[gameinfo title=”Spelinfo” game_name=”Hitman: Absolution” developers=”IO Interactive” publishers=”Square Enix” platforms=”Xbox 360 / Playstation 3 / PC” genres=”Smygaraction” release_date=”20 november”]
De isblå ögonen är ett kärt återseende.
Sex år är en lång tid om man väntar på ett kärt återseende, men nu är äntligen längtan över. Det är inte ofta jag suktar efter rakade, tatuerade män. Det finns bara en sådan man som kan få igång mitt begär. Mitt spelbegär vill säga.
Danskarna på IO Interactive har tagit god tid på sig med uppföljaren till Hitman: Blood Money och förväntningarna har varit minst sagt högt ställda. Många med mig har som sagt var längtat efter att åter igen få ta sig an rollen som den namnlösa lönnmördaren, endast känd som Hitman eller Agent 47.
En gammal bekant är första målet
Hitman: Absolution börjar med att jag tittar in i två välbekanta, isblå, kalla ögon. Agent 47 ser fortfarande lika känslolös ut, men den här gången skall vår käre lönnmördare bevisa att det finns känslor i det hjärntvättade medvetandet. Spelets första uppdrag, eller kontrakt som det också kallas går ut på att lönnmörda Diana Burnwood. För er som inte vet vem denne Diana Burnwood är så skall jag dra en kort bakgrundshistoria.
Agent 47 är en fullfjädrad lönnmördare, programmerad som en robot att utföra organisationen International Contract Agencys, eller kort och gott The Agnecys, minsta order utan att ställa frågor. Oftast är måltavlorna grova brottslingar, som maffialedare och terrorister.
Ingen, inte ens Agent 47 vet mycket om hans liv innan han kom till The Agency. 47, som han ofta kallas, är organisationens främsta tillgång och han har alltid fått sina order från en kvinna som man oftast bara fått höra rösten på. Denna kvinna är Diana Burnwood och genom seriens gång så har hon och Agnet 47 utvecklat ett speciellt band till varandra.
Nu har dock Diana lämnat The Agency och riskerar att röja hela organisationen. Då detta vore förödande så får Agent 47 i uppdrag att röja henne ur vägen. Då 47 alltid utför sina order utan att ställa frågor så kan vi kort och gott säga att Diana Burnwood ligger ganska pyrt till.
Ta det lugnt pot head. Jag är inte ute efter dig. Ännu…
Som sagt, spelets första uppdrag går alltså ut på att likvidera en gammal bekant som man genom åren utvecklat någon typ av relation till. Diana Burnwood befinner sig i en minst sagt välbevakad herrgård omringad av beväpnade vakter, misstänksamma på allt som skiljer sig från det normala. Detta första kontrakt må vara känslosamt och avgörande för vår antihjältes framtid, men det fungerar samtidigt som ett mycket välskrivet träningsuppdrag.
Agent 47 anländer till herrgården i en glassbil och gör processen kort med de två vakter som står utanför grindarna. Det är nu vi själva får ta kontrollen över vår lönnmördare som via husets trädgårdar obemärkt skall ta sig fram till sitt slutgiltiga mål.
Smyg fram utan att bli upptäckt
Som vanligt är tanken att man skall ta sig fram genom banorna helt obemärkt. Ju mer diskret desto bättre. Min första fiende är en vakt som tycks strosa runt i sin egen lilla värld. Jag blir instruerad att ta upp en tegelsten och slänga den mot ett gäng tunnor. Sagt och gjort. Stenen slår i tunnorna med en ljudlig klang och vakten blir nyfiken. När han undersöker var oljudet kom ifrån ser jag min chans. Jag smyger upp bakifrån och stryper honom med min välbekanta pianotråd. Snabbt och smidigt tar jag på mig vaktens kläder och gömmer kroppen i en närliggande container. I min nya utstyrsel så kan jag förflytta mig med betydligt mindre risk att upptäckas.
