Mass Effect: Andromeda Recension

Mass Effect återvänder för att ännu en gång skapa konflikt bland fansen, men den här gången av helt fel anledningar. När kassa animationer och trist speldesign ställs mot manus och karaktärsporträtt, finns det lika många anledningar att hata Andromeda som det finns att älska det.

Någonstans mellan att Shepard spränger the Collectors till rymdstoff och the Reapers attackerar Jorden, bestämmer sig ett gäng rika kapitalister för att finansiera en expedition till Andromedagalaxen. Det snuskigt välfinansierade Andromedainitiativet rekryterar 100 000 av Vintergatans bästa invånare för att finna ett hem i en annan del av universum. Du är en av utforskarna som tar chansen och lämnar tryggheten bakom dig. Förhoppningarna är monumentala – alla har ju pratat så gott om Andromeda och dess gyllene planeter.

Föreställ dig sedan att vakna upp efter en 600 år lång resa i en kylbox. Föreställ dig också att du och alla dina upptinade kamrater fått permanenta muskelskador i era ansikten som försvårar kommunikation face to face. Några gyllene planeter finns det inte att tala om och alla du stöter på under ditt uppdrag vill utnyttja eller döda dig. Välkommen till Andromeda, din loser.

Murphys lag slår till hårt för expeditionen. Allt som kan gå fel, går åt helvete.

Mot oändligheten och vidare till nästa uppdragsmarkör

Du axlar rollen som en av människotvillingarna Ryder – antingen förinställd som ung och vit, eller i den etniska skepnad du själv väljer. Med uppgiften att leda mänskligheten till ett nytt hem i Andromedagalaxen skickas du ut för att utforska planeter och göra dem beboeliga. Du märker snabbt att den preliminära data inte alls stämmer överens med verkligheten och oddsen ställs snabbt emot dig. De andra koloniskeppen är försvunna och planeterna är fulla av faror. Konflikt och politiska maktspel tär på organisationen. Alla vänder sig till dig för att lösa situationen. Tack och lov är du beväpnad till tänderna.

Mass Effect: Andromeda börjar precis när din karaktär vaknar upp från kryosömn. 600 år har hunnit passera sedan du lämnade Vintergatan. En katastrof inträffar och du skickas ut på ett uppdrag innan du ens hunnit bli varm i kläderna. Inom en timme har du introducerats för spelets övergripande upplägg: snacka, skjuta och spåra. Den auktoritära och inflytelserika titeln Stigfinnare får du på köpet.

Samtidigt som jag har en förståelse för att BioWare vill låta spelaren snabbt komma in i äventyret, känns det stressat. Inom loppet på en timme har du befordrats till ett av Andromedainitiativets viktigaste positioner och ingen tycks ifrågasätta att en ung oerfaren spoling blir mänsklighetens spjutspets. Händelsen som föranleder karriärshoppet faller platt eftersom du som spelare känslomässigt inte hinner sätta dig in i karaktärerna och deras motiv. Efter ett antal timmar hinner fadäsen slätas över då storyn kommer i rullning, men innan dess är motiven luddiga.

Vissa scener i Andromeda är otroligt stämningsfulla och filmiska.

Jag respekterar BioWare och kan föreställa mig orsakerna som lett fram till inledningens utformning. De har säkert, med press från EA:s ledning, varit tvungna att kompromissa bland deras storypaneler. Men jag kan inte hjälpa att känna mig snuvad på en djupare berättelse. Att de piskats upp av utgivaren blir tydligt i spelets andra aspekter också. Animationer, uppdragsdesign, artificiell intelligens och menystrukturer är slarvigt utförda och drar ner Andromedas övergripande kvalitet.

Trötta ansikten

Dafuq? Det här ansiktet gjorde min Ryder när hon fick en guidad tur på sitt rymdskepp. Hon lät glad, men animationerna är så off ibland att de förstör stämningen.

Internet har redan mördat Andromeda på grund av dess styltiga och buggiga animationer men jag tycker det är värt att ta upp problematiken en gång till. Även om de klipp som cirkulerar är tagna ur sin kontext och inte är representativa för hela spelupplevelsen, måste jag ändå erkänna att de är undermåliga för ett storproduktionsspel år 2017. Här har vi en tydligt symptom på att spelutvecklare som arbetar under mäktiga utgivare jäktas i sitt arbete.

Dåliga och buggade animationer är inget som är genomgående i hela spelet, utan tillkommer då och då. Vissa scener är regisserade och animerade med toppklass, med ljud och musik som ger Andromeda en riktigt pampig upplevelse – i klass med vad vi har kommit att förvänta oss av Mass Effect. Däremot förekommer stela och robotaktiga animationer så pass frekvent att det punkterar helheten. Stämningsfulla scener faller platt på grund av att karaktärer har stela ansikten, eller gör absurda grimaser.

