[gameinfo title=”Spelinfo” game_name=”Darksiders 2″ developers=”Virgil Games” publishers=”THQ” platforms=”Xbox 360 / Playstation 3 / PC / Wii U” genres=”Actionäventyr” release_date=”21 augusti 2012″]
– Vem är du?
– Jag är Döden.
– Har du kommit för att hämta mig?
– Nej, jag har kommit för att rädda min bror.
Jag har aldrig varit så kluven till ett spel som jag är till Darksiders II. Jag kan inte ens efter flera timmars spelande bestämma mig för om jag gillar det eller inte och det är med en underlig känsla som jag stänger av mitt PS3 efter varje spelsejour. Men vi tar det från början.
Döden i egen hög person.
För två år sedan så blev många av oss överraskade när War red in i våra hjärtan i Darksiders. Jag gillade den råa stilen och de välskrivna dialogerna skarpt, men spelet lämnade något mer att önska. När Darksiders II utannonserades så skruvade åtminstone jag upp förväntningarna rejält. Hade man rättat till de ologiska pusslen? Hade man tightat till de svajiga kontrollerna? Svaret är nja. Visst har det skett en del förbättringar, men i det stora hela så är det samma spel vi ser ännu en gång, men med en ny huvudperson.
Efter akoplaypsen i det första spelet så är War dömd till en evighet i fångenskap och hans bror Döden gör entré på sin flammande häst. Dödens uppdrag är att rentvå sin bror och faktiskt att rädda mänskligheten. Det kan låta lite luddigt, men story reder ut sig ganska snart i spelet och till slut känns den faktiskt helt logisk. Darksiders II börjar i ett rasande tempo och Döden måste helt utan introduktion ta sig an sina första fiender. Redan efter några minuter väntar den första bossfighten och här sätts dina färdigheter på prov. Som tur är så har jag på vägen samlat på mig några välbehövliga energidrycker och utan dem så hade mitt äventyr tagit slut redan på första bossen. Det är en liten försmak av vad som komma skall, för en del av de riktigt elaka fienderna kan vara ruskigt svåra att besegra.
Inte ens de största fiender är för stora för Döden.
Den grafiska stilen i Darksiders II är lite speciell för att uttrycka det milt. Till att börja med så är döden väldigt liten och de flesta karaktärer man stöter på liknar mest jättar. När vi kommer till bossarna så framstår Döden som en energisk insekt i storkelsjämförelse.
Spelet är ganska kantigt i stilen och figurerna tycks vara grovhuggna ur ett enda stenblock. Tankarna dras osökt åt Warhammer-hållet och jag skulle inte förvånas om spelets designers hämtat inspiration från just Warhammer. En del animationer är rätt så usla, framför allt så har man misslyckats kapitalt med hur man synkat munrörelser och ljud, vilket ger en känsla av att hela spelet är en dålig dubbning.
Omgivningarna är snygga, men förvånansvärt livlösa. Jag hade önskat mig lite mer porlande bäckar och små djur som gjorde världarna mer livfulla.
Utvecklarna Virgil Games har skrutit om de stora, öppna ytorna i Darksiders II och även om delar av spelet är sandlåda i sitt bästa format så känns det hela tiden väldigt styrt. Jag har en eller ett par markörer som pekar mot mitt nästa mål, men vägen dit är allt som oftast redan utstakad från början via diverse passager och vägar. När man inte befinner sig i en grotta eller i en stad så kan Döden enkelt kalla till sig sin häst. Han är ju trotts allt en av apokalypsens ryttare. Att rida går självklart något fortare än att gå, men på bekostnad av att det blir svårt att slåss från hästryggen.
Stilen i Darksiders II påminner mycket om Warhammer.
Striderna är värda ett kapitel för sig. Inte för att de är revolutionerande på något sätt, utan snarare för att man lyckats slänga in så många kombinationer med väldigt få knappar. Med tidens gång så kan man uppgradera Döden och olika stridstekniker blir tillgängliga. Med ett ganska lättarbetat menysystem så kan man sedan ställa in olika attacker till olika knappkombinationer. Det finns en mängd attacker och förmågor att låsa upp i Darksiders II. Dessutom är spelet fullpackat med olika vapen och föremål som gör vår hjälte starkare och bättre.
Trots alla dessa valmöjligheter så består mina strider mest i att hamra på knapparna så fort jag bara kan samtidigt som jag försöker undvika fiendens attacker. Jag fascineras över att så många valmöjligheter ändå kan kännas så enformiga.
Att förflytta sig i Darksiders II fungerar precis som de flesta spel av den här typen. Man styr Döden med vänster spak och kameran med höger. På flera ställen så måste man klättra för att ta sig vidare i spelet och här hänger kameran tyvärr alltid inte med i svängarna. Det händer mer än en gång att jag klättrat till toppen av en vägg och sedan inte har en aning om vart jag skall ta vägen. Jag ser helt enkelt inte vad som befinner sig bakom mig. Detta resulterar i att jag flera gånger kastar mig ut i tomma intet och får börja om från botten igen. Den frustration man känner efter att ha gjort om samma misstag tre eller fyra gånger tar bort mycket av spelglädjen. Som tur är så dör inte Döden av höga fall. Råkar han kasta sig ut i en avgrund utan botten så regenereras han helt enkelt på avsatsen igen, vilket sparar mycket tid.
Valmöjligheterna är många och det finns mycket att samla på.
Virgil Games har erkänt att man lånat mycket av Nintendos hyllade Zelda-spel och jag kan förstå vad man menar. Överallt så finns det grottor att utforska och pussel att lösa. De ena mer kluriga än andra. Grottorna och problemlösningen är i mitt tycke spelets stora behållning. Många pussel är väldigt svåra, men aldrig helt ologiska och efter lite klurande så lyckas man alltid lösa gåtorna. Mängden av föremål man kan samla på sig gör också att man verkligen vill utforska vart enda skrymsle av grottorna för att tömma alla skattkistor man kan hitta.
Darksiders II är kanske inte årets spel i mina ögon, men det har sina stunder. Tyvärr så lider spelet av att det känns lite för styrt och inte har helt genomarbetade kontroller. Striderna blir lätt ganska enahanda och fienden är inte allt för varierande. Man kan besegra de flesta av dem genom att undvika attacker och hamra som en besatt på knapparna för att gå till motangrepp.
Med en välskriven story och utmanande pussel så orkar Darksiders II sig dock upp på den övre delen av betygsskalan. De enorma världarna ger mycket valuta för pengarna och lovar många, underhållande speltimmar. Allt för att Döden skall rädda sin bror.
[youtube id=”2CTLPc34_gA” width=”600″ height=”350″]