Jag smyger fram på huk bakom en låg mur. På andra sidan samspråkar två vakter. Nu kommer Agent 47:s instinkt väl till pass. Med denna så kan han se vad som gömmer sig på andra sidan en vägg. Han kan också se vart närliggande vapen gömmer sig och han till och med se vart en fiende är på väg genom ett glödande spår på marken. Denna gång visar det sig att den ena av de två vakterna snart skall ge sig av på en patrullrunda och jag väntar ut deras samtal. Snart är en av de stackars männen ensam och ett välriktat skott med min ljuddämpade pistol fäller honom till marken. Kroppen släpar jag bakom närmsta hörn för att inte locka till mig för mycket uppmärksamhet. Ännu är allt frid och fröjd. Jag närmar mig ett växthus och blir instruerad att iaktta försiktighet. Det är nämligen så att vaktstyrkan känner igen sina kollegor. Är jag förklädd till vakt så kommer de snart att genomskåda min förklädnad och bli misstänksamma. Jag lokaliserar snabbt en trädgårdsmästare som står för sig själv och påtar i rabatten. Pianotråden kommer åter igen väl till pass och förklädd i trädgårdshandskar och stråhatt kan jag förflytta mig obemärkt förbi vakterna.
Att hålla sig i skuggorna kan betyda skillnaden mellan liv eller död.
Även om Agent 47 är förklädd så kan han som sagt avslöjas av folk ur samma yrkesgrupp. Då kommer instinkten väl till pass ännu en gång. Genom att använda sin instinkt så drar man till sig mindre uppmärksamhet, men samtidigt så förbrukas den ganska snabbt. När mätaren för instinkten tar slut så gäller det att ha hunnit förbi de misstänksamma fienderna eller gömma sig utom synhåll.
Ganska snart har jag tagit mig fram till herrgården och in i den samma genom ett öppet fönster. Efter mycket försiktigt smygande och några väl genomförda lönnmord har jag nästan tagit mig fram till mitt mål. Det sista hindret är ett rum bevakat av fyra beväpnade hejdukar. Enda chansen att ta sig förbi dessa är att använda sig av point shooting. I en slowmotion-sekvens så siktar Agent 47 in sig på alla motståndare. Genom en knapptryckning likviderar han alla fyra snabbt och smidigt med lika många välplacerade skott.
Väl framme i Diana Burnwoods rum genomför Agent 47 sitt uppdrag, men för första gången så anar man ett spår av medmänsklighet hos den rakade mannen. Innan Diana drar sitt sista andetag så lovar 47 att ta hand om hennes dotter Victoria och skydda henne från de onda krafterna inom organisationen. Det är också nu spelet tar sin egentliga början.
Agent 47 visar känslor
Storyn i Hitman: Absolution skiljer sig som ni kanske förstår märkbart från de tidigare spelen in serien. Denna gång är det inte Organisationens order som driver Agnet 47. Istället riktar han in sig på högt uppsatta medlemmar hos sin tidigare arbetsgivare. Samtidigt så måste han överleva de lönnmördare som sats in i jakten på honom själv. För första gången så ser vi mänskliga drag hos 47 och vi kan till och med ana spår av ånger. Redan tidigt så bestämmer han sig för att han inte vill ha något med Organisationen att göra längre och skär bort en del av sin så karaktäristiska streckkodstatuering. Uppdrag från nutiden blandas precis som i föregående spel med flashbacks från tidigare upplevelser som sammanflätas till en tät och engagerande story.
In i garderoben med dig! Se till att gömma alla bevis för din framfart.
För första gången så har spelet en djupare barkund än att bara mörda för sakens skull. Inte för att Agnet 47 gör någon skillnad på män och kvinnor. De som står i vägen för hans mål måste röjas ur vägen, oavsett vem det kan tänkas vara. Den här gången är det dock personligt till skillnad från tidigare. Man blir snabbt involverad i storyn som ofta berättas med mycket välskrivna och grafiskt vackra mellansekvenser. Dialogen är klockren och röstskådespelet är i toppklass.
Det har varit en hel del diskussioner på olika forum huruvida spelet är för linjärt eller inte. Personligen anser jag dock att Hitman-spelen skall vara begränsade. Det hade förmodligen inte funkat lika bra som sandlådespel. Jag gillar de små banorna där friheten ändå är stor. Nivåerna är väl genomtänkta och mycket snyggt designade. Miljöerna är gjorda med stor inlevelse och en hel del humor. Ett lysande exempel är våningen med cannabisodlande hippies som får panik när polisen står utanför dörren.
