Devil May Cry 5 Recension

När jag köpte min första Playstation 2 fick jag välja ett spel att få med. Jag valde Devil May Cry. Det var inte likt något annat jag sett tidigare och blev min introduktion en av spelvärldens mest ikoniska serier. Let's rock.

Jag spelade ut det under två sessioner i barndomshemmet. Jag var gammal nog att dricka, men för arbetslös för att få en egen lägenhet, så jag tog en flaska Johnny Walker som sällskap för mitt stundande äventyr på denna orörda, nya konsol. Om jag dog fick jag ta en klunk whiskey. Det slutade med några glas vatten och ett par vändor runt huset för att nyktra till när jag väl mötte Nightmare. Jag dog mycket på den bossen, med andra ord.

Nästa del i serien (för mig) var prologen som är Devil May Cry 3. Tvåan blev alldeles för sågat så jag struntade i det. Jag gick igenom en otroligt jobbig period innan jag spelade spelet och soundtracket blev den orkestrering som fick mig att ta mig igenom det. När jag väl spelade spelet blev upplevelsen hundra gånger så stark då all musik redan var absorberad in i själen.

Några år senare spelade jag del fyra. Ny plattform, fräsigare grafik, aktiv hype. Det var roligt, men det var ändå mer av samma sak. Nero må vara en egen person, men med svärd, skjutvapen och liknande utseende kändes han mer som en protegé till Dante. Eller fanboy. Det var bara mer av vad vi redan sett. Nu är del fem i serien här och saker har förändrats.

Ett nytt hot på horisonten

En dag sköljer kaoset över Red Grave City. Enorma träd, kallade qliphoth, tränger upp ur marken och demoner börjar samla människoblod för en ritual. Vi får följa Nero och Dante när de försöker stoppa den mystiska och överjävligt starka demonen Urizen, vars mål är att bli mäktigast i samtliga världar. Detta efter att denne stulit Neros demonarm. I öppningsuppdraget får vi bekanta oss med V, en mystisk person som anlitat Dante att stoppa sagda demon. Dante är dock too cool for school så han kör solo. Istället har V slagit följe med Nero. När de två kommer fram till Urizens tronrum, där denne pumpas med människoblod, hittar de Trish och Lady besegrade, med en misshandlad Dante som envist kämpar emot. Efter att ha fått stryk av superdemonen flyr Nero och V på Dantes order, som i sin demonform fortsätter slåss. Aaaaand scene!

Världen hotas av demonen Urizen, vars ambition är att härska över allt och alla.

Gammalt möter nytt

Efter att ha spelat igenom spelet känner jag att mycket av känslan från trean är här. Du färdas horisontellt, vertikalt, löser pussel och hamrar på bossar i uppenbara arenor – standardingredienser måhända, men Devil May Cry 5 känns inte som ett copy/paste. Det känns genuint och jag påminns om den nya känslan jag fick med ettan och trean.

Miljöerna känns inspirerade och äkta, som att utvecklarna har haft riktigt kul att designa allt. Inget känns halvdant och håller en hög kvalitet. Det här är det snyggaste spelet i serien och det hänger inte bara på uppenbara faktorer som hårdvara. Det är designen som skapar atmosfären och de har verkligen lyckats.

Efter att ha spelat DMC HD Remastered märkte jag att spelen inte åldrats med mycket värdighet. I femman har du samma grundläggande gameplay och fysik, men uppdaterad till dagens standard. Det känns verkligen som ett Devil May Cry för 2019 och är riktigt tillfredsställande att spela. Att vi får allt i 60 fps är knappast ett minus. Tvärtom.

Möt ensemblen

Nero är tillbaka och är en av spelets tre spelbara protagonister. När hans demonarm slits bort av en mystisk främling får han hjälp av Nicolette. Hon är en sydstatartjej med lika mycket attityd som talang när det kommer till att bygga Devil Breakers till Nero. Hennes skåpbil består av det hårdaste materialet i universum för hon kör den lika graciöst som en full kamikazepilot i en porslinsbutik. Hon voltar, sladdar och mejar ned demoner och bärande strukturer på löpande band, men skåpbilen är alltid intakt. Det kanske är skåpbilen som inte tror på fysiska lagar…?

Nero får sällskap av V, en mystisk kille som slåss med frammanade, magiska varelser. Den ena är Griffon, en snacksalig fågel och den mest antropomorfiska av de tre. Det andra djuret är Shadow, en shapeshiftande svart panter vi slogs mot i Devil May Cry. Den tredje kompanjonen är Nightmare som ser ut som ett kärleksbarn till Yellow Devil i Mega Man och det svarta gucket från Dark Souls III. Dessa demoner ger V en spelstil som starkt skiljer sig från Dante och Nero, vilket får honom att sticka ut ytterligare. Det här är dock inte de enda flirtarna med tidigare spel, men ni får hitta resten själva. Utöver sina summons så bär V på några fler hemligheter. Jag hade mina misstankar en liten bit in och det var tillfredsställande att se att det stämde. Det var verkligen vad jag hade hoppats på.

