[gameinfo title=”Spelinfo” game_name=”Transformers: Fall of Cybertron” developers=”High Moon Studios / Mercenary Technology” publishers=”Activision” platforms=”PS3 / 360 / PC” genres=”Action” release_date=”2012-08-24″]
Jag ska erkänna att jag aldrig har sett ett enda Transformers-avsnitt av den tecknade serien från 80-talet. På något sätt missade jag det under min barndom, vilket på efterhand känns lite tråkigt. Serien handlade om planeten Cybertron, där två grupper av robotar slåss mot varandra i en kamp om planetens energiresurser: de goda Autobots mot de onda Decepticons. Varje robot på planeten kan dessutom förvandla sig till olika sorters vapen eller fordon, vilket är vad som har gjort att Transformers stuckit ut från marknaden och också blivit väldigt populära leksaker för barn som växte upp i samtiden.
Någonting som fick mig att rygga tillbaka från Transformers: Fall of Cybertron var villfarelsen om att det har någonting över huvudet taget att göra med Transformers-filmerna av Michael Bay, vilket tack och lov inte stämmer alls. Både Fall of Cybertron och föregångaren War for Cybertron är originella titlar med starka rötter i originalserien. Som titeln skvallrar om så handlar spelet i stort sett om att Cybertron ligger i krig och att det är upp till Autobots att försvara planeten med sitt liv. Därtill lägger Decepticons all sin kraft åt att få sina fiender på knä och läget är, redan från spelets start, intensivt. Både himmel och jord kryllar av robotar i hetsig eldstrid som lutar åt ett övertag för Decepticons.
Vidare till det kanske viktigaste i hela temat, karaktärerna. Genom hela spelet får man styra en rad av de mest välkända robotarna från serien, som Bumblebee, Jazz, Cliffjumper, Grimlock, med flera – men mest nämnvärd är nog Optimus Prime, Autobots karismatiske ledare och förebild. Som nykomling till Transformers hade jag inga problem med att anamma de olika robotarnas personligheter, och utan att jämföra med originalserien så tycker jag att det är riktigt imponerande snyggt utfört. Optimus Prime, som man får spela med tidigt, gapar order och uppmuntringar över radion åt sina stridande autobot-fränder, beklagar ångersfullt när han inte hinner fram i tid till Autobots i nöd, och vrålar om rättvisa när han tar kål på Decepticon-soldater.
Vanligtvis brukar jag tröttna på repetetiva skjutspel, men i det här fallet blev jag positivt överraskad. Varje bana, ”kapitel”, är fylld av actionpackade eldstrider varvat med enklare pussel och problemlösning, och kommer med en egen unik spelbar karaktär. Striderna är ganska traditionella och går vanligtvis ut på att man plötsligt hamnar i ett fält med hinder och fiender som man måste skydda sig emot och skjuta tillbaka på. Skillnaden från exempelvis Gears of War och liknande spel, är att det är mycket mer intensivt och spännande. Decepticons kommer i stora antal och svårighetsgraden trappas snabbt upp, och man måste snabbt avvärja allt från robotar med hagelbössor till stora, stryktåliga slagkämpar.
Skiftandet mellan karaktärer för varje bana gör att man hela tiden måste anpassa sig till nya element, eftersom varje Transformer, förutom de standardvapen som man kan plocka upp på vägen, har två specialförmågor. Den första specialförmågan är, såklart, att kunna transformera sig till ett fordon, medan den andra förmågan är lite mer unik. Några exempel: Optimus Prime kan förvandla sig till en tank som pepprar granater, samt beordra luftattacker från ovan; Cliffjumper can transformeras till en liten bil som kan ta sig genom ventilationssystem, samt bli osynlig under kortare perioder; Jazz kan bli en sportbil, samt hoppa upp till höga plattformer med hjälp av en änterhake. Varje bana tar vara på varje karaktärs unika förmågor och det blir därmed en prövande blandning av action och problemlösning som är riktigt kul.
Det är svårt att beskriva spelupplevelsen utan att till fullo understryka hur trogna karaktärerna känns. Deras personligheter är så självklara redan efter några repliker att manuset inte kan ges annat än en eloge, och att de är robotar saboterar inte trovärdigheten. När Jazz och Cliffhanger tillsammans måste göra ett uppdrag ihop så samarbetar de, håller ständig radiokontakt och retar varandra när det kommer till att vara först med äventyrliga stunts. När Optimus beordrar krigsroboten Warpath att hålla sin position och hjälper till med att slå bort en anfallande pluton decepticons så känns det plikttroget och allvarligt. De interagerar så naturligt och kamratligt att jag blev ännu mer besviken över att ha missat originalserien.
Liksom i Halo har alla karaktärer en sköld som sjunker i kraft när man blir skjuten, och när skölden är utslagen börjar man istället ta skada på livmätaren. Någonting jag känner är dock, trots intressanta och spännande strider, att man dör lite för ofta utav vad jag upplever som slumpmässiga orsaker. Ibland är det svårt att avgöra ifall man har dödat alla decepticons eller om det kommer att dyka upp en ny patrull runt nästa hörn. Börjar livmätaren sjunka så är det generellt stor risk att man inte hinner söka skydd i tid, vilket utvecklarna verkar ha varit medvetna om då intensivare partier innehåller fler energikuber (som fyller upp livmätaren) än vanligt. Striderna är alltså inte helt förutsägbara vilket kan ses som både positivt och negativt. För egen del sugs jag ut ur inlevelsen när jag måste börja om från senaste checkpoint och upprepa samma moment om och om igen.
Fall of Cybertron fortsätter att kamma hem pluspoäng på det estetiska planet, då spelet är helt sanslöst snyggt. Grafiken i sig är crisp med högdefinierade modeller och texturer, men miljöerna och detaljrikedomen är vad som säljer paketet. Städerna och områdena är teknologiskt metalliska och mörka. Trots det så finns det alltid ett stänk av karaktärer av olika nyans såsom lila decepticons eller gröna insektsliknande robot-monster, färgade lampor i väggar och liknande. Det blir aldrig tråkigt att kolla på. Även animationerna är ljuvligt organiska, alltifrån hur robotar transformerar sig till småsaker som hur dörrar öppnas. Det flyter på, väldigt välgjort, och karaktärerna reagerar naturligt för varje situation.
Ljudet är minst lika välarbetat. Spelet hade inte varit hälften så intensivt och spännande om man hade tagit bort den välkomponerade orkestermusiken som ständigt ligger på i bakgrunden och pumpar igång blodet. Ljudeffekterna flyter ihop så perfekt med det grafiska, och röstskådespelet, från det lilla jag har jämfört, troget originalserien – kombinerat med ett väl godkänt manus. Det är lätt att se förbi en sådan sak som audio när det faller sig så klockrent i ett spel som detta, men det är verkligen värt stor eftertanke i det här fallet – och det lät helt gudomligt på mitt 5.1-surroundsystem.
Episk action. Spännande äventyr. Välskriven handling. Trovärdiga karaktärer. Tight kontrollschema. Transformers är allt annat än den billiga kopia av Bay-filmerna som jag först trodde, och förtjänar inget mindre än respekt. Den som är ett fan av serien borde absolut testa detta i alla övriga aspekter spektakel till spel, men om man bara vill ha ett saftigt action-lir så kommer man garanterat att få sina lustar uppfyllda med Fall of Cybertron.