När Final Fantasy VII Remake utannonserades för hundra år sedan var mitt intresse väldigt svalt. Jag har spelat igenom originalet, men bara i brist på annat. Det var ett roligt äventyr fast inget som berörde mig. Spelet var inte dåligt, men det imponerade inte och det hamnade i ”kul att uppleva, spelar inte om”-högen. Jag hörde andra tala om spelet som det största sedan skivat bröd, men jag förstod aldrig hypen. När jag besökte Square Enix bås på Gamescom förra året såddes dock ett frö. Gameplay och grafik, röstskådespel och förbättrat soundtrack. Det här kan nog bli ganska bra ändå, tänkte jag och började googla Final Fantasy VII Remake.
När nu spelet är här kan jag säga att det är ett av årets bästa, utan tvekan. Det är förmodligen den bästa remaken av ett spel som någonsin gjorts också. Visst, nu har Squenix haft 23 år på sig att jobba med det, så det är klart att det här är bättre. Fast Final Fantasy VII Remake är mer än bara bättre.
Att göra en remake
Jag älskar remaken på Shadow of the Colossus, då det ger den visuella upplevelsen mer rättvisa. Kontrollerna känns bättre och det är överlag en bra modernisering av spelet. Final Fantasy VII såg rokastligt ut när det kom 1997, med flimrande pixelpolygoner och formlösa karaktärer. Imponerande då, men det har åldrats med samma värdighet som bortglömd mat i slasken. Med denna nyversion får vi ett helt nytt spel, som troget tar tillvara på allt vi minns från originalet. När Remake skulle utvecklas ville ingen av utvecklarna att det skulle bli en slapp remaster. Det här skulle bli ett nytt spel, på samma nivå som dagens AAA-spel. Teamet bakom Final Fantasy VII Remake är samma gäng som gjorde det första spelet. Den yngsta i teamet är 45 år, så det här är en återträff av veteraner på legendarisk nivå. Och det märks.
Spelet följer såklart sin huvudsakliga story från originalet, men med så otroligt mycket mer gameplay. Inte nog med att striderna är otroligt tillfredsställande och roliga att ta del i med samtliga karaktärer. Du kontrollerar Cloud från starten, men kan byta till andra karaktärer i partyt närhelst du vill. Till min stora förtjusning var det minst lika roligt att leka med Tifa, Barret och Aerith (även om den sistnämnda ligger längst ner på listan). Striderna påminner en del om Final Fantasy XII och Final Fantasy XIII, där det är en hybrid av realtid och turordningsbaserat, med stagger-effekter. Du han hugga på fiender med standardattacker, blockera och rulla runt hur mycket du vill, men det är med din ATB-mätare du kan använda föremål, specialattacker och magier. Med de olika synergierna som materia och särskilda attacker erbjuder får striderna ett djup som gör dem mer intressanta och roliga att ta sig igenom.
Att byta från isometrisk vy till en fullfjädrade 3D-miljöer i tredjeperson är en fröjd, och att se hur arkitekturen är sig lik, med sina räcken, broar och trappor är fantastiskt. Fiender och bossar är sig lika och det är spännande varje gång en ny karaktär dyker upp. Hur kommer hen se ut? Hur har de valt att designa dem? Med erfarenhet av det första spelet blir det en ordentlig bonus för fans. För nya spelare är Final Fantasy VII Remake mer än tillräckligt för att underhålla dem. Jag har ägnat fyra sittningar åt det här spelet och under min tredje session tappade jag bort tiden totalt. 15 timmar senare, fyra på morgonen, stängde jag motvilligt av spelet för att sova lite innan jag kunde fortsätta.
