Everdeep Aurora är troligen närmast SteamWorld Dig, skulle jag antagligen sagt om jag faktiskt hade spelat SteamWorld Dig. Det är helt enkelt ett spel om att utforska underjorden med hjälp av en portabel borr. Allt för att hjälpa missen Shell hitta sin mamma igen.
U-R-G-U-L-L-I-G-T
Jag är inte mycket mer än (katt)människa – ge mig en katt på spelomslaget och jag blir genast cirka 88 % mer intresserad, oavsett övrigt innehåll. När det dessutom gäller min favoritsubgenre(?) metroidvania, går intresseklubben på veritabelt högvarv.
I Everdeep Aurora spelar du som sagt som katten Shell som bokstavligen måste komma till botten med fallet om sin försvunna mor. En enkel handskriven lapp är allt hon lämnade efter sig. När du anlänt till rätt ställa och lyckats låna dig en borr är det bara att börja. På vägen stöter du på massor med vänligt och mindre vänligt sinnade kreatur av olika slag. De förstnämnda är i klar majoritet och ber ofta om din hjälp med diverse aportuppdrag.
Storyn är urgullig, men den toppas bara nästan av den Game Boy-eska estetiken som möter en likt en precis lagom ljummen kudde redan från start. Lägg där till ett lika passande soundtrack med lugna valser och vackra slingor piano, blås och sträng och du har ett vinnande koncept. På pappret.
Hål i härligheten
Everdeep Aurora läcker tyvärr kulfaktor nästan omgående. Spelets skärm är indelat i tre delar, varav alla är statiska. En del är för att visa batteristatus (mer om det undertill) och föremål, en för kartan, och mellan dem en för själva spelet. Det känns klaustrofobiskt (kanske medvetet?). I sig är det inget problem, men när kartan dessutom är så undermålig blir det jobbigt. Den visas nämligen inte i sin helhet, vare sig horisontellt eller vertikalt, och den går bara att skrolla genom att röra på spelarkaraktären. Alltså finns ingen pausmeny där du kan vrida och zooma. Värre än: Den visar inte alla in- och utgångar till nya platser – inte ens när du hittat dem och vill kunna hitta tillbaks dit enkelt! Och väl inne i dessa platser (sub-grottor?) finns ingen karta alls att tillgå! Du har heller inga egna kartmarkörer eller andra sätt att enkelt guide:a dig själv om du inte har minne som en gud.
Faktum är att inget i Everdeep Aurora markeras på ett särskilt hjälpsamt sätt. Somliga uppdrag gör det, medan andra pekar dig fel(!) genom att exempelvis fösa dig till ett ställe för tidigt. Att kringgå det hela innebär i princip att kolla guide eller gå från topp till tå, fram och tillbaka, flera gånger om. Läser du inte dialogerna så noga (alternativt glömmer dem) är det här troligtvis Everdeep Auroras ”stora filter”, alltså där du tackar för dig och spelar något annat. Trots att det är ett kort spel svider den här aspekten hårt.
Den dåliga kartan kanske hade kunnat förbises, men den går hand-i-hand med i övrigt småjobbig spelmekanik. Den fina borren går till att börja med på batteri, av vilka du börjar med ett. Det tar slut snabbt och fylls bara på vid laddstationer – laddstationer som kostar pengar. Valutan är läckert scharlakansröda kristaller, som du dock dessvärre sällan använder till annat än att just ladda borren. De mister snart sin samlingsbarhet, särskilt när borrens batterikapacitet utökas och laddfrekvensen blir mer hanterbar.
Blandad summa
Överlag är det helt omöjligt att ogilla Everdeep Aurora, även om dess många tillkortakommanden gör helheten medioker. Shell & Company är helt enkelt oemotståndligt urgulliga så till den milda grad att jag helt enkelt måste hjälpa dem. På precis samma sätt som jag inte kan säga nej till Minerva eller Furrina när de ber om kel och/eller blötmat och/eller att få komma ut. Ni vet, kattsaker. Men var var jag? Just det, Everdeep Aurora. Mediokert, men ytterst charmigt, helt enkelt.
Everdeep Aurora släpptes den 10 juli på PC (via Steam) och kostar cirka 18 euro. Denna recension är möjlig tack vare en recensionskod.
