Assassin’s Creed III

[gameinfo title=”Spelinfo” game_name=”Assassin’s Creed III” developers=”Ubisoft Montreal” publishers=”Ubisoft” platforms=”Xbox 360 / Playstation 3 / Wii U / PC” genres=”Actionäventyr” release_date=”31 oktober 2012″]

Ubisoft har själva sagt att man vill göra minst tio spel i Assassin’s Creed-serien. Om man räknar med Revelations och Brotherhood så är nya Assassin’s Creed III egentligen det femte spelet i serien. Således bör vi ha kommit ungefär halvvägs i Desmonds sökande efter sina förfäders förflutna.

Det är alltså även denna gång Desmond Miles som är spelets egentliga huvudperson, även om han allt som oftast spenderar sin tid i koma eller uppkopplad till Animus. Som ättling till en lång rad framgångsrika lönnmördare är det Desmonds uppgift att med hjälp av sina nedärvda minnen en gång för alla försöka stoppa de onda tempelriddarna.
I Assassin’s Creed III har handlingen förflyttats ett par hundra år framåt i tiden jämfört med det förra spelet. I rollen som den högt uppsatte tempelriddaren Haytham Kenway lämnar man en gång för alla Europa bakom sig och ger sig ut på en lång resa över Atlanten till den nya världen. Väl framme i Boston väntar den lismande Charles Lee som presenterar Haytham för den myllrande staden och dess innevånare. Genom en mängd uppdrag designade för att lära oss alla spelets kontroller förs handlingen sakta framåt. Under tidens gång träffar Haytham en vis indiankvinna med en hel del skinn på näsan. Givetvis fattar de tycke för varandra och resultatet av romansen blir vår egentlige hjälte, halvindianen Connor Kenway, eller Ratonhnhaké:ton som han egentligen heter.

Jaga för att överleva

Inledningen av Assassin’s Creed III är seg som sirap och det tar många, långa timmar innan spelet tar sin egentliga början. Visserligen så lär man sig hur kontrollerna fungerar under tiden, men när man spelat nästan sju timmar utan att ens ha fått sin välbekanta lönnmördardräkt så börjar man misströsta.
Skam den som ger sig dock. Så småningom så tar spelet en vändning till det bättre och en underbar värld börjar öppna upp sig.
Handlingen är denna gången förlagd till de östra delarna av ett ungt USA och består till större delen av vidsträckta skogar som är perfekta jaktmarker. Jakten är nämligen en mycket central del av Assassin’s Creed III och den utgör huvudinkomsten för Connor. Med hjälp av fällor, lockbeten och välriktade pilar så kan man fälla alla möjliga olika djur, allt ifrån små gnagare till stora björnar. Päls och kött kan sedan säljas på någon av städernas många marknader.

Rödrockar faller till höger och vänster för Connors tomahawk.

De två stora stadsområdena i Assassin’s Creed III är Boston och New York. Städerna är i spelet ännu unga och byggnaderna ganska opersonliga. Jag saknar de skyhöga utkikstornen som gav en svindel, från tidigare spel. Istället får man nöja sig med små kyrkor som utgör utkikspunkterna. Även om New York har vissa hus som är embryon av moderna skyskrapor så är det inte riktigt samma sak som att klättra i flera minuter för att få en vidunderlig utsikt över en vacker stad, så som man fick i exempelvis Assassin’s Creed II.
Som vanligt finns det gott om information att hämta om städernas historiska byggnader, men dessa hus går knappast att finna i dagens världsmetropoler. Det är priset man får betala för att förlägga spelet i så unga städer.

Klättrar i träd utan problem

Det finns däremot gott om kändisar att stifta bekantskap med i det nya landet. Givetvis stöter vi på den sympatiske George Washington. I ett av de tidiga uppdragen så råkade jag i min iver att slutföra ett uppdrag, lönnmörda den blivande landsfadern, något som visade sig vara ett dåligt beslut. Även om friheten är stor så skall man tydligen inte försöka att ändra historiens gång.
En av de mer färgstarka karaktärerna är dock den smått excentriske Benjamin Franklin. I en oförglömlig dialog med Haytham tidigt i spelet så radar Franklin upp mängder av fördelar med att ha en äldre älskarinna. Visst låter det gubbsjukt, men samtidigt förbannat roligt.

