Final Fantasy Crystal Chronicles: Remastered Edition Recension

Final Fantasy Crystal Chronicles: Remastered Edition är årets absoluta besvikelse för den här skribenten. Vad som skulle blivit en triumferande upprättelse för ett av Gamecube:ens absolut mysigaste spel, nu med en proper, lättillgänglig multiplayer, blev i stället ett näst intill totalt fiasko.

Efter att Squaresoft, sedermera Square-Enix, gjort slut med Nintendo under mitten av 1990-talet, skulle det ta dem flera år innan ett nytt spel i deras flaggskepsserie Final Fantasy skulle nå en Nintendo-maskin igen. Återkomsten kom år 2003 i form av det mycket besynnerliga Final Fantasy Crystal Chronicles på Nintendo Gamecube.

Crystal Chronicles blev förutom startskottet på en ny sidoserie till Final Fantasy även ett stort skämt över hela spelsfären. Det var alltså ett Final Fantasy, inriktad på multiplayer. Det krävde dessutom en helt bisarrt omständlig uppsättning för att fungera: en Gamecube, fyra Game Boy Advance-enheter, fyra kablar mellan var enhet och Gamecube:en, samt tre lika dåraktigt nyfikna vänner att spela med.

Välkommen till Final Fantasy Crystal Chronicles: Remastered Edition (FFCCR i förkortning).

Jag är en av dem som avnjutit denna förbjudna frukt – att spela Final Fantasy Crystal Chronicles som det är menat att spelas. Inte bara en gång heller; jag har spelat från start till mål i tre olika omgångar, med (eller utan) olika sällskap. Det är ett av mina absolut käraste minnen av tevespel, punkt. När jag fick reda på att spelet skulle få en nyversion var jag med andra ord lika mängder skeptisk och extatisk. Och det hade jag god anledning att vara.

Kristallkrönikan …

Final Fantasy Crystal Chronicles Remastered utspelar sig i en förgiftad värld. En gas som kallas Miasma omger allt och det är bara monster och Moogles som är resistenta mot den. Världens övriga invånare, fyra humanoida raser vid namn Clavat, Lilty, Selkie och Yuke, är förbundna till platser med stora skyddande kristaller. Dessa kristaller behöver dock bränsle i form av Myrrh, en ovanlig resurs som bara finns i farliga miljöer med mycket monster. Här kommer kristallkaravanerna in. Varje stad eller by har en eller flera resenärer som en gång om året måste gå och samla in ny Myrrh till bygdens kristall. Du spelar som en av dessa karavaner, från byn Tipa (eller vad du nu väljer att kalla den). Du får välja ras, yrke och kön, och de två förstnämnda valen påverkar hur du kommer att spela Final Fantasy Crystal Chronicles Remastered Edition.

…och hur den berättas

Final Fantasy Crystal Chronicles: Remastered skriver vers med rim.
FFCCR bjuder på en och annan dikt på rim.

Sagan i FFCC lades aldrig fram i sin helhet för läsaren, utan var menad för spelare som läste dagboksinläggen och letade i spelets mest avlägsna vrår efter dolda detaljer. Varje grotta inleddes med en liten monolog, vilken utgjorde det enda tillfället i spelet där spelaren hörde röstskådespel. Det skapar en stämning av mystik kring världen det hela utspelar sig i. Varifrån kommer miasman? Hur har de fyra raserna levt innan den kom? Måste det alltid vara så här? Flera frågor som dessa kan bara besvaras av ivrigt sökande och läsande mellan raderna.

Final Fantasy Crystal Chronicles Remastered ändrar inget särskilt i spelets berättelse. Den största förändringen är röstskådespel. Din egen spelkaraktär har fått läten och utrop av namn på magiska attacker. Av övriga karaktärer har de flesta (men inte alla, underligt nog) nu en röst bakom varje replik – och de allra flesta är hemskt malplacerade. Även utan nostalgin från originalets stumma karaktärer reagerar man på hur dumt det låter. Som en gammal avdankad animedubb från 90-talet, är den bästa beskrivningen.


