”Hej, jag heter Nakadai och jag är Final Fantasy-missbrukare.”
”Hej Nakadai.”
Så skulle det kunna låta om det fanns stödgrupper för de som fastnat i den tidskrävande spelgenren MMO. Alla sitter där med blaskigt kaffe, Ballerina och sockerkaka någon har bakat och diskuterar sina missbruk. Hur svårt det är att slita sig från spelen, att man bara ska göra ETT quest till, men det blir aldrig så. Du märker när solen går upp att ”en quest till” blev istället ett komplett utforskande av en ny kontinent, sju, åtta levlar och tjugo, trettio quests. Och du var ju tvungen att få det där extremt eftertraktade vapnet som du ville ha också! Några i gruppen nickar förstående. Gruppledaren tackar för att du delat med dig och de andra repeterar i en unison, livstrött stämma.
Med en vacker art design och en varm, lockande värld har Square Enix lyckats riktigt bra.
Konsten att hålla oss kvar
Men nu är det inte något gruppsamtal och det här beroendet är absolut inget negativt. Tvärtom. Något jag har haft problem med i många spel på senare tid är den obarmhärtigt avtagande motivationen att fortsätta spela dem. De lockar oblygt med okristligt många speltimmar, men jag tröttnar då innehållet inte är tillräckligt spännande för mig och får mig att tappa intresset efter 20-30 timmar. Det är som att göra en film om gräs som växer i realtid och sedan skryta om att filmen är sju timmar lång. Vem som helst han göra något tråkigt i orimligt många timmar, men det krävs lite finess för att hålla kvar intresset. Jag är lite svårflörtad och vill därför att spelet hela tiden ska ge något nytt som driver dig till att fortsätta. Efter fyrtioelvatusen (det är en riktig siffra!) side quests av samma dravel tröttnar man till slut. Final Fantasy: A Realm Reborn är ett MMO och som ett sådant krävs det att intresset hålls vid liv. Om du känner att du trampar vatten efter 40-50 timmar har inte spelet lyckats särskilt bra, men i det här fallet har man gjort det.
En pedagogisk inlärningskurva
Som vanligt får du fantastiska, förrenderade cut scenes som man väntar spänt på när man driver storyn vidare. Som de flesta MMO:s är det en myriad av saker att hålla reda på, så för mig som bara har några timmar WoW på meritlistan var det här en relativt ny erfarenhet. Att jag är van ”handkontrollgamer” gör inte saken lättare, då tangentbord och mus inte har varit mitt forte. Jag nämner det här då jag vill understryka att spelet är väldigt lätt att komma in i och efter ett par timmar spelade jag mycket mer flytande, med bättre känsla och pacing i fighterna. Bland alla side quests finns det även tutorials man kan spela, där man lär sig hur den valda klassen fungerar i gruppsammanhang.
Det vete katten om det är hår eller öron. Mjau har ingen aning, faktiskt. Miqo’te heter rasen iallafall.
Du behöver inte känna någon stress över att du är dålig med andra spelare då du i lugn och ro får öva med NPC:s och väldigt tydliga och bra textrutor som förklarar för dig hur du ska göra. När det väl kommer till dungeons, de event där du faktiskt spelar med andra personer, finns det inte heller någon anledning till stress. Nu pratar jag om en väldigt flytande faktor som är andra spelare, men min erfarenhet av dem är överväldigande positiv. De är hjälpsamma och respektfulla och min oskuld som MMO-spelare togs väldigt fint och varsamt. Sug på den mentala bilden, ni. Vad jag vill säga är att man ska inte känna sig avskräckt från spelet pga avsaknad av erfarenhet av dylika spel. Inlärningskurvan är riktigt bra och fortsätter communityt hålla samma kvalitet kan ni vänta er riktigt bra människor att spela tillsammans med då det är en avgörande faktor i den här typen av spel.
Fan service som värmer
Musiken är väldigt trogen den känsla Final Fantasy-serien har gett genom åren och det är mer än en gång som jag fastnat och bara suttit och lyssnat på den, medans tankarna tar mig tillbaka till sjuan, tian och i synnerhet tolvan. Det känns som att Square Enix har tänkt på vilket arv den här serien har och har fyllt det med referenser och igenkännande från tidigare spel. Jag jagade en bossfigur som kort och gott heter Titan, en karaktär som återkommit i nästan varje spel i serien. En person som slagits mot honom vid flera tillfällen har gett honom ett smeknamn – Tidus. För er som spelat Final Fantasy X vet att det är protagonisten i spelet. Jag har även stött på fler karaktärer och ställen som direkt refererar till karaktärer och platser i tidigare spel. Som välbevandrad FF-spelare är det otroligt roligt att se dessa referenser dyka upp. Fan service om något.
