Följ

God of War Recension

En välkänd spelikon i ett främmande land, där varenda gud vill slå ihjäl honom. Allt Kratos vill är undgå sitt förflutna och skaka av sig sina demoner, en önskan som ska visa sig vara allt annat än lätt att infria.

För cirka tretton år sedan stötte vi på Kratos för första gången. Han blev snabbt korad till spelvärldens argaste individ och gjorde helt klart skäl för sitt namn. Med två svärd fastkedjade på armarna slog han ner allt vad antikens Grekland handlade om och lämnade inte särskilt mycket rum för varken debatt eller filosofi. Ett antal spel senare så kändes det som att hans ursinnesresa var klar och vi tackade av Kratos i hans tredje huvudspel. Dock var det inte sista gången vi skulle få se honom och precis som spelarna har mognat så har God of War utvecklats till en ny saga. Denna gång är Kratos mer tillbakadragen, men det betyder inte att hans förflutna kommer lämna honom ifred.

Bland jättar och troll

Kratos har, utöver att ha blivit fader, bosatt sig i det karga Norge. Det har passerat ett par år sedan vi såg honom sist och han är märkbart sliten i kroppen. Under spelets inledande timme, som verkligen inte går i något stressigt tempo, så får vi lära känna den nya Kratos och hans son, Atreus. Det är inte på något sätt en perfekt fader-son-relation utan snarare en mästare och student som är ute i skogen. Det första man får göra är att hugga ner ett träd som har ett speciellt märke på sig. Detta träd är ett i mängden som utgör ett likbål för Kratos bortgångne fru. Denna krigarhustru har gjort en sista önskan; att få sin aska utspridd från det högsta berget i alla nio världar. Kratos anser dock att Atreus inte är redo för den långa resa som detta innebär utan vill att den något hetsiga krabaten ska få mer träning innan de ger sig ut på resan. Dock så har några av nordens gudar och väsen fått nys om att det bor en gammal spartan i krokarna, en spartan som råkar vara just den som tidigare slaktat ett antal gudar och som troligen sitter på rätt mycket makt. Duon får besök av mystisk främling, en enorm strid tar vid och Kratos inser att det inte går att vänta längre. Här börjar God of War på riktigt.

Kratos vinner inga father of the year-priser i början, vilket dock utvecklas till en intressant och rörande berättelse

En våldsam dans

Något som alltid varit ett kännetecken för God of War-serien är dess fokus på strid. Som spelare har man alltid hat tillgång till en myriad av attacker och sätt att utföra dödliga kombos på för att slå ihjäl allt runt omkring sig. I det nya God of War så har man inte riktigt samma utbud av hugg och slag, dock så har varje attack en större tyngd bakom sig. Det är lite blandat över vad jag tycker om det, för det märks att det är några attacker du kan utföra som är lite bättre än andra vilket då gör att du utför dem i högre grad. Det hela blir lite repetitivt. Dock så måste jag erkänna att Kratos nya signaturvapen, Leviathan Axe, är redigt kul att leka med. Den beter sig ungefär som Tors hammare, vilket betyder att du kan kasta iväg den mot ett mål och sedan kalla tillbaka den när du känner för det. Kratos är såklart mer än kapabel till att dunka otyg i nyllet även utan yxan.
Kontrollen är också rätt tajt och Kratos reagerar på mina svettiga knapptryckningar precis så mycket som det behövs.

Det som dock kan störa mig lite är att kameran inte riktigt vill samarbeta under strider. Man har valt att använda sig av en numera traditionell “över axeln”-kamera som så många andra äventyrsspel, vilket fungerar utmärkt när man är ute och vandrar i den nordiska vildmarken. Detta gör dock att det kan vara bökigt att svänga runt den ordentligt när det är många fiender som cirkulerar dig. Detta kompenseras till viss del av att Atreus är en ganska kvick hjälpreda som bl.a. kan hålla fast fiender. Det är dock inte riktigt nog, utan jag har dött ett par gånger på grund av just kameraproblem och det är inte helt ok. Speciellt inte när så mycket av spelet går ut på att just slåss.