FFCCR är i övrigt betydligt stoltare över sin text. Så mycket älskar den sin dagbok att den frågar efter varenda liten händelse om spelaren vill läsa inlägget. Detta trots att varje nyårsceremoni (alltså efter var tredje droppe Myrrh som spelaren samlar) visar varenda inlägg som gjorts under det året. Det här är en av många, många detaljer som får en att undra vad som egentligen försiggått bakom kulisserna. Final Fantasy Crystal Chronicles Remastered blev ju trots allt över ett år försenat, vilket inte förklaras av COVID-19 ensamt. Men nåväl, det är spekulation – följande är ren fakta.

Är multiplayer förstört?

Tänk dig att du spelat World of Warcraft tillsammans med en vän. Men det är bara vännen som kan besöka världskartan och avancera sin story. Det är bara vännen som får välja vilka instanser ni ska göra räd i. Och för att välja en ny instans måste vännen dessutom upplösa partyt och skapa ett nytt, varje gång. Så fungerar flerspelarläget i Final Fantasy Crystal Chronicles Remastered. Som om inte det vore nog inskränker spelet ytterligare på känslan av samspel, genom att begränsa vännen till att bara kunna välja grottor han eller hon redan har besökt! Det innebär att eventuella kamrater garanterat har sämre attack-, försvars- och magistyrka än du själv.

Multiplayer i FFCC var alltid omständligt att få ihop. Om den saken råder det ingen tvekan. Men faktum med att Final Fantasy Crystal Chronicles Remastered inte är bättre – alls. För konsolspelare krävs:

  • En maskin per spelare (PlayStation 4 eller Nintendo Switch)
  • En onlineprenumeration per spelare (Nintendo Switch Online eller PS Plus)
  • En fullversion av spelet (minst).

Det är bara spelare på fullversionen som kan vara värd för multiplayer. Spelare på demo-/Lite-versionen kan därmed inte avancera sin egen story alls förbi tredje grottan (ens med hjälp av multiplayer, alltså), men kan ändå avnjuta varenda grotta utan att betala ett öre extra. Men det blir också till priset av att inte få se platser som Alfitaria, Shella eller Fum. Du kommer inte heller få se några av de charmiga små slumphändelser som kan utspela sig på världskartan, som ger spelet mycket av sin personlighet.

Du kan alltså komma undan med att bara använda din smartphone eller tablett och spela spelet gratis, men får hur du än vänder och vrider på det bara ut minimalt av allt spelvärlden har att erbjuda.

En viktig del av flerspelarläget i originalet var att alla spelare bodde i samma by. Yrket du valde fick då en betydligt större tyngd. En i laget kunde vara köpman och förse alla med billigt material och mat; en annan kunde vara smed och se till att byn hade en kompetent smedja (så man slapp åka hela vägen till Marr’s Pass eller Alfitaria). Hela det här samspelet är som bortblåst i Final Fantasy Crystal Chronicles Remastered. Du är fast med att växla mellan olika karaktärer om du vill försöka ha en ”komplett” by med alla optimala yrken. Detta eftersom Remastered – om det inte var uppenbart nog vid det här laget – helt saknar lokal multiplayer.

Är multiplayer förstört? Svaret är väl att det aldrig var hundraprocentigt till att börja med, men vad vi har här går precis rakt i motsatt riktning från hur FFCC från början är designat. Svaret blir därmed ett rungande ”JA!”.

Går det här ens att njuta av?

Final Fantasy Crystal Chronicles Remastered har inte mycket försonande egenskaper i slutänden. Det ”förbättrade” gränssnittet har förvirrat samtliga människor jag introducerat spelet för. Kontrollen för Android- och iOS-spelare är i och för sig imponerande, men långt ifrån intuitiv. Laddningstiderna är LÄNGRE än på Gamecube-originalet, och ovan på det har FFCCR mycket hackigare bilduppdatering överlag. Här finns dock enstaka ljuspunkter, tro det eller ej.

Final Fantasy Crystal Chronicles: Remastered bjuder på fler melodier och i högre kvalitet än förlagan.
Selepation Cave:s vackra xylofonspel hörs ännu tydligare i FFCCR.

