[gameinfo title=”Spelinfo” game_name=”Knack” developers=”SCE Japan Studio” publishers=”Sony Computer Entertainment” platforms=”Playstation 4″ genres=”Plattform” release_date=”29 November 2013″]
Playstation 4 har äntligen tagit steget in i våra vardagsrum världen över men allt är inte frid och fröjd, eller?
Det har gnällts flitigt på det minimala antalet lanseringsspel samt att kvalitén har varit bristfällig. Battlefield 4 har serverproblem som får Sim City–lanseringen att framstå som en dans på rosor och Knack har minst sagt fått ett ljummet mottagande av spelpressen.
Jag kan börja med att säga att Knack inte är vad jag trodde att det skulle vara. Jag var inte imponerad efter videon som visades upp under E3 och jag vill heller inte påstå att jag var sådär jättesugen på att spela det överhuvudtaget. Grafiknörd som jag är så satt jag och vred mig av smärtor i soffan när jag spanade in gameplay från spelet och jag kände mig mentalt misshandlad av hur fruktansvärt enformigt och tråkigt det såg ut att vara. Föga kunde jag ana att jag skulle få äta upp mina ord med råge, eller snarare få orden slängda i ansiktet på mig som en käftsmäll av Mike Tyson, vilket nog passar bättre som en målande beskrivning i det här fallet.
Barn på nytt
Glädjen är maximal, smilbanden värker av överansträngning och mina ögon tindrar på ett sätt som de inte gjort sedan 1995 när jag fick min första Turtlesfigur. Knack är allt annat än vad jag trodde att det skulle vara. Grafiken är varm och inbjudande, dock kantad av lågupplösta texturer, men det är inget som stör mig konstigt nog. Storyn är relativt platt men spelglädjen är enorm. Jag kan närmast jämföra det med hur det var att spela Crash Bandicoot för första gången på Playstation 1.
Övningsavsnittet är smart och roligt. Man lär sig snabbt hur man spelar.
Knack är en rolig liten figur skapad av gamla reliker. Han är inte längre än femtio centimeter men allteftersom dyker det upp reliker liggandes lite här och var och Knack kan suga upp dessa för att göra sig större. Någon timme in i spelet är Knack lika stor som ett hus och stark som Hulken. De små blåa trollen som tidigare var besvärliga sopas nu undan utan några som helst problem.
Banorna är designade på ett sätt som påminner extremt mycket om ett av mina favoritspel, Crash Bandicoot. Det är väldigt roligt att varva av det ”seriösa” spelandet i GTA V med lite gammalt hederligt plattformsmys.
Den bristande grafiken har jag egentligen inte något problem med och låt mig förklara det så här. Mystiken, den varma välkomnande känslan och de otroligt charmiga figurerna tar så mycket plats att jag aldrig riktigt hinner störa mig på grafiken. Lågupplösta texturer är ett stort minus och den mindre skarpa bilden likaså men det ska även sägas att Knack stundtals kan vara otroligt vackert, på sitt sätt. I de mörka grottorna halkar jag mig fram på glatt is och försöker att inte trilla ner från den smala isbron som leder ut till solljuset. Effektfulla kameravinklar är det gott om och varje moment förstärks av detta. Det känns som att jag styr huvudpersonen i en hektisk Pixarfilm. Kanske är den svenska dubbningen en stor bidragande faktor till detta, men det…äsch, jag gillar det.
Stödet för två spelare är mycket välkommet. Det finns inget roligare än att slå sig ner med en vän och greppa varsin kontroll och tillsammans sugas in i den magiska värld Knack erbjuder. Jag och min vän upptäckte även ganska snabbt att man kunde slå varandra, seriöst, finns det någon bättre känsla än att slå till sin kompis i bakhuvudet så han halkar ner för ett stup och måste börja om?
[youtube id=”q59tHyhDMkI” width=”600″ height=”350″]
[recension titel=”Knack” betyg=”7,5″ skribent=”Emil Eriksson” datum=”2014-01-24″][/recension]