Storytelling
Midgar är en av de främsta städerna i världen. De har lärt sig utvinna planetens energi, mako, för att ge livet en högre standard. Midgar är en lite speciell stad. Den existerar på en enorm platta i luften, uppburen av massiva pelare i sju sektorer. Under dessa plattor finns slumområdet, där de fattiga bor. Shinra är upphovsmännen till detta, då deras makoutvinning har gjort allt mycket lättare. Produktion, konstruktion, vardagligt leverne – allt har blivit bättre av mako. Men bara för de som lever på ”plattan”. Du tar rollen som Cloud Strife, en f.d. SOLDIER, elitstyrkan i Shinra. Du slår följe med Barret, ledaren för en av de grupper som sammanfattar rebellerna i Avalanche. Ert mål är att spränga en makoreaktor, men på er väg börjar saker te sig lite misstänksamt…
Storyn i Final Fantasy VII har alltid varit bra, men den har haft sina luckor och bekväma ”öppet för tolkning”-passager. I FF7R fylls dessa luckor och vi får mycket mer berättat för oss. Bara i introt får vi ett mycket tydligare berättande, som snabbt visar oss vad allt handlar om i stora drag. När du sedan har underliggande dialog medan du springer mellan olika platser får du ännu mer story och världen känns riktigt levande.
Även solen har sina fläckar
Det största problemet jag har med FF7R är segheten i menyer. Jag har nästintill inget lokalsinne och när miljöerna inte känns tillräckligt distinkta för att ge landmärken blir det många tittar på kartan. När den då tar någon sekund eller två på sig att dyka upp blir det lite frustrerande. Jag föreställde mig hela tiden en annan skala på kartan, så jag sprang ofta förbi var jag skulle. Det var runt hörnet, inte 20 meter bort! Upp med kartan igen, vänta två sekunder, hitta rätt.
I min förvillning var jag ibland i behov av den waypoint som syns om du är nära ditt mål, eller på kartan om du är för långt bort. Det sistnämnda har en tendens att bråka och när jag tror att jag springer rätt pekar juvelen på ett annat ställe. Den vill att jag ska ta en specifik väg och det tar bort från utforskandet i min mening.
En annan sak som var riktigt frustrerande var proximiteten för interaktioner. Radien för dem är väldigt liten och du måste stå väldigt specifikt för att kunna aktivera hissar, handla i butiker och prata med NPCs. Vid flera tillfällen hamnade jag bredvid terminaler och paneler och försökte bara vända mig mot dem, men när karaktärens flytande rörelser får mig att ställa mig på andra sidan måste jag backa några meter och springa mot panelen istället. Det dyker då upp en cirkel som visar var du kan interagera någonstans, så det slutade med att jag istället började hetstrycka på knappen när cirkeln dök upp.
En annan sak som känns lite irriterande är den där typiska, stereotypa JRPG-jargongen som finns med. Oväntat? Absolut inte, men det gör det inte bättre för det. Det är stånk och stön, suckar och pustar i tid och otid. Någon öppnar dörren? *gasp!* Vältränade personer springer upp eller ned för EN trappa? *stånk, stön* Det är irriterande, men inte så till den grad att det förstör upplevelsen. Tillsammans med dessa öronsår till ljud drabbas vi emellertid av ett yvigt kroppsspråk som känns förlegat. Tänk första Resident Evil. Samma sak med kroppsspråket – det är inget som stör upplevelsen, men det är mäkta irriterande.
Det absolut största minuset är extrabossen i slutet. Den är inte dålig, lite ”meh” kanske, men den drar upp dramat till hundra. Kanske är det för att jag har spelat originalet och vet att det var lååångt mycket mer odramatiskt än det här. Det känns lite som symtom på remake-sjukan. Bara för att verktygen är fler måste en inte kasta in ALLT. Den andra bossfighten hade räckt. Det bygger upp en grym cliffhanger, men jättebossen i slutet känns helt oväsentlig för storyn.
