Ghostwire: Tokyo är Tango Gameworks nya actionäventyr. Mest kända för sin Evil Within-serie och för att vara Shinji Mikamis studio, har spelet även inneboende aspekter av skräck. Men som det visar sig är Ghostwire: Tokyo, till sin nackdel, så mycket mer än bara det. Spelets ambitioner är många och även om de i bästa fall tjänar sina syften smälter de aldrig samman till en helhet större än summan av sina komponenter.
Samtidigt är det svårt att inte tycka om Ghostwire: Tokyo. Det är en fantastisk återgivning av Shibuya och Tokyos distinkta kontraster. Skyskrapor varvas med pittoreska förorter. Glammiga shoppinggator med lortiga bakgator. Och när en spöklik parad vandrar genom den ikoniska korsningen i centrum är spelet häpnadsväckande.
Simpelt driv med kusliga ögonblick
Du spelar som Akito, en ung man som blir besatt av en tjurig ande vid namn K.K. De formar en brokig symbios och tar tillsammans upp kampen mot en kult mystiker som vill omforma världen. Akito drar nytta av K.K:s magiska krafter för att kunna rädda sin syster och K.K. utnyttjar Akitos kropp för att genomföra sin hemliga agenda. Vad som börjar som antagonism mellan dem blir sakta men säkert kamratskap.
I en attack mot centrala Tokyo sveper en dödlig dimma genom det kommersiella distriktet Shibuya och trollar bort alla människor. Överallt ligger kläder från turister och medborgare som levde sina stressiga liv. Deras vilsna och förvirrade själar flyter passivt på gator och torg medan ondsinta spöken fördärvar staden. Utbrända kontorsarbetare tar skepnaden av kostymklädda vålnader. Skolflickors prestationsångest föder huvudlösa gengångare i skoluniformer. Samtidigt träder andar och knytt från folktron över till den materiella världen.
Ghostwire: Tokyo har en kuslig premiss som drar styrka från japansk folktro. Traditionella andeväsen som Nekomata, Kappa och Oni står sida vid sida med modernare spökberättelser som Hanako-på-toaletten och The Grudge. Till och med teknologi och mysticism blandas à la Ghostbusters! Sammantaget har Ghostwire en otroligt spännande och väl realiserad värld att förlora sig i med skrämmande scener och stämningsfulla miljöer.
Tyvärr håller inte storyn måttet och är i kontrast till världen väldigt rakt på sak och förutsägbar. Karaktärerna är ganska ointressanta och många av händelserna i äventyret blir tryckta i ansiktet på dig. Berättelsen har ett ganska gripande fokus på familjerelationer, men får aldrig till några knorrar som engagerar. Det samma går att säga om spelets sidouppdrag, som trots att de är relativt varierade, har enkla historier knutna till sig.
Tokyo som du aldrig tidigare sett det
Innan vi går på bristerna med Ghostwire: Tokyo är det viktigt att avhandla det som spelet faktiskt gör väldigt, väldigt bra: presentationen. Ett spöklikt Tokyo, där hundratusentals människor försvunnit i tomma intet målar en väldigt ödslig bild av världens mest tätbefolkade stad. Överallt är tecken på människors dagliga liv. Laptops står påslagna. Musik från butiker och restauranger ekar längst gatorna. Tända lampor överallt. Fast det absolut starkaste obehaget kommer från alla tusentals kläder som ligger utspridda på gator och torg. Som lik utan kroppar.
Tango Gameworks har gjort ett fenomenalt jobb med att återskapa distriktet Shibuya. Det var flera år sedan jag själv var där, men Ghostwire: Tokyo matchar mina minnesbilder nästan perfekt. Särskilt de starka kontrasterna mellan dyra kontorsbyggnader i glas och pittoreska småhus i betong. Här hittar du glammiga shoppinggator fulla av neonljus, sunkiga bakgator och sliskiga parker. Och mitt i betongdjungeln finner du små och stora helgedomar inklämda mellan parkeringsplatser och mataffärer. Det enda som saknas är alla människor.
Istället befolkar spöken, vålnader, andar och knytt stadens gator. En del vänliga, som katterna som säljer risbollar, grönt te och andra förnödenheter. Andra är mordiska och behöver besegras, som de vålnader sprungna ur människors dåliga mående. Somliga är vilsna och behöver räddas och transporteras till andra sidan – rättare sagt samlas in och lösas in mot pengar och xp. Men du hittar även underliga yokai, andeväsen av olika slag som du kan interagera med.
