Luigi’s Mansion (3DS) Recension

När Nintendo jobbade med sin Gamecube, då under projektnamnet Dolphin, så experimenterade de även med stereoskopisk 3D. Ett av teknologins flaggskepp skulle vara Luigi's Mansion. Innebär det att nyversionen på 3DS är allt som Luigi's Mansion var tänkt att vara från början, eller är det en osalig ande som blott försöker förlänga livet på en döende konsol?

Nintendos Gamecube är en reko liten maskin som är hem åt många underbara spel, vissa rentutav tidlösa. Flera av dess absolut bästa titlar kom dessutom väldigt tidigt i konsolens liv, däribland Luigi’s Mansion. Nog var vi många som ifrågasatte avsaknaden av ett regelrätt Mario-spel vid lanseringen, men trots Luigi’s Mansions relativt blygsamma försäljningssiffror (3,6 miljoner, enligt vgchartz.com) så är det en kultförklarad titel med många fans. Ändå kom beskedet om en nyversion lite som en blixt från klar himmel. Det är uppenbart att det är en del av hajpbyggandet inför Luigi’s Mansion 3, men både valet av konsol (en döende 3DS) och tidpunkt (Luigi’s Mansion 3 saknar helt släppdatum) är något förbryllande.

Dags att trampa i klaveret igen.

Bland tavlor och porträtt

Berättelsen i Luigi’s Mansion är ungefär vad man kan förvänta sig av ett spel ur Mario-universumet. Det mest intressanta den här att komma med är supergeniet professor E. Gadd, som förser Luigi med spelets viktigaste vapen: Poltergust 3000 – en dammsugare som ska fånga upp alla spöken och göra dem till tavlor igen. Ghostbusters-skämten haglade redan när spelet kom 2003, och inte går liknelsen över huvudet 2018 heller.

Spöken kommer i flera olika färg och form, från simpla småglin i orange med 10 HP, till regelrätta bossar med hundratals. När du lyckats tömma ett rum på spöken går lyset igång och rummet är klarat. I nästan vartenda ett får man då en kista som antingen innehåller en nyckel till nästa rum som ska blåsas, eller också en mindre uppsjö mynt, sedlar, guldtackor eller ädelstenar. Luigi’s Mansion är i allra högsta grad ett samlarmaraton, till många spelares glädje.

Gammal skåpmat

Det är dock inte mycket som har hänt med herrgården på de femton år som hunnit gå sedan originalet släpptes. Denna version är baserad på PAL-utgåvan som utkom 2003, som till skillnad från sin NTSC-förlaga hade det extra spelläget Hidden Mansion, bland annat. Grafiken är omritad för att passa 3DS:en och det absolut mesta har både rätt känsla och stil.

Vad som däremot fått sig en törn är kontrollen. Att Gamecube-kontrollen troligen stöptes av guds hand är tillräckligt många överens om, och i jämförelse med den är allt annat ett nedbyte – så även här. De nyare 3DS:ernas styrvårta gör ett riktigt sjaskigt jobb med att imitera C-spaken. Den känns bokstavligen platt och allt annat än responsiv. Där finns ett rörelsekänsligt läge, men det ger bara vertikala kommandon, roligt nog. Glöm guldramar på de svårare porträttspökena, med andra ord.

Begränsade nyheter

Nyversionen stoltserar dock med två intressanta nyheter: stöd för amiibo och ett samarbetsläge! Amiibo låser upp funktioner som två sorters radar, återupplivningsförmåga och möjligheten att ersätta giftsvampar med supersvampar (fusk, alltså). Samarbetsläget levererar spöksugande för upp till två spelare i tre olika spellägen, men för själva standardläget så måste båda ha ett exemplar av spelet. Spelare två styr Gooigi, en bisarr skapelse av grön lera som levereras till E. Gadds labb av dennes framtida jag. Det är tvivelaktigt om så många spelare kommer att få möjligheten att uppleva detta spelläge, men det är trots sin skakiga bilduppdatering en väldigt trevlig bonus för återvändande spökjägare.

En börda delad är en börda halverad.

Existensberättigande

Det första Luigi’s Mansion är ett av mina mest spelade spel på Gamecube. Jag har gått genom det minst elva gånger enligt mitt minneskort och varenda porträtt har en trevlig ram i guld runt sig. Det är ett suveränt spel på en suverän maskin och det har en suverän kontroll. Det mesta med den här versionen är ett nedköp och att titeln åberopar kring 399 kronor känns något magstarkt. Som en del av hajpmaskinen och inför Luigi’s Mansion 3 kan jag förstå varför det finns till, men det är cyniskt och kunde ha gjorts på många bättre sätt. Som ett första Gamecube-spelsläpp på ett Virtual Console Switch, till exempel.

Summering
Luigi's Mansion har åldrats väl, men passar dåligt på Nintendos 3DS. De små nyheterna nyversionen kommer med väger inte upp för den underliga kontrollen. Vill Nintendo hajpa Luigi's Mansion 3 så finns där bättre metoder.
Bra
  • Extremt troget originalet: musik och grafik helt intakt
  • Samarbetsläge
  • Lagom stort stöd för amiibo
Sämre
  • Kontrollen: styrvårtan på New 3DS är sämst
  • Det roligaste samarbetsläget kräver ett spel per spelare
  • Detta är en cynisk hajpgenerator
6
Skapligt
En glad skånepåg bosatt i huvudstaden med ett särskilt intresse för språk. Talar bland annat japanska och tyska flytande (melass är också flytande). De första spelminnena är trånandes bakom storasyster framför Mega Man 2, Wrecking Crew och Super Mario Bros. Första gången som hållare av handkontrollen var det Zelda 2: Adventure of Link som spelades – än idag kvar i backloggen.

Vad tycker du?

1 0

Glömt lösenord

Ange ditt användarnamn eller din e-postadress. Du kommer att få en länk för att återskapa ditt lösenord via e-post.