Dante är tillbaka och han är lagom gammal och sliten, men hans attityd finns fortfarande kvar. Tack och lov är det inte lika skitnödigt som i de tidigare spelen. All attityd och den myriad av krystade one-liners som blivit synonyma med serien finns fortfarande där, men det känns mycket bättre skrivet den här gången. I spelets början möter vi även Trish och Lady, som får någorlunda roller senare i spelet. De känns dock mest som fan pleasers då deras närvaro är deras enda funktion i spelet. Att se dem med dagens grafik är dock hur tufft dom helst.

Om du behöver ett exempel på varför Devil May Cry 5 är något nytt kan du ta en titt på V. Ny karaktär, ny spelstil, seriens första starka personlighet, osv. V är en bidragande del till spelets story och det som får femman att bli vad det är.

Konsten att skriva en personlighet

Devil May Cry 5 har sina signaturdrag och karaktäristiska kännetecken. Ett av dem är tyvärr otroligt tråkiga personligheter. Dante, Nero och Nico är lika platta som överdrivet coola och stöddiga. Det är först framåt slutet som Nero visar på mer relaterbara drag. Trish och Lady har blivit nedgraderade från tidigare spel. De är bara utsmyckning och Lady känns som en helt annan person här.

Sen har vi V. Han är den mest intressanta karaktären i ensemblen. Inte bara för att han bär på hemligheter och har en helt annan gameplay, men för att han känns mänskligare än de andra karaktärerna. Han har sina “coola” ögonblick, men han är en person som visar sina svagheter, rädslor och bekymmer. Ju längre in du kommer i spelet, desto mer får vi se av det. Om vi ser till storyn i sin helhet är han utan tvekan den mest fascinerande och tuffaste karaktären i spelet.

Spelglädje från förr

De senaste spelet jag recenserade gav mig samma känsla av genuina spelglädje. Det var mycket av det som styrde betyget. Vi spelar ju trots allt spel för att bli underhållna. Devil May Cry 5 gör ett lika glimrande jobb, men här känns allt så välplanerat och genomtänkt – vapen, karaktärer, story, gameplay, musik, design – allt är spot on och det här är en riktigt bra del i serien. Fyran var skoj, men kändes som en lite stressad och kofotad del i serien. DmC var mer ett kul spin off-projekt. Det här känns äkta, officiellt och genomtänkt. Vore det här musik är femman fullängdaren fans har väntat på efter att ha fått en välpolerad EP i Devil May Cry 4.

Utan sin demonarm får Nero hjälp av olika Devil Breakers, utvecklade av Nico. Detta ger hans gameplay både strategi, omväxling och i viss mån management. Det här är en ordentligt uppgraderad Nero från föregångaren.

Gårdagens klassiker klarar dagens prövningar

Devil May Cry 5 känns väldigt bekant i sitt utformande. Gameplay är sig likt, men med mer frihet. Det är smidigare och mer tight och känns inte som en upprepning av tidigare titlar. De alternativ som spelet erbjuder får det att kännas fräscht och intressant. Att V spelas annorlunda än Nero och Dante är en frisk fläkt vi mer än gärna välkomnar.

För att vara ett actionspel med hack’n’slash som genre har de inte bar skapat en skön gameplay. De har även lyckats skriva en riktigt bra story. För spelare som följt serien från början kommer mycket intressant och chockerande avslöjas. Det är inte den bästa storyn du tagit del av, men för att vara ett grabbigt actionspel är det väldigt välskrivet.

Devil May Cry 5 är En frisk fläkt i en tid där spel försöker rida på andra titlars framgång, stora E3-löften som slutar i mediokra resultat och stora besvikelser. Devil May Cry 5 känns inte som en desperat styrkemätning eller ett slött sätt att tjäna pengar på. Det här doftar hantverk och minutiös design, där spelare får ta del av vad spel ska handla om – fantastiska upplevelser som känns äkta.

Summering
Fans av Devil May Cry-serien kommer inte bli besvikna och nya spelare har en ypperlig titel att introducera sig själva till den. Det är lika löjligt coolt som det alltid varit, men på ett mer smakfullt sätt. För mer rutinerade spelare av serien kommer en story som är otroligt bra för att vara ett macho hack'n'slash, men det förtar inget av den underhållande action spelet levererar.
Bra
  • Utsökta miljöer med en bred repertoar
  • En genuint intressant story
  • Gameplay som är bekant, men moderniserat
Sämre
  • Ibland får kameran tuppjuck i strider
  • Vapnen byter sig lite hejvilt, vilket är irriterande
9
Grymt
Uppfostrad av NES och SNES, med en förkärlek till pixlar och chipmusik. Fastnar för de små detaljerna och fingertoppkänsla i spel. Skriver 8-bitsmusik som ViperofVic på youtube.

Vad tycker du?

0 0

Skriv en kommentar

Din e-postadress kommer inte att synas. Obligatoriska fält är märkta med *

You may use these HTML tags and attributes: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>

Glömt lösenord

Ange ditt användarnamn eller din e-postadress. Du kommer att få en länk för att återskapa ditt lösenord via e-post.