Allt detta sammansmälter till en otroligt spännande och unik värld. Det är fullt av kulturella detaljer som japanofiler kommer älska! Samtidigt lindar Tango Gameworks in allt i sin säregna skräckdesign, med obehagligt psykedeliska chocker och förvrängningar. Som när det plötsligt regnar kanji över staden, eller rum vänds ut och in. Det är väldigt tillfredsställande att förlora sig själv i detta hemsökta Tokyo.
Identitetskris som spökar
Medan världen i Ghostwire: Tokyo är väldigt fokuserad och genomtänkt är spelmekaniken svagare. Här har du ett spel som vill vara en öppen värld, en narrativ gå-simulator, en förstapersonskjutare, ett plattformsspel och ett rollspel – samtidigt. Det är en väldigt ambitiös blandning som tyvärr inte fungerar helt smidigt. Ingen aspekt i sig är dålig, men tillsammans får de spelupplevelsen att bli klumpig.
Kontrollen verkar i grunden vara gjord med en narrativ upplevelse i åtanke. Ungefär som Layers of Fear, eller Dear Esther. Du går långsamt, svänger trögt och ser dig omkring lite för långsamt. Det fungerar utmärkt när du tar in omgivningarna och blir dränkt i stämning. Men när det vankas strid och du ska väva magiska besvärjelser till höger och vänster samtidigt som du vill undvika attacker känns kontrollen trög som fasiken. Det samma gäller när du ska navigera hustak, avsatser och trappor. Du rör dig som ett kassaskåp.
Rollspelselementen med ett level-system och talang-uppgraderingar är oinspirerat och bidrar inte med några meningsfulla utvecklingar. Magierna du får tillgång till i början av spelet fungerar likadant genom hela äventyret oavsett uppgraderingar. De ökar bara i effektivitet. På samma sätt är mängden mat och dryck du hittar och köper inte tillräckligt funktionellt unika för att kännas meningsfulla.
Förstå mig rätt nu. Inget av dessa system är i sig dåligt. Stridsmekaniken med alla häftiga fingerrörelser och magiska effekter är sjukt fräna. Och att slita ut kärnorna ur gastarna är tillfredsställande som tusan! Men kontrollen får samtliga moment att kännas slöa, och bristen på meningsfulla uppgraderingar gör att striderna blir repetitiva. Ghostwire: Tokyo hade mått bättre av att luta sig mer på actionupplevelsen än turistupplevelsen.
Successivt överväldigande
Ghostwire: Tokyo har en öppen värld. Till skillnad från många andra spel med öppna världar låser du pö om pö upp områden i Shibuya genom att rena torii-portar. En livsfarlig dimma täcker majoriteten av staden och blockerar tillgången till alla kvarter. Men allteftersom du spelar och renar tempelportarna skingrar sig dimman bit för bit och ger tillgång till mer av kartan. Detta är ett väldigt behagligt sätt att mjukstarta i en öppen värld!
När spelet sedan sparkar igång på riktigt blir de bitar av kartan du har till ditt förfogande igentäppta med ikoner. Hundratals kundvagnar, en för varje butik med identiskt utbud, dussintals telefonkiosker där du pantar räddade själar. Yokai, samlarföremål och sidouppdrag är annat som fyller kartan. Öppen värld-ångesten, det där tvånget du känner som gamer när det finns så mycket meningslöst du ”måste” göra, infinner sig väldigt fort.
Unikt spel som inte når högre än okej
Jag gillar verkligen Ghostwire: Tokyo. I stunder så blir jag fascinerad av den japanska folktron som jag kommer i kontakt med. Kappa är ett väsen jag alltid gillat och att locka fram en med gurka jag köpt från en katt är ett skojigt fördriv. När jag, trots klumpig kontroll, väver magiska attacker som Doctor Strange och dräper ett gäng läskiga vålnader utan att ta skada känner jag mig som en ninjaexorcist! Och när jag spankulerar i det hemsökta Tokyo lever jag mig verkligen in i världen.
Fast varje sensationell upplevelse varvas av en påminnelse av hur seg kontrollen är. Eller hur fullkomligt stressad jag blir av kartans alla ikoner som tävlar om min uppmärksamhet. Och att jag känner mig tom när jag stänger ner uppgraderingsmenyn utan att fördela några poäng, eftersom inget av valen intresserar mig.
Ghostwire: Tokyo är ett fenomenalt mediokert spel med stark presentation och design. Vidare ska sägas att spelet fungerar felfritt och har många grafiska inställningar på Playstation 5 (performance mode med v-sync är bäst). Du behöver ha tålamod eller överseende med dess bristande kontroll och inte helt fokuserade spelmekanik för att uppskatta paketet. Annars är min rekommendation att vänta med en exorcism av detta spel tills det att priset går ner.
