[gameinfo title=”Spelinfo” game_name=”XCOM: Enemy Unknown” developers=”Firaxis Games” publishers=”2K Games” platforms=”Xbox 360, Playstation 3, PC” genres=”Turbaserad SF-strategi” release_date=”12 oktober 2012″]
Vi vet alla hur det känns. Livet går sin gilla gång, man sköter sitt och världen rullar på i sakta lunk. Då händer det oundvikliga; rymdvarelser anfaller en masse, utan förvarning, med tveksamma metoder, överlägsna vapen och en lugubert dold agenda. Global panik utbryter och världen som vi känner den står i lågor medan slemma kreatur kan lura bakom varje hörn, och dessutom gör det. Domedagsprofeterna proklamerar början till slutet på allt mänskligt liv och även de mest utstuderade optimisterna fruktar att det kan vara sant. En bister och otrevlig situation som alla kan relatera till; rik som fattig, kvinna som man. Så vad gör man? Man sätter hårt mot hårt, naturligtvis. Så som vi alltid har gjort och kommer att göra igen.
With superior firepower, SIR! It’s a pity we don’t have it, SIR!
XCOM: Enemy Unknown har rötterna i det gamla UFO: Enemy Unknown från 1994 som var ett turbaserat strategispel där åtskilliga små variabler behövde tas hänsyn till och den till synes mest oviktiga detalj kunde avgöra hela den mänskliga rasens framtid. Flera uppföljare har sett dagens ljus, men sedan drygt tio år tillbaka har det varit tyst och rymdvarelserna har av allt att döma funnit det bäst att hålla sig på hemmaplan. Efter att ha slickat sina sår med vad rymdvarelser nu har för äckliga organ att slicka med har de nu återvänt med full styrka, men den här gången är det realtidsaction i testosteronladdat FPS-läge och… nej. Det är precis vad det INTE är. Arton år efter debuten är det fortfarande noga övervägda drag i tur och ordning som gäller, och jag hyllar utvecklarna för beslutet att bibehålla ett klassiskt spelupplägg i ett tidevarv då på tok för många spel är en orgie i noll story, maxade texturer, högoktanig action och fem miljarder sorters eldvapen i förstapersonsperspektiv. Den här typen av förberedelse, beräkningar, peka/klick-flytta karaktärer en och en, vänta på sin tur medan motståndaren vedergäller och casha in resultatet (påfallande ofta förödande) känns oerhört retro-fräscht när majoriteten spel i övrigt vänder sig till en kundkrets med kortast möjliga attention span. Missförstå mig rätt, jag älskar spel som t.ex Borderlands, men det är ett spel gjort med hjärta, hjärna och enormt omsorgsfull design vilket gör att det lätt står sig mot den uppsjö generiska FPS som tycks ha lämnat planeringsbordet redan efter att man lyckats ta fram tillräckligt skithäftiga explosioner.
Laga inte det som inte är trasigt
Ni som har nostalgiska minnen av ett av världens bästa spel någonsin (jag menar så klart Syndicate) bör veta vad jag menar med tanke på den tämligen onödiga remake som såg dagens ljus för något år sedan, och sedan passerade helt obemärkt. Remakes/reboots har förpestat filmbranschen på tok för länge; de lyckade resultaten kan räknas på den ena fotens stortår och vi vill inte se spelbranschen gå samma öde till mötes. Få idéer är hundraprocentigt originella, men lite jäkla kreativitet är det minsta man kan begära av människor som försörjer sig på de här grejerna och den inte helt ogenomtänkta klyschan ’laga inte det som inte är trasigt’ borde sitta på väggen på kontoret hos varje exekutiv producent.
End of rant.
Å andra sidan så finns det en hemskt massa annat som är rejält trasigt
Var var vi? Jo, aliens av olika slag pulvriserar precis allt de kommer åt, och som inte det var illa nog verkar de i lönndom göra det som alla rymdisar innerst inne drömmer om — att kidnappa människor i stor skala för dunkla och sannolikt svårt perverterade syften. En hemlig internationell insatsstyrka — XCOM — mobiliserar motståndet i underjordiska baser för massiv vedergällning, och DU är ansvarig för att koordinera instanserna. Förutom att ge direkta order till en trupp fotsoldater (som initialt är oerfarna rookies) på fältet måste du sköta diplomatiska kontakter (projektet finansieras i samarbete med länder över hela världen och de drar sig surt ur om de inte ser resultat eller om paniken tar över), uppdatera de inledningsvis klena baserna genom att bygga laboratorier, fabriker, prylar och vapen (vilket i sin tur är extremt beroende av den utomjordiska teknologi man måste stjäla från de ovälkomna besökarna). Har du inte satelliter i omlopp (eller om de, givetvis, skjuts ner) kan attacker på världens städer gå dig obemärkt förbi, och plötsligt inser du att Australien inte längre svarar när du ringer eller ber dig fara åt helvete för att du tidigare ignorerat deras rop på hjälp. Har du inte tillräckligt många energikällor i dina baser avstannar produktionen av vapenuppgraderingar, och dina bassar pulvriseras i drivor då deras otidsenliga amatörpuffror inte kan penetrera de hänsynslösa robotar som står i deras väg.
