[gameinfo title=”Spelinfo” game_name=”Daylight” developers=”Zombie Studios” publishers=”Guy Studios / Atlus” platforms=”PC / Playstation 4″ genres=”Skräck” release_date=”29 april 2014″]
Med argumentet att ingen spelomgång är den andra lik försöker Daylight övertyga mig om att jag inte skall tröttna. Synd bara att spelet är så makalöst tråkigt att jag snart tröttnar ändå.
Jag vaknar av att min telefon ringer. En röst luren kallar mig för Sarah och jag blir instruerad att ta mig ut ur det hemsökta mentalsjukhuset som jag av någon anledning befinner mig i. Men först måste jag söka igenom vartenda skrymsle och vrå i de läskiga omgivningarna. Allt jag har till min hjälp är min mobiltelefon och dess ganska kassa ficklampa. Efter lite letande hittar jag en väska packad med gröna glow stick som kommer väl till pass när rummen blir lite för mörka för min smak.
Vågar du gå in genom dörren? Tja, vill du klara spelet så måste du.
Det står ganska snart klart att jag inte är helt ensam i det nedlagda sjukhuset. Plötsligt sveper en skugga förbi och i andra änden av korridoren svävar en spöklig gestalt. När jag närmar mig försvinner vålnaden lika fort som den dök upp.
Jag letar igenom rummen ett efter ett. Tömmer gamla skrivbord på bra-att-ha-saker, som fler glow sticks och nödbloss. Ibland hittar jag tidningsurklipp, anteckningar och journaler. Alla berättar en välkänd historia; att sjukhuset är en hemsk plats. Att läkarna är hemska och att patienterna är minst lika hemska.
Storyn är nästan pinsamt lik det numera klassiska Slender. Målet är att samla ihop sex papperslappar som finns gömda i den slumpmässigt uppbyggda spelvärlden. Ju fler lappar du samlar, desto mer påtaglig blir faran. De spöken som till en början höll sig på behörigt avstånd börjar sakta men säkert närma sig och göra livet surt för spelaren. Dessa zombie-liknande varelser kan hållas på behörigt avstånd med nödbloss. Enda problemet är att det är ont om dessa bloss, så det gäller att använda dem med varsamhet, vilket inte alltid är så lätt när man blir attackerad av levande döda.
Det är dock synd att påstå att spelet blir svårt. Antalet monster är väl avvägt till antalet nödbloss som finns att tillgå och jag känner mig aldrig direkt hotad av de ganska fula fienderna.
Nej, du är inte så snygg du heller.
Det är när man samlat på sig dessa sex papperslappar som spelet för en gång skull blir lite spännande. Det sista föremålet jag måste hitta kallas för ett sigill och kan vara en bibel eller en teddybjörn. När jag håller sigillet så kan jag inte använda mina glow sticks eller nödbloss, utan jag måste i panik ta mig till utgången för att överleva.
Mobiltelefonen är spelarens bästa vän. Den lyser inte bara upp vägen utan ritar också upp en karta över mentalsjukhuset samtidigt som du genomsöker dess alla rum. Den är också extremt bra att ha när jag hittat den slutgiltiga nyckeln, sigillet. Tack vare kartan och de svaga ljuset så slipper jag famla i totalt mörker när paniken för en gång skull sätter in.
Storyn som pusslas ihop av alla textsnuttar jag samlar på mig är inte speciellt djup och jag får aldrig klart för mig varför jag befinner mig i detta gudsförgätna mentalsjukhus. Jag spelar inte Daylight för att läsa texter, jag spelar för att ta mig ut ur ett hemsökt mentalsjukhus.
Sa jag att du befinner dig i ett hemsökt mentalsjukhus?
Trots att Daylight är ett ambitiöst indie-spel så är det inte speciellt bra. Skrämseleffekterna är begränsade till några billiga jump-scares och den annalkande paniken när man letar efter den sista utgången. Monstren är allt för harmlösa och jag ödslar sällan någon större energi på att bli kvitt dem. Även om varje genomspelning är unik så blir spelet ganska snart allt för förutsägbart och jag vet efter ett tag vad som väntar bakom varje hörn.
Alla som spelat någon typ av skräckspel förut lär känna igen sig i Daylight. Det är som jag nämnt tidigare väldigt likt Slender och precis som Slender så är Daylight inte speciellt snyggt att titta på. Texturera är fula och spelet känns varken nytt eller banbrytande. Även om Daylight bjuder på vissa intressanta detaljer, så som användandet av mobiltelefonen så blir jag aldrig riktigt rädd. Och det är väl ändå själva poängen med ett skräckspel?
[youtube id=”cWbmSr-l6DY” width=”600″ height=”350″]
[recension titel=”Daylight” betyg=”3″ skribent=”Jonas Hernstig” datum=”2014-05-28″][/recension]