Far Cry Primal Recension

Tillkännagivandet av den senaste delen i Far Cry-sagan slog ner som en blixt från klar himmel i höstas. Många med mig kliade oss i huvudet av förvirring över den första informationen. Skulle nästa spel verkligen utspela sig under stenåldern?

Ja, Far Cry Primal är ett äventyr som utspelar sig under stenåldern. Och nej, jag saknar inte kraftfulla skjutvapen ett enda dugg. Men vi börjar med att vrida tillbaks klockan lite. Eller kanske närmare bestämt cirka 12 000 år. Jag är en krigare, en mammutfot, en pissman och en djurmästare, men först och främst är jag en wenja. Kärt barn har många namn.

Vad gör jag här?

Jägarsynen ger Takkar en unik inblick i Oros djurliv.

Jägarsynen ger Takkar en unik inblick i Oros djurliv.

Far Cry Primal tar oss alltså tillbaks till en tid då våra förfäder bodde i grottor och mammuten var den viktigaste källan till näring. I landet Oros har den brutala och människoätande Udam-stammens framfart nästat utrotat alla Wenjas från området. Ditt folks överlevnad hänger på en förhistorisk hjälte – krigaren och jägaren Takkar. Det blir kort och gott din uppgift att göra ditt folk livskraftigt igen. Vi presenteras ingen djupare bakgrundshistoria än då.

I Oros lurar inte bara primitiva Udam-krigare. Som sig bör i ett Far Cry-spel så utgör spelvärldens djurliv ett minst lika stort hot mot din överlevnad som dina fiender. Paradoxalt nog så är djuren också den största nyckeln till framgång i Oros. Som djurmästare har Takkar en del förmågor som är få människor förunnat. Med sin jägarblick kan han följa bytesdjurens doftspår och tack vare sin speciella kontakt med djurlivet så kan han tämja även de vildaste av bestar. Med en tam grottbjörn vid din sida så blir du och din kompanjon en fruktad stenålders-duo. Givetvis kan de största djuren också ridas. I Takkars händer förvandlas en mammut till en uråldrig stridsvagn.

Djuren kan inte bara användas för att transportera dig och förgöra fiender. Ofta är din trona uggla ditt bästa vapen. Din bevingade vän glider ljudlöst fram över himlen och markerar intet ont anande fiender åt dig. Hon (jag förutsätter att det är en hon, då jag har döpt henne till Hedvig) kan också attackera motståndare med diverse bomber och till och med ta livet i dem med en välriktad dykattack. Med hjälp av djuren är det ofta inga problem att rensa en utpost utan att ens sätta sin fot i fiendeland.

Tänker utanför boxen

Ett vanligt klagomål från oss recensenter är avsaknad av nyheter i en uppföljare. Att den nya versionen helt enkelt är för lik sin föregångare. Även om vi känner igen många moment från tidigare Far Cry-spel så är det inte mycket som är sig likt i Primal jämfört med tidigare installationer. Många har hyst en oro att Far Cry-känslan skulle gå förlorad om man valde att skrota allt vad krut, kulor och explosioner heter. Jag kan redan nu bekräfta att de farhågorna är helt obefogade.

Hedvig ger mig en bra blick över spelfältet.

Hedvig ger mig en bra blick över spelfältet.

Visst känner vi igen många delar från tidigare spel, men den primitiva tidsåldern har tvingat utvecklarna att ta till nya grepp när det kommer till exempelvis vapenarsenalen. Istället för skjutvapen begränsas vi till klubbor, spjut och pilbåge. Granaterna har ersatts av arga bisvärmar och illaluktande giftgaser. Däremot återkommer änterhaken, vilken gör det möjligt att snabbt nå annars otillgängliga platser i Oros. Samlandet av växter och jakten på djur är minst lika viktig som tidigare, något annat skulle vara ganska märkligt med tanke på att Takkar tillhör ett samlande folk.