Desperata tider kräver desperata beslut
Glömmer du att bedriva handel med allierade länder är plånboken plötsligt tom och du kan inte montera de livsviktiga kanoner som dina skepp behöver för kunna erbjuda åtminstone lite motstånd mot de UFO:n som utan förvarning dyker upp över Berlin. Soldater skall tränas, krigsbyte skall analyseras, resurser skall omfördelas och som om inte det var illa nog så kan du aldrig förutse var eller när nästa attack äger rum. Gärna flera på en och samma gång, och till en början är du tvungen att prioritera och helt sonika offra de städer som har oturen att ligga i länder med lägre paniknivå. Diplomatin måste bibehållas. Dina överordnade är på dig konstant med ett mycket bräckligt tålamod, ej att förglömma att hela världsdelar kan vända dig ryggen eller helt enkelt råka bli utplånade för att du valde att lägga tid på något för stunden mindre viktigt. Desperata tider kräver desperata beslut, Sir.
Hälften av er kommer att återvända i kistor eller i flera små påsar, men karriärsmöjligheterna är enorma
Jag är personligen sjukt svag för all form av customizing; för varje soldat kan man editera namn, frisyr, ansiktsbehåring (tyvärr inte på de kvinnliga bassarna), hudfärg, röst och andra egentligen helt oviktiga detaljer som lik förbannat är lika kul varje gång. Handen på hjärtat, hade t.ex Civilization varit lika roligt om man inte kunde välja namn på sin civilisation, sin ledare och sina städer? Man får en mer personlig koppling till sin kanonmat i det läget, och för egen del så är jag avsevärt mer rädd om min Cpt. Hagbard Celine med sin rosa mohikanfrisyr och Rob Halford-skägg än vad jag hade varit om den generiska John Smith han först var när jag startade spelet. När de stiger i rang får de dessutom nicknames man också kan ändra på, och av moraliska skäl utelämnar jag de Onkel Kånkel-karaktärer som min skvadron uppkallats efter.
Spelets AI smartare än dig
Det här spelet är helt enkelt skitkul, och omspelbarheten är oändlig eftersom varje scenario och stad verkar genereras unikt för varje gång. Får du storstryk på en karta och besegrat väljer att göra om och rätt så kommer du att mötas av helt nya omgivningar och allt du inbillade dig att du lärt dig om den lede Fi:s rörelser och attacker från första försöket kan du glömma. Spelets AI är smartare än vad du är och inte ens Sun Tzu själv hade kommit undan utan massiva förluster under de första testomgångarna. Det är en knivskarp balans mellan taktik och resursfördelning, och det är med svåra styng i hjärtat man ibland måste se sig tvingad att offra medlemmar ur skvadronen för att överhuvudtaget ha en sportslig chans att slå tillbaka.
”And then I said ”We come in in peace”, ahahahahah!!!” ”Ahahaha, Xpschtxcht, you’re such a funny guy!!”
Grafiken är inte banbrytande, men det behöver den inte heller vara i ett spel där den absoluta tyngdpunkten ligger på upplevelse och spelidé. Musiken är ett lagom mörkt och passande Sci-Fi-soundtrack som dessutom har vänligheten att hålla sig till de mer dramatiska passagerna i ett uppdrag och därmed gör jobbet betydligt bättre. Fienderna är många och varierande, metoderna för att lösa uppdragen många och det finns verkligen inte bara en och endast en lösning för att platta till asen från yttre rymden som så ofta annars. Det är svårt utav bara helvete, och om det inte känns tillräckligt livsfarligt kan du även välja ”Ironman”-läge och möta din kosmiska nemesis utan möjlighet att förlita dig på att starta om från tidigare sparlägen. Allt som sker, alla som dör, allt som sprängs är permanent, punkt slut.
”Bara ett försök till”
XCOM: Enemy Unknown har dessutom den där ack så eftersträvansvärda variabeln ”men vad fan, ETT försök till innan jag bryter…”, denna förrädiskt beroendeframkallande faktor som aldrig riktigt går att sätta fingret på. Ni vet, den abstrakta detalj som gör att folk fortfarande spelar Tetris så här nästan trettio år senare. ”Bara ett försök till” blir femton utan att du fattade vad som riktigt hände; tro mig, den här recensionen skulle ha varit skriven i förrgår…
Både vardagen och fullskaliga rymdinvasioner kräver sina prioriteringar
Sammanfattningsvis: Är du ett fan av klassisk turbaserad strategi, hänsynslös rymdaction och djupt dramatiska domedagsscenarion så är det här julafton. Det kan mycket väl vara en generationsfråga (undertecknad spelade alltså både Tetris, Syndicate och Civilization när de först gavs ut), men i en tid då feta explosioner på film och spel sedan länge konkurrerat ut handling, upplevelse och tanke så är det ytterst välkommet. Å andra sidan är detta inte min personliga nostalgi som spökar, av min Facebook-feed och en drös andra källor på nätet att döma så har den här titeln tagit en uppsjö gamers i olika åldrar med storm. Detta är ytterst välförtjänt, och den extremt korta listan på lyckade remakes har fått en ny kandidat. XCOM: Enemy Unknown kommer att hålla i åratal, och säg det spel som klarar det nu för tiden.
Now, go kick some alien butt, y’hear?