Onerat Games, bestående av enbart spelutvecklaren Dylan J. Walker, har arbetat på Elden: Path of the Forgotten i lite mer än fyra år. Med den informationen är det svårt att bedöma spelet med samma hårda blick som trippel-A-spelen, med sina miljonbudgetar och hundratals anställda, får lida under. Sågen får samla damm den här gången. Med det sagt förtjänar Elden: Path of the Forgotten fortfarande sin beskärda del kritik, tillsammans med beröm.
Elden: Path of the Forgotten
Du mantlar rollen som Elden, en androgyn karaktär på jakt efter svar i en bepixlad värld ockuperad av monster och deformerade kultanhängare. Beväpnad enbart med ett svärd och förmågan att rulla undan attacker ger du dig ut på ett farligt äventyr genom skogar och sanddynor för att hitta din försvunna moder. På vägen kommer du dräpa horder av vidunder, lära dig förbjuden magi och se hemskheter inte menade för mänskliga ögon.
Path of the Forgotten lånar mycket av Lovecrafts mytologi för att frammana en bekant rysarstämning. Men till skillnad från litteraturen är Elden helt befriad från skriven berättelse. De fåtal ord som syns i spelet är obegripliga. Istället förmedlar spelet storyn genom miljön och anteckningar i bilder. Tillsammans med den minimalistiska ljudbilden lämnar spelet en tryckande känsla av utsatthet och överhängande död. Tyvärr är den också svårbegriplig och förvirrande.
Elden: Path of the Forgotten lånar också från From Softwares moderna klassiker för att skapa en känsla av det gamla, svåra och oförlåtande. Elden har tre mätare (health, stamina och magic) och som ni säkert förstår innebär det att striderna blir en dödlig dans av välavvägda attacker och kullerbyttor. Magier har specifika egenskaper och kan i rätt tillfällen vända en strid, men de är jävligt bökiga att hantera. Förutom en handfull vapen är utbudet av föremål kraftigt begränsat och gör Path of the Forgotten till ett riktigt svårt spel där det du har tillhanda får duga. Masochister, tacka och ta emot!
Balans i dissonans
När du ska berätta en berättelse utan att berätta den måste du lämna ett jämnt och fint spår av brödsmulor som spelaren kan pussla ihop till en helhet. Eller, det är iallafall vad jag föredrar. Path of the Forgotten är så in i helvete konsekvent med sitt icke-narrativ att jag blir frustrerad och förvirrad när jag försöker tolka intrycken. Bristen av begripliga ord och de godtyckliga illustrationerna som är tänkta att förtälja en historia får mig att känna mig dum och exkluderad.
Samtidigt som jag beundrar Onerat Games modiga val av berättarform, eller ja, frånvaron av en, önskar jag att något mer hade gjorts för att engagera mig i vad som händer. Varför ska jag bry mig? Vad driver mig att fortsätta kasta mig in i ett till synes omöjligt stridsscenario efter tjugo misslyckanden? Vad heter varelserna jag värjer mig mot? Vad heter världen? Nästan varje ögonblick som inte är direkt strid ifrågasätter jag allt jag gör, och försöker intala mig själv att insikt nog kommer snart.
Men jag får ingen. Visst, jag förstår att världen är farlig och kosmiska vidunder är bakom allt, men det vet jag bara baserat på utomstående mytologi. Inte från spelets egna handling.
Nostalgiska pixlar
Den audiovisuella upplevelsen är ett av Eldens styrkor. Är du 80-talist eller äldre känner du troligtvis omedelbar nostalgi när du startar upp Path of the Forgotten. Färgtonerna, de härligt skarpa pixlarna, animationerna, allt är som från tidigt åttiotal. Och det är fantastiskt!
Elden: Path of the Forgotten har i sin avskalade grafik är ändå tillräckligt detaljerade miljöer för att skapa distinkta och unika områden. Spelet saknar en karta att navigera efter, men du skapar en i ditt huvud tack vare riktmärken i form av byggnader och utstickande formationer. Detta gör att du även kan identifiera potentiella faror i omgivningarna utan att de ser malplacerade ut.
Ett retro souls i behov av lite polering
För att vara skapat av en ensam utvecklare är Elden: Path of the Forgotten en imponerande bragd i grafisk form. Och även om jag inte uppskattar valet av narrativ, beundrar jag hur konsekvent det är – någon annan än jag kan troligtvis finna mer nöje i formen än jag. I mångt och mycket är Path of the Forgotten en suverän destillering och bakåtgradering av Miyazakis kultförklarade spel.
Men om det är något spelare bör vara informerade om innan de närmar sig Elden så är det att inte ta för givet att det är lika skarpt som sin inspirationskälla. Elden: Path of the Forgotten lider av ojämn kontroll, inkonsekvent träffdetektion och småkorkad AI. Var och en för sig är dessa tillkortakommanden inte mycket av ett problem, men det händer allt för ofta att flera överlappar varandra och ingjuter irritation. Det är som absolut värst när du står inför en svår strid och dör om och om igen.
Onerat Games har redan tillfört en patch till spelet som skall åtgärda lite av de ojämnheter som plågar spelet. Med tanke på utvecklarens närvaro i sitt community är fler uppdateringar troligtvis under utveckling just nu.