Square-Enix ljög inte när de sade att all musik spelades in på nytt och ommastrades inför FFCCR. Originalet hade förvisso inga större komprimeringsartefakter eller dåligt ljud (snarare tvärtom!), men här finns en märkbar förbättring. Titeltemat Sound of Wind är helt nyinspelat med Donna Burke i egen hög person. Om hon även spelat in de tidigare nämnda monologerna på nytt låter jag däremot vara osagt. Vidare innehåller FFCCR även helt nya låtar. Även om jag visste om detta blev jag minst sagt förvånad när jag vanan trogen besökte Veo Lu Sluice för andra gången och hälsades av en helt annan melodi än den vid namn Promised Grace. Det kändes lite som att bli förälskad på nytt.

Förutom musiken innehåller FFCCR även nya grottor för den som tampats med slutbossen. Eller tja, nya är en sanning med modifikation – så kallad alternativ fakta. Dessa grottor är svårare, remixade varianter av de som redan finns i spelet. Bossarna i dem är färgskiftningar av sina förlagor. Till råga på allt är dessa grottor bara tillgängliga vissa veckodagar, vilket gör att de lär försvinna när servrarna väl stänger ned. Vilket tyvärr inte lär ta lång tid, med tanke på att online-spel är regionslåst; du kan bara spela med vänner från samma region. Huruvida man kan gå runt detta i Switchens inställningar låter jag vara osagt. Så färdig är jag med den sorgliga ursäkten till multiplayer FFCCR erbjuder.


Oh, och så var det grafiken. Den är okej. Originalet kom undan med mycket fula texturer som doldes av CRT-skärmens imperfektioner – men det hade också extremt imponerande grafiska tricks för sin tid. FFCCR gör det tydligare exakt vilket som är vilket av dessa, men inte mycket mer än så. Det fula är mer synbart fult och det snygga är, tja, inte fullt lika imponerande längre, men ändå snyggt.

Ett tramp i klaveret

FFCCR är i slutänden ett steg fram och fjorton tillbaka. Vad som skulle blivit en triumferande upprättelse för ett av Gamecube:ens absolut mysigaste spel, nu med en proper, lättillgänglig multiplayer, blev i stället ett näst intill totalt fiasko. Inga av de förbättringar som gjorts väger upp de kompromisser flerspelarläget fått ta. Inga av nyheterna är i närheten av lika viktiga som samspelet mellan hembyborna i originalet. Final Fantasy Crystal Chronicles Remastered är för mig en av de största besvikelser jag haft i den här hobbyn.

Summering
En ren besvikelse för de som hoppades äntligen kunna få uppleva ett av Gamecube:ens mysigaste spel. För varje steg framåt har man tagit tre tillbaka. Resultatet är ett spel som förlorat en stor del av sin själ och som bara inte är samma sak. Originalet är, trots sin dyra och omständliga setup, fortfarande den överlägsna upplevelsen.
Bra
  • Fantastiskt ljud – oerhört stämningsfullt soundtrack
  • Mycket större kappsäck än i originalet
  • Lite mer att göra efter slutet av spelet
Sämre
  • Multiplayer är helt åt h-vete fördärvat
  • Laddar långsamt och dras med dålig prestation med flera spelare
  • Fruktansvärt röstskådespel nästan rakt genom
  • Nya innehållet är (ytterligare) en besvikelse
  • DLC är cyniskt dyrt och tillför väldigt lite
4
Dåligt
En glad skånepåg bosatt i huvudstaden med ett särskilt intresse för språk. Talar bland annat japanska och tyska flytande (melass är också flytande). De första spelminnena är trånandes bakom storasyster framför Mega Man 2, Wrecking Crew och Super Mario Bros. Första gången som hållare av handkontrollen var det Zelda 2: Adventure of Link som spelades – än idag kvar i backloggen.

Vad tycker du?

1 0

Skriv en kommentar

Din e-postadress kommer inte att synas. Obligatoriska fält är märkta med *

You may use these HTML tags and attributes: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>

Glömt lösenord

Ange ditt användarnamn eller din e-postadress. Du kommer att få en länk för att återskapa ditt lösenord via e-post.