[gameinfo title=”Spelinfo” game_name=”DmC: Devil May Cry” developers=”Ninja Theory” publishers=”Capcom” platforms=”” genres=”Hack ’n slash” release_date=”15 Januari”]
Ful som stryk så varför inte bara fortsätta slå den?
Jag har för första gången lagt vantarna på ett av spelen i Devil May Cry-serien och det tror jag är lite av en fördel eftersom många har klagat på det nya DMC spelet för att de gamla tillhör ”the hall of fame” inom hack `n slash spel och kan därmed inte se det roliga i en omstart av serien. Men jag ger mig på detta spel med neutrala känslor. Det humoristiska i det hela är att jag framför allt hört många klagomål på Dantes nya frisyr, som om det skulle vara det viktigaste? Men men…
Mitt första intryck av spelet och av Dante som person kan snabbt beskrivas med ett fint engelskt uttryck, Badass! Han må vara ett nonchalant as och utvecklarna på Ninja Theory verkar vilja visa hur ”smutsigt” detta spel verkligen är genom att snabbt fylla introduktionen med fula ord, alkohol och smått censurerade sexscener.
Mellan himmel och helvete
Historien om Dante och vem han är, eller rättare sagt vad han är, är en spännande historia om rivaliteten mellan änglar och demoner och den omöjliga kärleken till varandra. Sparda var en mäktig demon och Eva var en likaså mäktig ängel och dessa två blev förälskade. Kärleken de hade och delade med sina barn fick dem till att fly och gömma sig från demonkungen Mundus som aldrig kunde tillåta den sortens förhållande mellan änglar och demoner. Sparda och Eva fick två barn, Vergil och Dante. Eftersom deras mor och far var en ängel och en demon så blir barnen en sorts blandning av raserna som går under namnet Nephilim. När Dante och Vergil är mellan 7 och 8 år lyckas Mundus hitta deras föräldrar och mördar Eva. Sparda fängslar han i helvetet för all evighet men innan han gör det lyckas Sparda gömma Dante och Vergil och sopa bort minnet från dem så de inte ska minnas alla hemska händelser. Men efter många år av tunga berusningar och vilda sexuella akter så börjar Dante, med lite hjälp, få tillbaka minnet och vill få sin hämnd på Mundus för vad han gjorde den kvällen för många år sedan.
De första minuterna av spelet beskriver väldigt fort situationen för spelaren i ett nyhetsinslag på TV samtidigt som Dante ligger på sängen efter en vild natt med alkohol och sexuella akter och försöker sova bort bakfyllan. TV-ankaret berättar om en terrorist som tillhör en grupp som går vid namnet ”The Order” och visar filmen de fått in där den så kallade terroristen berättar att befolkningen är styrd av regeringen och att de måste vakna upp ur dvalan som håller dem i fångenskap. Dantes försök att bli återställd efter gårdagen får ett abrupt slut när det knackar på dörren och en ung kvinna står och ropar att han är i fara. Det är nu allt eskalerar och Dante kastas in i ett uppror i vår värld och ett krig i den parallella demonvärlden Limbo City för att slåss mot det onda.
Regeringen är korrupt och styr samhället i allt från läskedrycksproduktion till nyhetsrapportering. Limbo City är storstaden med två parallella dimensioner där maktpositionerna har intagits av demoner i manskostym.
Att slåss mot demoner över marken är inga problem.
Surrealistiskt och Abstrakt
DmC: Devil May Cry har en bandesign som fick mig att nästan tappa hakan. Att gå från vår värld till Limbo City får en att verkligen tagga till inför demonslakten. Det är något med förvrängandet av vår värld som verkligen uppskattas och det visas på ett bra, abstrakt och surrealistiskt sätt, exempelvis när karuseller förvandlas till vapen och liknande händelser inträffar i Devil May Cry. Eftersom regeringsdemonerna motarbetar Dante i hans uppdrag att få ett slut på deras herravälde så styr dem även Limbo City, staden som får dig att känna maktlöshet. Den vrids, vänds, förflyttar, expanderar och pressas ihop, allt för att Dante inte ska nå sina mål. Grafiskt sett är Devil May Cry också av prima kvalitet!
Det stora problemet jag finner i DmC: Devil May Cry är att det inte finns något direkt sikta-skjutsystem. När Ebony och Ivory plockas fram ur sina hölster och avlossar kulor mot Dante`s fiender är det på första bästa måltavla, vilket du som spelare kanske inte vill av strategiska skäl. Ett annat är kameran. Den kan vid pressade tillfällen få för sig att lägga sig i den konstigaste vinkeln men som tur är kan du snabbt åtgärda detta själv.
Ett mindre och kanske inte riktigt så betydande problem är objektifieringen av kvinnliga karaktärer. Visst, de manliga får mycket skit också men det går nog knappt tio minuter mellan varje ”din mamma är en hora” kommentar från demonerna. Jag personligen tycker att svordomarna i spelet bidrar mycket till karaktärernas personlighet men det kan bli lite mycket ibland.
Bossarna är lite udda, på ett bra sätt!
Dante får djävulen att gråta
Det har varit roligt att från början till slut slakta demoner till tung rock/metal musik. I de tunga fighterna spelas låtar från bland annat Combichrist som får bidrar med det här lilla extra! Efter att ha spelat ut DmC: Devil May Cry, som jag tidigare berättade var det första DMC-spelet jag har testat, så kan jag med goda ord rekommendera det till andra. Jag har aldrig varit mycket för hack `n slash- genren men detta spel är något som jag kan sitta med i många timmar till. Det är bara att ge sig på nästa svårighetsgrad och spöa upp demonerna en gång till, njuta av Dantes kaxighet och förhoppningsvis göra bättre ifrån mig poängmässigt.
Så anta rollen som Dante och ge dig in i Limbo för det är verkligen timmar som är väl spenderade.
[youtube id=”ZoU2IDR8pY4″ width=”600″ height=”350″]