Välkommen till Lost Heaven!
Kan Hangar 13 verkligen snygga till Mafia efter arton långa år? Den frågan ställde jag mig när studion annonserade ut nyheten i våras. Originalet var visserligen ingen revolution men satte ny ribba för storytelling i spel. Berättelsen var linjär men hade ett djup som få PC-spel kunde leverera. Trots bristerna har jag med stort intresse följt nyhetsflödet kring remaken och med spänning väntat på resultatet.
Äventyret utspelar sig i den fiktiva amerikanska staden Lost Heaven under tidigt 1930-tal. Alkoholförbudet grasserar med full kraft. Likaså gör maffian vars makt växer i takt med antalet sålda whiskeyflaskor. Mitt i smeten har vi taxichauffören Tommy Angelo som ser livet passera bakom ratten. Han är en enkel knegare som försöker försörja sig under otacksamma villkor. En gnällig kyrkobesökare där och en osnuten bystander där som har mer gemensamt med långfingret än ödmjukheten.
Men allt ställs på sin spets när Tommy plötsligt indragen i en konflikt mellan två rivaliserande maffiagäng. Efter att krutröken lagt sig har Tommy blivit kompis med den mäktiga maffiabossen Don Salieri. Salieri har stora planer för Tommy och ser en potential i den unge gossen i kampen mot den konkurrerande gansterhöjdaren Don Morello. Berusad av den nyfunna positionen tar Tommy farväl av sitt tidigare drönarliv och ger sig huvudstupa in i okänt territorium.
På varje avklarat uppdrag följer en filmsekvens som avancerar berättelsen. Tyngdpunkten ligger på relationen mellan ledaren Ennio ”Don” Salieri och Tommy vars handlingar får konsekvenser för varandra. I början är Tommy lojal med sin uppdragsgivare och räds inte att skita ned händerna för att få jobbet gjort. Men ju högre upp i karriären Tommy klättrar, desto mer ökar tvivlet i det moraliska han gör för sin ”familj”. Här vill jag berömma upplägget. Det är lätt att följa Tommys resa och de karaktärer som omger honom. Pusselbitarna avlöser varandra i ett väl avvägt tempo för att bygga upp stämningen i spelet. Jag känner att jag aktivt följer med dialogerna istället att klicka bort dem när tristessen tenderar att ta över.
Kampanjen – vackert paketerad med kulsprutor och bilar i fokus
Kampanjen som följer är späckad med innehåll. Som gangster medföljer den legendariska bilden av den kostymklädde busen som sprejar hejvilt med sin Thompson-kpist. Tommy är inget undantag och vet hur ett skjutjärn ska hanteras. Inslagen varierar mellan allt från intensiva biljakter till lönnmord av mäktiga potentater. Eldstriderna är roliga att utföra. Jag känner mig mäktig när skurkarna faller för mina blyskurar. Att höra hur ett hagelgevär avlossas och se blysvärmen träffa är en njutning för ögonen. Intensiteten i uppdragen ökar ju längre in i spelet jag kommer. Uppgifterna blir mer komplexa men också utmanande i hur hinder ska tacklas.
Ett litet aber är fokuset på alla fordonstransporter som ska betas av mellan varven. Bilarna är många och dessutom oftast rejält trögstyrda. I flera uppdrag involveras biljakter som ett viktigt moment. När fiendekärran närmar sig kan spelaren skjuta sig fri eller preja dem av vägen. Men det gäller att vara försiktig för att inte väcka polisens intresse. För många övertramp leder oftast till en efterlysning med snutar hack i häl. Att få bukt med dem tar sin tid så det gäller att vara på alerten när en blå plump dyker upp på kartan.
Den allra största nyheten är det grafiska lyftet. Originalets platta vyer har ersatts av en stad som andas, lever och frodas. Det är snyggt och fräscht. Karaktärerna har putsats upp från grunden och ser mänskliga ut. Känslan av att befinna sig en amerikansk stad under 30-talet är påtaglig. Överallt har spelaren friheten att se sig omkring och insupa atmosfären. Men under den vackra ytan vilar en potemkuliss. Lost Heaven är tom på innehåll. Det finns inget annat att göra utöver uppdragen och de ändlösa transportsträckorna.
För trots allt är Mafia: The Definitive Edition ingen Grand Theft Auto-kopia. Hangar 13 har gjort en tydlig avvägning att fokusera på berättelsen. Inga sidospår existerar eller annat som drar bort uppmärksamheten från Tommys bravader i den undre världen. Det valet hjälper mig att lägga koncentrationen på den storydrivna linjen och behålla skärpan intakt.
En bra remake – bristerna till trots
Om grafiken är spelets oslipade diamant så är kontrollen akilleshälen. Att styra Tommy är ungefär som att beordra en afrikansk stäppelefant att dansa hambo i en porslinsbutik utan att krossa ett endaste glas. Det är bökigt att springa, hoppa och gömma sig där Tommy fram på Lost Heavens gator. Cover-mekaniken är heller inget jag jublar över och likaså bilfärderna och närstriderna. Stäppelefanten är – igen – närvarande när mina fingrar rör sig över styrspakar och knappar. Här borde Hangar 13 hämtat inspiration från Uncharted-serien hur ett vettigt rörelsemönster ska planeras.
Mafia: The Definitive Edition är en riktigt bra remake som inte kommer lämna någon Mafia-anhängare besviken. Jag rekommenderar med glädje spelet till alla som vill leva ut gansterrollen. Kan du bortse från den klumpiga kontrollen och de lite för många bilpartierna så har du en upplevelse med många timmars anspråk av ditt liv.
