussla mig baklänges
Är det något som bör ha en känga här så är det egentligen sambandet mellan pussel, berättelsetakt och faktumet att Decarnation dras med achievements. ’Cheevos har inget i ett spel som det här att göra – det tycker inte ens en prestationsslampa som undertecknad. Tack och lov är de flesta förpassade till slutspelet och kan göras mer eller mindre i samma rum. Gott så långt. Problemet är att pusslen i sig känns lite som att de måste vara där för att det här är ett spel. De är i sig inte dåligt gjorda (med enstaka undantag), men de känns något mer i vägen än vad de borde göra som variationselement.
Gällande takten i berättelsen är den helt enkelt som en vanlig skräckfilm som handlar om ofrivillig fångenskap: Storyn är snäppet för lång. Decarnation kan bara med nackdel spelas genom i en session; normala spelare vill kanske dela upp det i en akt per spelomgång. Varje akt är en dryg timme lång och där finns sex stycken. Personligen hade jag nöjt mig med fyra. Storyn hinner mogna och viktiga delar hinner glida på plats långt innan eftertexterna rullar. Och när de väl gör det, är de faktiskt mycket välkomna.
Decarnation släpptes den 31 maj på PC (via Steam) och Nintendo Switch. Det rekommenderade priset är cirka 175 kronor. Denna recension är av PC-uvtågan och möjlig tack vare en recensionskod.