Jag törs gå så långt som att påstå att jag bara saknar ett enda moment från tidigare, den för mig så kära wingsuiten. Det är en speciell känsla att sväva ljudlöst genom luften i halsbrytande hastigheter. Jag förstår logiken i att skippa vingdräkten i Primal, den passar liksom inte in tidsåldern. Däremot hade Oros utgjort en perfekt miljö för långa glidflygningar. På många ställen är höjdskillnaderna väldigt stora och inte sällan tvingas jag promenera långa sträckor för att ta mig runt ett berg. Om jag har tur hittar jag en fågel målad på klippan, något som innebär att jag kan dra nytta av min änterhake och klättra upp för bergväggen.

Jag hade i ärlighetens namn inte heller tackat nej till ett och annat signaturvapen. Den relativt sparsmakade arsenalen hade gärna fått livas upp med en extra kraftig båge eller kanske något mer experimentellt. Är du en hängiven samlare går det relativt fort att låsa upp och uppgradera de tillgängliga vapnen. Det finns inte mycket som inbjuder till att lägga extra tid på att utforska Oros. Belöningarna är helt enkelt för små.

Jag talar stenålderska

Ubisoft har lagt ner mycket tid och resurser på att ge spelaren en så genuin upplevelse som möjligt. Det tydligaste exemplet är det faktum att man med hjälp av lingvister utformat ett för spelet helt unikt, primitivt språk. Visst är det häftigt att höra karaktärerna grymta på ett väldigt inlevelsefullt sätt. Nackdelen är att man alltid tvingas läsa undertexterna. Många yngre spelare är förmodligen överlyckliga över att Ubisoft som vanligt översatt hela spelet till svenska.

Izila är ett civiliserat folk som behärskar eldens magiska krafter.

Izila är ett civiliserat folk som behärskar eldens magiska krafter.

Visst finns det brister även i Far Cry primal. Till att börja med så saknar jag en riktigt engagerande story. Takkars framfart sätter inga djupare spår i handlingen och vår hjälte förbli i stort sett anonym under spelets gång. Vi får inte veta vart han kommer ifrån eller varför han begåvats med sina speciella förmågor. Far Cry har alltid förärat oss med mer eller mindre färgstarka och psykopatiska antagonister. Udam-ledaren Ull är visserligen stor och elak, men du hyser knappast något större hat mot honom när du spelar. Spelvärlden Oros lider också av avsaknad av variation. Landskapet är sig likt vart du än går. Det enda undantaget är de snöbeklädda bergen i norr, men i övrigt är Oros ganska intetsägande.

Far Cry Primal är i många avseende ett unikt spel i serien, samtidigt råder det inga som helt tvivel om att det är just ett Far Cry-spel. Man kan spekulera i om Ubisoft udda approach är en chansning, men om så är fallet så är det en lyckad sådan. Primal visar att det ibland lönar sig att tänka utanför boxen. Vem vet, nästa gång kanske vi får se ett Far Cry som utspelar sig i en tekniktung framtid. Jag tänker ställa mig skeptisk till den idén, men Ubisoft får gärna bevisa att jag har fel ännu en gång.

Läs mer om vår betygsskala >>

Bra
  • Perfekt anpassat till miljön
  • Härligt adrenalinfyllda närstrider
  • Mycket att se och göra i Oros
Sämre
  • Stora avstånd att färdas
  • Lite för mycket samlande
  • Avsaknad av en engagerande story
7
Gillar
Spel är ett kall och en passion. Inget är mer avkopplande från livet som småbarnsfar som ett riktigt förtrollande spel. En tur i flygsimulatorn eller ett riktigt bra rollspel är mina självklara förstaval.

Vad tycker du?

0 0

Skriv en kommentar

Din e-postadress kommer inte att synas. Obligatoriska fält är märkta med *

You may use these HTML tags and attributes: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>

This site is protected by reCAPTCHA and the Google Privacy Policy and Terms of Service apply.

Glömt lösenord

Ange ditt användarnamn eller din e-postadress. Du kommer att få en länk för att återskapa ditt lösenord via e-post.