Undrar om ormen går med på att bara få en kram?

 

Promenadstråk i bergakungens sal

Det som nog imponerar mest är hur j***a snyggt God of War är. Det har uppkommit ett antal tillfällen där jag varit tvungen att bara ställa mig stilla, snurra runt den taskiga kameran och bara beskåda världen som sakta men säkert öppnar upp sig för mig. Detaljnivån är helt makalös och designen på de olika världarna man besöker är varierande och oerhört vackra. Ibland undrar jag om det verkligen är samma spel jag spelat när miljöerna skiftar så pass mycket och på ett sådant naturligt sätt. Det finns allt mellan isiga, höga berg till skogsgläntor som skimrar av eldflugor och läskigt gröna blad. Få spel har framkallat ett sådant behov av att ta skärmbilder som jag skulle vilja ha som bakgrund på diverse enheter. Det är också ett bra flyt i spelet då man valt att hålla det på stadiga 30 fps.
Avvägningen gällande musiken är uttänkt med fingertoppskänsla. Det är bombastiskt och storslaget när det vankas bröliga slagsmål och stillsamt, nästan harmoniskt när det är mer utforskande som står på agendan. Det är en även en härlig tyngd i varje steg man tar, man riktigt hör hur plankorna knarrar och stenskott spretar iväg. Även ens yxa har ett tillfredställande ljud varje gång man svingar den mot något otyg.

Detaljerna i spelet är enastående och även vid platser som man mest springer förbi så har det lagts otroligt mycket tid och omsorg på att få en så levande värld som möjligt

Det som dock känns konstigt är att bilden inte riktigt fylls ut på min tv. Det blir svarta mellanrum åt alla håll, något jag förvisso inte märkte först men som jag inte kunde få osett när jag väl började tänka på det. Jag vet ärligt talat inte om jag misslyckats med någon inställning, dock så spenderade jag några goda minuter i spelets inställningar innan jag gav upp och fortsatte min resa. Detta är väl egentligen inget som stör så mycket, det känns mest som ett udda designval.

Mjoooooor mjaaaaaa mjooooooor

I sin grund så är God of War ett redigt bra spel. Det märks att många ur teamet som gjorde det första har kommit tillbaka och det här känns som en fullvärdig uppföljare till de äldre spelen. Det är såklart mer av samma, dock på ett tillräckligt varierat vis för att det ska kännas fräscht. Det finns såklart några små “hiccups” här och där, dock så imponerar Kratos med kompani så pass mycket i slutändan att det kan ses förbi. Vill man spendera cirka 20-30 timmar i en fängslande värld som är relativt öppen för utforskande så är God of War verkligen det spelet du ska sätta tänderna i nu. Var dock vaksam och håll dig på stigen!

Vad ska jag göra idag, mörda eller slakta?

Bra
  • Mustigt äventyr i fornnordisk mijlö
  • Musiken är perfekt avvägd
  • Variationen mellan strider och lugna stunder är suberb
Sämre
  • Kameran är stundtals bråkig
9
Grymt
Stor spel- och filmentusaist som prompt hävdar att pixel- och spritegrafik är det bästa som hänt världen. Utvecklar småspel, fotar och pysslar med musik alldeles för mycket. Anser att spel är konst, tar gärna upp diskussionen med folk som anser otherwise. Utöver det en rätt chill, kaffeberoende (maler egna bönor!) gamer som inte backar på utmaningar. Orerar gärna högt och ljudligt om Hideo Kojimas briljans och Metal Gear-seriens storhet.

Vad tycker du?

2 0

Skriv en kommentar

Din e-postadress kommer inte att synas. Obligatoriska fält är märkta med *

You may use these HTML tags and attributes: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>

Glömt lösenord

Ange ditt användarnamn eller din e-postadress. Du kommer att få en länk för att återskapa ditt lösenord via e-post.