Det finns gott om stora, skräckinjagande bossar som ger stor tillfredsställelse av att ta ned.
Många sällskap, fler belöningar
Du kan, då du nått den level som krävs, gå med i en av tre Grand Companies. Dessa har olika syn på världen och hur den ska tas och beroende på vilken du väljer kan du låsa upp olika utrustning och vapen. De tre kompanierna är The Maelstrom, som utgör marinen och kontrollerar sjöfarten, till piraternas förtret. De fokuserar på handel och den makt det medför, med ett starkt kontaktnät och strategier. Immortal Flame är en militärmakt belägna i öknen, styrda av Sultanan. De fokuserar på krigsföring och har bland de tuffaste krigarna i Eorzea. De vill återskapa den storhet riket hade innan kriget bröt ut. Det tredje och sista kompaniet är Order of the Twin Adder. De är ett skogsfolk som tar kraft från naturen och strävar efter en balans för att återskapa harmonin. Under spelets gång kan du byta kompani om du så önskar. Alla tre kompanier har även olika hunting logs, vilket är ytterligare en kategori av quests som du kan utföra för att få olika belöningar och erfarenhetspoäng.
Utöver de tre kompanierna finns det även olika guilds du kan gå med i. Jag tycker det är fräsigt att gå runt och slå enorma monster på käften, så jag hoppade på Pugilists Guild och lärde mig lite rekordelig kampart. Efter ett visst antal levlar, några guild quests och lite story fick jag till slut chansen att bli en munk, vilket låser upp mer utrustning, färdigheter och egenskaper. Vissa klasser kräver dock att man har en viss level i andra klasser också, vilket är ett bra sätt att uppmuntra dig att prova på lite olika saker. Det fina med att byta klass är att du behåller alla färdigheter från dina tidigare klasser, men du kan dock inte använda dem i din nya klass. Du byter mellan klasserna genom att använda olika vapen, så i en handvändning kan jag gå från att vara munk, med mina olika attacker och utrustning, för att sedan bli lancer (se: Dragoon Knight) eller t.ex. Thaumaturge (magiker). Du kan även skräddarsy olika sets med utrustning, så när du byter till en annan klass har du alla grejer på plats. Du behöver inte stå ut med något tidskrävande plockande bland utrustningen – Du byter klass med ett klick. Snabbt och enkelt, precis som det ska vara.
Variationen av monster är stor och det är alltid lika härligt att kunna gå tillbaka och slutligen konfrontera de som tidigare skrämt iväg en.
Ett väldesignat, vackert beroende
Efter att ha spelat spelet i närmare hundratalet timmar känner jag fortfarande ett sug efter att fortsätta. Jag vet att det finns så många olika klasser jag vill prova på, så många vapen och skills jag vill använda, för att inte tala om de olika mounts som finns att få. Den absolut tuffaste bland dem är ändå den magitek armor som man kan låsa upp genom att klara av huvudspelet. De har lyckats återge designen som Yoshitaka Amano skapade, med sina flödande penseldrag och abstrakta former. Att se spelare springa runt med den där sexiga besten till maskin är mer än lovligt motiverande att klara av spelet. Och då är det bara en av en hel bunt mounts som finns att låsa upp. Just nu får jag nöja mig med min chocobo, som jag tycker om jättemycket och brukar leka med. Med ”leka” menar jag då slå sönder fiender i lite glatt samarbete.
Jag kan med glädje säga att det här spelet har gjort mig beroende och det finns alltid nya, spännande saker att ta sig an. För en inbitet Final Fantasy-fan kan jag klart rekommendera det, då det inte bara är ett nytt spel som låter dig utforska nya, stora världar, men det är även en subtil homage till spelen som kommit före det. Spelets titel, A Realm Reborn, syftar till storyn, men jag känner att det även är, åtminstone för mig, ett återuppväckande av Final Fantasy-serien. Det här är en värld jag har saknat och jag låter mig gladeligen uppslukas av den, att dras in i den värld som är Final Fantasy.
Läs mer om vår betygskala >>