Lucid Dream Recension

I en klardröm är drömmaren medveten om att det är en dröm och/eller har förmågan att påverka vad som händer i den. De flesta är nog intresserade av ett sådant koncept – särskilt applicerat på spel. Frågan är, kan ett spel som Lucid Dream uppfylla förväntningarna med en sådan titel?

Lucid Dream är ett litet berättelsedrivet peka-klicka-spel självutgivet av den polska studion Dali Games. Det är studions första titel och har sedan en tid tillbaka funnits på Steam som ett Early Access-spel. I Lucid Dream spelar du som Lucy, en rullstolsbunden flicka som bor tillsammans med sin mor i en blygsam tvårummare. Det har uppstått en spricka mellan mor och dotter och Lucy är fast besluten om att tala med sin mor och försöka lösa konflikten.


Presentation på en budget

Bland det första som möter mig när jag startar Lucid Dream är en kuslig enformig melodi som tycks sprungen ur en speldosa. Jag låter den spela lite medan jag navigerar genom inställningar och andra startmenyer och tröttnar väldigt snart på slingan. När jag väl sätter igång berättelseläget så möts jag dessvärre av precis samma drönande, enformiga toner, men de kompletteras med en introvideo som får min uppmärksamhet på stört. För en såpass liten produktion så är animationsarbetet i sekvensen oerhört välgjort och etablerar tillsammans med den andefattiga speldosan spelets melankoliska atmosfär direkt. Tyvärr så är det ungefär här som det positiva jag har att säga om spelet tar slut.

Varje kapitel har sitt eget musikstycke och melodin ersätts inte förrän nästa kapitel tar vid. Alla spår är inte mer än en slinga under en minut i längd som loopar väldigt klumpigt. Det är ett bitvis mysigt soundtrack, men som helst saknar ambition och produktionsvärde.

Grafiken utanför mellansekvenser är lite av en stapelvara i Lucid Dream. Den har stora likheter med den veritabla uppsjö av indiespel som branschen svämmat över av sedan Braid. Handritad grafik må fortfarande vara ett försäljningsargument, men den som spelaren ser mest av här åstadkommer inget spektakulärt. Lucy påminner om en pappersmarionett när hon rör sig och andra karaktärsmodeller är inte bättre. Färgpaletten är åtminstone väldigt passande i ton och anda.

Problem med problemlösning

Till denna sak hör att undertecknad inte är någon välsmakare av peka-klicka-genren och dess karakteristiska pussel och hopkok av problemlösning. Jag har spelat min beskärda del genom åren, men saknar utan tvekan en klassisk skolning i genren.

Med det sagt så förefaller de pussel som Lucy ställs inför mest ojämna. De flesta ska försöka tillföra något till spelets narrativ, men faller inte sällan till korta. Detta klagomål gäller främst de som kör på Lucid Dreams motsvarighet till svårighetsgraden medium eller hard. På easy kan spelaren trycka på mellanslag för att få ett sken över de saker hen kan interagera med.

Hit, men inte längre. Portaler kan vara djävulens påfund i somliga spel.

Lucy har också en dagbok, i vilken spelaren kan låsa upp eller få ledtrådar om det nuvarande pusslet. Easy mode eller ej så är den här dagboken långt ifrån alltid användbar. Instruktionerna den ger är helt och hållet i bilder och det är långt ifrån uppenbart vad som menas med dem. Höjden av irritation kommer ungefär en tredjedel in i spelet med ett svårtuggat portalpussel. Trots varenda ledtråd och trots att jag sitter med en i och för sig rysk guide på YouTube framför mig så går den inte att ta sig förbi. Jag vill gärna tro att jag har råkat ut för en bugg (inget oerhört i dagens spel, trots allt), men kanske får inse att jag inte alltid är den mest finkalibrerade handkontrollen i spelhyllan.

Konsten att berätta

Bakom ett gäng halvbra eller urusla och ett fåtal bra pussel så finns här en berättelse om sorg och saknad och vad den kan göra med en familj. Medan cirka allt annat med spelet skulle mått bra av en extra omgång i utvecklarugnen så känns åtminstone narrativet klart och välavvägt; det är lätt att förstå men skriver samtidigt inte spelaren allt på näsan. Det är bara synd att Lucid Dream för tillfället tycks anstränga sig för att undanhålla mig det.

Summering
Ett mindre smickrande inlägg i peka-klicka-genren som dras med undermåliga pussel som är mer otydliga än de är svåra. Väger delvis upp för det med snygga mellansekvenser och ett välgjort narrativ.
Bra
  • Snygga mellansekvenser
  • Bra narrativ
  • Lovande koncept
  • Bra färgsättning
Sämre
  • Oerhört frustrerande pussel
  • Oinspirerad musik
  • Bitvis oinspirerad grafik
4
Dåligt
En glad skånepåg bosatt i huvudstaden med ett särskilt intresse för språk. Talar bland annat japanska och tyska flytande (melass är också flytande). De första spelminnena är trånandes bakom storasyster framför Mega Man 2, Wrecking Crew och Super Mario Bros. Första gången som hållare av handkontrollen var det Zelda 2: Adventure of Link som spelades – än idag kvar i backloggen.

Vad tycker du?

2 0

Skriv en kommentar

Din e-postadress kommer inte att synas. Obligatoriska fält är märkta med *

You may use these HTML tags and attributes: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>

Glömt lösenord

Ange ditt användarnamn eller din e-postadress. Du kommer att få en länk för att återskapa ditt lösenord via e-post.