Ljudet som är fullkomligt magiskt
Musiken är en av de absolut största plusen med Final Fantasy VII Remake. Jag har tidigare skrivit en artikel om soundtracket till Axelay till SNES och hur mycket jag älskar designen i det. Jag har även pratat om Red Dead Redemption och Deus Ex: Human Revolution och hur deras soundtrack är sömlös perfektion. FF7R är inte annorlunda. Det här är ett av de bästa soundtracken jag hart hört, både vad gäller komposition och design. Inte nog med att vi får nyversioner av gamla älskade klassiker, vi får flera varianter av dem, som alla har sin utvalda plats i spelet. Fightingmusiken känner du inte igen i början, men när du väl besegrat dina första fiender och hör hur kompet och stråkarna fortsätter, men så mycket lugnare, märker du hur perfekt detta är. När du sedan kommer till Wall Market har du en melodi som direkt får mig att tänka på ”En Helt Ny Värld” från Aladdin i de första två stroferna, för att sedan gå över till ”The Libertine” innan det loopar om. Denna melodi finns i ett par olika versioner för att matcha stadsdelarna och jag nynnar med lika flitigt varje gång. Det finns även en del nya melodier, men de faller in så naturliga att du inte reflekterar över det. Vi kan tacka Nobou Uematsu för det.
Många fasade nog inför det faktum att spelets karaktärer plötsligt skulle få röster, inte minst Cloud. Jag kan inte beskriva hur otroligt tacksam jag är för att slippa se ”…” på huvudkaraktärer jag ska bry mig om och istället få en personlighet att lära känna. Cloud Strife är väldigt reserverad, känslomässigt återhållsam och inte särskilt social av sig. De har gett honom en fantastisk porträttering som inte gör honom till en grinig emopojke, utan en reserverad, inte fullt så socialt kompetent person med ett mörkt förflutet. Men han hanterar sin skit. Jag älskar det. Ensemblen med röstskådespelare sträcker sig från helt okända personer till mer rutinerade sådana, men alla gör ett fantastiskt jobb.
Barret känns lite klyschig, men så är ju Barret en klyscha i sig. Fortfarande tusen gånger bättre än Snow. Att se hans interaktioner med Marlene gjorde mig nästan tårögd ibland, för det här är gjort med finess! De har inte hafsat sig igenom dialoger och deras scener. Det är passion som har styrt den här utvecklingen. Det kom dock ett ställe där jag faktiskt blev tårögd och det var när Cloud pratar med Aerith i hennes blomsterträdgård om natten. Detta för att karaktärerna känns så äkta. Cloud är stel och reserverad, men vi kan förstå det. Tifa och Aerith är väldigt positiva och mänskliga och jag kan förstå och respektera det. De är tusen gånger bättre är Vanille. Våra Avalanchekompisar Wedge, Biggs och Jessie får mycket mer tid här också. De blir sina egna karaktärer och t.o.m. den i början irriterande Wedge får sin plats i mitt hjärta innan allt är klart. Att Biggs delar röst med Devrim Kay (Destiny 2) och Balthier (Final Fantasy XII) är en fin bonus för mig. Sen ser han ut som Charlie Sheen också, vilket är lite roligt.
Final Fantasy VII Remake – för nya och gamla spelare
Final Fantasy VII Remake har överraskat mig ordentligt. Med så många mediokra och ofärdiga spel som släpps idag, med remasters och classic-konsoler överallt, känns det otroligt uppfriskande att vi äntligen får en remake som känns som ett helt nytt spel – utan att tappa känslan från originalet. Final Fantasy VII Remake är första delen i spelet och utgör ungefär en femtedel av spelet. Vi kan nog räkna med att det blir fyra delar till. Fans av originalet bör älska det och för nya spelare är det här något jag starkt rekommenderar. Jag vet vilken del av originalspelet som knäckt fans men lämnat mig oberörd. Något säger mig att jag kommer sitta och fulgråta när det blir dags för den delen i Remake.
Om du frågade spelare för lite mer än en månad sedan skulle många säga att Final Fantasy VII är deras favorit i serien. Med FF7R kommer en ny generation av dem att stiga fram. Jag är en av dem nu.