Connor har många färgstarka fiender.

Vi känner igen kontrollerna från de tidigare spelen i serien. På gott och ont måste dock tilläggas. Jag har aldrig gillat det faktum att kontrollerna ofta känns väldigt oprecisa och Assassin’s Creed III är inget undantag. Connor är som sina förfäder en jäkel på att klättra och han gör det på exakt samma sätt som alla hjältar gjort i Assassin’s Creed-spelen. Nämligen genom att hålla in en knapp som både får vår huvudperson att sprinta och klättra när det dyker upp ett hinder. Det resulterar ofta i en intressekonflikt då jag vill springa fram genom städerna. Råkar jag komma lite för nära en vägg så kan man ge sig fasen på att Connor vill klättra upp för den. Detsamma gäller höstackar som är perfekta att gömma sig i, men värdelösa när de står i vägen för en sprint.
Ännu värre är kontrollerna när man skall precisionsklättra i träd. Connors indianpåbrå låter honom nämligen svinga sig i trädkronorna som värsta Tarzan, men råkar man föra styrspaken lite fel så hoppar han handlöst ut och ner mot en säker död. Träden utgör däremot ett utmärkt gömställe och när man behärskar tekniken till fullo så är det riktigt roligt att anfalla intet ont anande rödrockar från ovan.

Att jaga kan betyda snabba pengar som kan läggas på exempelvis vapen.

Stridssystemet i Assassin’s Creed III är även det snarlikt sina föregångare. Däremot så är de välbekanta lönnknivarna kompletterade med en tomahawk som gör jobbet väl. Connor är en hängiven krigare med tydliga motiv och man blir med tiden mer och mer engagerad i hans öde. Hämnden är hans drivkraft och ingen tempelriddare får skonas. Inte ens hans egen far.
Storyn är som vanligt välskriven och innefattar det mesta som har med Amerikas 1700-talshistoria att göra. Vid sidan om Connors privata krig mot tempelriddarna pågår en revolution och allas gemensamma fiende är de burdusa och rasistiska engelsmännen i sina röda vapenrockar.
Huvudstoryn utgör endast knappt hälften av alla uppdrag som går att genomföra. Därför kan speltiden variera kraftigt. Väljer man att finkamma spelet efter sidouppdrag så har man att göra i många dagar. Springer man däremot rakt igenom spelet så kan det med lätthet vara avklarat på en helg.

Rysligt snygga båtscener

Assassin’s Creed III lider av tyvärr av en identitetskris och man har velat packa in så många funktioner det bara går, ibland utan någon egentlig baktanke. Detta resulterar i ett splittrat helhetsintryck och allt för mycket av det som händer i spelet känns omotiverat och onödigt. På köpet känns Assassin’s Creed III inte riktigt färdigt. Det kryllar av buggar som ibland resulterar i taskig rendering och ibland får betydligt allvarligare konsekvenser. Jag har vid ett flertal tillfällen varit tvungen att starta om uppdrag då jag helt enkelt fastnat eller för att det saknats något så vitalt som en kontrollpunkt.

En strid till havs har aldrig varit så vacker som i Assassin’s Creed III

Helhetsintrycket av Assassin’s Creed III är trots bristerna väldigt bra. Jag har givetvis spelat med de kritiska glasögonen på nästippen och jag tror att många spelare är mindre gnälliga än mig. Faktum är dock att Assassin’s Creed III lanseras som ett av årets största spel och man kan tycka att man borde finputsat slutprodukten något.
Jag gillar dock att hoppa runt bland träden och det kan vara rofyllt att bara strosa runt i vildmarken och jaga storvilt. De rysligt snygga båtscenerna tillför inte något nämnvärt till spelet, men när man väl står vid rodret så infinner sig en känsla av kontroll som jag sällan skådat i ett spel.

Assassin’s Creed-serien har som sagt förmodligen endast kommit halvvägs och det finns många historier kvar att berätta om de klättrande lönnmördarna. Jag vet att många önskar att nästa spel utspelar sig i 1800-talets London. Själv hade jag nästan hellre sett ett Paris från samma århundrade. Hur coolt hade det inte varit att klättra upp ett nybyggt Eiffeltorn?

[youtube id=”pAb-Joqhrz8″ width=”600″ height=”350″]