På några ställen på varje bana så finns det en checkpoint man kan aktivera. På så vis så slipper man spela om hela banan om man råkar dö. Tyvärr är dessa checkpoints ibland lite för få. Det händer att man tvingas spela om i stort sett hela nivån på grund av ett litet misstag.
Ju tystare, desto bättre
Det finns mängder av sätt att ta livet av sina fiender och alla ger poäng beroende på hur väl utförda de är. Ju fler saker du samlar på dig under spelet, desto högre blir slutpoängen. För varje gång du blir avslöjad så sjunker däremot poängen. Det samma gäller om du tar livet av folk i onödan. Poängförlusten blir störst om du har ihjäl civilister.
Är du utklädd till trädgårdsmästare kommer endast ”kollegor” att kunna avslöja dig.
Efter varje nivå får man en sammanställning på hur man skött sig. Har man lyckats riktigt bra så låser man upp nya färdigheter hos Agent 47, så som snabbare omladdning, mer instinkt och så vidare. Detta i kombination med de relativt små banorna får åtminstone mig att återvända till tidigare nivåer flera gånger för att genomföra det perfekta lönnmordet. Det bör också tilläggas att Hitman: Absolution förmodligen är ett av årets svåraste spel. Det finns fem olika svårighetsgrader och jag spelar på den andra av dem, kallad normal. Det innebär att jag bland annat har mer instinkt och liv än på högre nivåer. Ändå är det ofta helt omöjligt att ta sig fram till sitt slutmål utan att bli upptäckt. Jag vill helst undvika onödiga eldstrider då spelet faktiskt går ut på att mörda i lönndom.
Hitman: Absolution är nästan perfekt, men det brukar ju heta att även solen har fläckar. Det har också Hitman: Absolution. Ett exempel är den ibland urbota korkade AI:n. Om man trots alla försök till smygande råkar hamna i en eldstrid så kan ibland fienden få för sig att skjuta vilt omkring sig, till synes helt utan att sikta. Detta i kombination med att de allt som oftast kommer springande rätt ut i skottlinjen ger ibland upphov till djupa suckar.
En lite kul detalj är att om man blir avslöjad så kan man hålla upp händerna i luften för att visa att man ger sig. När fienden då sänker sitt vapen för att sätta handfängsel på Agent 47 så passar han på att vrida vapnet ur händerna på sin motståndare. Det kan vara mycket effektivt i många situationer och har räddat mig från att misslyckas flera gånger.
Låt dig inte luras. Den här prästen är knappast guds bästa barn.
Multiplayerdelen i Hitman: Absolution består främst i det utmärkta läget Contracts som går ut på att spelare själva får designa banor. Skaparen sätter ut vilka vapen som skall vara tillgängliga och vem som är slutmålet. Det är sedan upp till dig som spelar att avgöra hur du skall ta dig an banan. Dessa Contracts betygsätts av de som spelar dem och ofta är dessa banor ännu mer genomtänkta än de som finns i originalspelet.
Är detta årets spel?
Sammanfattningsvis så kan jag säga att jag personligen anser att jag spelat ett av årets bästa spel. Det har en djupare story än någon av sina föregångare och man blir mer engagerad än någonsin tidigare. För första gången visar Agent 47 känslor. Många kanske tycker att det förstör en del av mystiken bakom den rakade lönnmördaren. Själv anser jag att det ger honom ett ytterligare djup.
Det finns få spel jag där jag återvänder till avklarade banor, men Hitman: Absolution är ett av dem. Visst är inte alla nivåer lika engagerande, men över lag så ger de ett gediget intryck. Strävan efter att få så höga poäng som möjligt är en stark drivkraft och jag kommer på mig själv att ligga och fundera på strategier innan jag skall sova om kvällarna.
Längtan efter den rakade dansken har varit sex år lång, men väl värd varenda minut.
[youtube id=”wq5xRd07L4w” width=”600″ height=”350″]