Gods Will Fall Recension

Inom de flesta religioner finns någon form av dikotomi mellan gott och ont. Antingen mellan guden/gudarna och något ont väsen eller inom panteonet. I Gods Will Fall är istället samtliga gudar riktiga pisshuven, vilket till sist föranleder att de presumtiva tillbedjarna bestämmer sig för att hålla en kampanj i reduktiv fältteologi. Tio elaka oknytt med mer eller mindre gaeliska namn (vissa efter verklig keltisk förlaga, som Cernunnos och Morrigan, andra förefaller påhittade) finns att tillgå, men på spelarens sida blott åtta krigare, vilka var de som överlevde gudarnas massaker på människornas samlade flotta.

Den grafiska profilen är snäll mot ögat, men känns lite föråldrad. (bild från Koch Media)

Det kommer an på spelaren att valla runt dessa åtta på en behagligt utförd karta där gudarnas boningar strötts ut, men de inträder enskilt i varje guds hemvist, medan övriga väntar utanför. Avlider krigaren kan kamraterna drabbas av bestörtning eller hämndlystenhet, och skulle nästa utmanare lyckas i sitt deicidföretag räddas den fallne. Mular samtliga åtta är det bara att börja om från början, med nya krigare med slumpade egenskaper och vapen.

Gudarnas boningar utforskas i nån slags dungeon-crawl minnande om en fördummad variant av Diablo, där varje slagen fiende försvagar guden, vilket sannerligen behövs eftersom de är stora och läskiga och slår väldigt hårt i bossfajten. Stridssystemet är relativt enkelt att vänja sig vid, men oförlåtande och svårt att helt bemästra. I synnerhet pareringen, som har möjlighet att returnera mest healing, innebär risk för fullträff från fienden om man tajmar fel. Och dör man är det bara att börja om från början enligt ovan.

Samtliga gudar i spelet har det gemensamma draget att de är stora och fula och förtjänar stryk. (bild från Koch Media)



En del skribenter dristar sig till att kalla spelet en rougelike, men personligen avkräver jag ett spel lite mer än procedurella spelfigurer, ett rudimentärt levelsystem och permadöd för att dela ut den etiketten (läs mer om berlinkonventionen anno 2008). Andra försöker med soulslike och det är möjligt att det stämmer bättre, men där famlar jag i mörker. En del kanske uppskattar att spelet är så oförlåtande, men för en som inte har obegränsat med speltid är det mer av ett irritationsmoment. Jag hade hellre sett fler och kortare banor eller någon typ av checkpoints, samt ett något mer generöst progressionssystem.

Grafiskt så är visserligen bakgrunder och annat material måleriskt sköna och ganska tilltalande, men mycket luktar snabbkurs i Unity, i synnerhet figurernas utformning. Följden, tillsammans med de få “banorna” blir att det känns som ett spel bäst lämpat för mobil enhet, och en prislapp på knappt 25 europeiska dubloner förefaller vara i överkant.

Sammantaget är spelupplevelsen stundtals lite kul, men oftare frustrerande. Stridssystemet är bra – särskilt idén att framgångsrika attacker och pareringar omvandlas till blodtörst, vilken i sin tur kan användas för ett stridsrop som återställer hälsa, men långa dungeons med begränsad möjlighet till förbättring av spelfigurens slumpade färdigheter längs vägen är inte ett vinnande koncept. Den grafiska profilen i själva spelet anstår inte förra generationens konsoler och lär inte vara till sin fördel på senaste heller. Där har kanske Clever Beans mest gått på vana från sin tidigare titel When Vikings Attack! från 2012, från vilket man även verkar ha hämtat konceptet med spelarstyrda figurer som går i grupp. Studion förefaller inte ha behagat uppdatera sin webbsida sen 2017, så det är oklart. (Illustrationerna i denna recension har betydligt vassare upplösning än vad som syntes på skärmen när jag lirade på PS4)

Att döma av de skoningslösa recensionerna på Steam tycks kontrollerna på PC inte fungera riktigt som de ska – något att tänka på vid eventuellt köp. Även andra PC-plattformar finns att tillgå, vilka kanske inte har samma besvär.

Som religionshistoriskt intresserad blir man också en smula förtörnad över att en hoper gudar från verklig keltisk mytologi framställs som ensidigt onda. Hela konceptet religion går förstås att diskutera, men tilltaget återupprepar hedniska seders ofördelaktighet jämfört med mer missionerande monoteistiska religioner. Onödigt att som engelsk studio göra så mot sitt kulturarv.

Gods Will Fall släpptes i grundutförande 29 januari till Nintendo Switch, PC, PlayStation 4, Stadia och Xbox One. För den hugade spekulanten finns även Valiant Edition som tillhandahåller ytterligare tre gudar plus visst lullull som nedladdningsbart material i episoder.

Bra
  • Spännande stridssystem
  • Rätt bra balans mellan humor och tungsinne
Sämre
  • Frustrerande permadöd
  • Enformigt harvande i dungeons
  • Lätt förlegad grafik
6
Skapligt
Jag gillar mest av allt de gamla spelen, och tidiga konsoler i all ära, men textbaserat och ASCII-grafik ligger också högt på listan. Moderna spel med retrokänsla går också bra om det kniper, och egentligen är det nog innovativitet med enkla medel som fascinerar.

Vad tycker du?

0 0

Glömt lösenord

Ange ditt användarnamn eller din e-postadress. Du kommer att få en länk för att återskapa ditt lösenord via e-post.