Oinspirerade uppdrag

Sidouppdrag är en funktion i spel som i nio fall av tio finns för att späda ut spelupplevelsen. Detta är självklart sant även i Andromeda. Majoriteten av de frivilliga uppdrag jag gjort har varit sjukt enformiga och monotona i sin praktiska utföring. Här finner vi de typiska skräckexemplen, så som fetch quest. En av de första sidouppdragen jag stötte på gick bokstavligen ut på att springa fram och tillbaka mellan två olika kartor och scanna paneler. Upplägget var så hjärndött att jag skämdes. Till råga på det så var manuset för uppdragen dåligt och knöt inte an till någon större helhet – det låste varken upp en uppföljning eller gav några märkbara effekter.

Bristen på motivation och praktisk variation gör att spelglädjen sakta ruttnar inifrån. Det sorgliga är att de sidouppdrag som faktiskt är bättre blir lidande eftersom att spelets helhet sänks så lågt. Guldkornen är lojalitetsuppdragen för dina kompanjoner som är välskrivna, spännande och roliga. Tyvärr är de inte så många. Din kompanjon Laim vill att arbetslaget ska komma närmare varandra och föreslår en filmkväll. Vad som följer är ett arbetsplatsmiljöuppdrag som spänner över flera planeter och där slutresultatet, trots omständigheterna, gör det värt besväret. Vad gör man inte för sina vänner?

Puckade polare

Dina vänner i Andromeda är älskvärda. Du har en kroganmorfar som är lika hård som han är omtänksam; du har en jordnära kille som du önskar vore gay så du kunde hångla upp honom; Pink är din rival; och du har en kvinnlig Han Solo (Hon Solo?). Som vanligt har BioWare skapat intressanta karaktärer att lära känna. Du kanske inte gillar alla, men de fyller sociala roller som gör dynamiken på rymdskeppet såväl som på slagfältet lite livligare. Att läsa deras mailkonversaioner på datorn eller mixa och matcha dem under uppdrag för att höra kallpratet är bland de bästa Andromeda har att erbjuda. Därför är det svårt att tycka om dem när de är så jävla puckade.

Kom ner därifrån, vi är på ett viktigt uppdrag!

När du springer runt i fältet eller inne i byggnader är dina kompanjoner överallt. De är på stenar, ramlar av kanter, försöker hoppa upp genom byggställningar och klättrar över varenda jävla möbel som är i deras väg. Det enda jag vill är att de går vid min sida. Oftast syns de inte då de antingen är 20 meter bakom mig eller har trasslat in sig i omgivningen. För det mesta känns det som att jag är ensam. Detta stämmer även under strider då de skjuter hejvilt omkring sig utan att träffa något.

De går inte att styra, så att koordinera attacker på utvalda fiender är omöjligt. Att kombinera olika attacker för förödande effekter gör du bäst själv då kompanjoner antingen missar tillfället eller är någon annan stans. För det mesta känns det som att du barnvaktar ett gäng treåringar. Du får dra hela lasset själv och hålla alla andra vid liv.

”I got your back.” Så fan heller.

Vilda västern

Om det är något BioWare gjort rätt med Andromeda så är det stridsmekaniken. Den är fartfylld och otroligt roliga. Den jetpack som Ryder utrustats med ger spelaren en otrolig mobilitet som får Shepard att kännas som ett kassaskåp. Du kan hoppa och undvika, vilket gör striderna mycket mer dynamiska jämfört med att bara gömma sig bakom skydd och turas om att skjuta på varandra. För första gången i seriens historia är du inte heller låst till ett yrke, utan har hela tiden valet att mixa och matcha egenskaper. Det nya profilsystemet gör att du kan spara olika specialiseringar att byta mellan on the fly. Att experimentera med spelstilar är både otroligt kul och användbart – du vet aldrig när du behöver tanka en Fiend!

Jetpacken tillsammans med möjligheten att blanda mellan olika egenskaper och vapen gör varje strid i Andromeda häftig – förutsatt att du inte fegar bakom skydd. Kasta fiender ut för stup, frys dem till is och krossa dem, eller skicka en drönare på dem. Striderna är som en lekpark där fantasin är din ammunition. Frågan är bara vilken kaliber din fantasi är.

Jag älskar Flamethrower. Allt blir bättre när det brinner. Tänd eld på några muppar och skjut dem sedan med Concussive Shot och du blir en riktig pyrotekniker.

Sött och salt

Trots min starka kritik älskar jag Andromeda. Jag gillar fiktionen BioWare skapade i originaltrilogin som Andromeda expanderar. Genom åren har jag bildat många minnen ombord Normandy som ofrånkomligen färgar min upplevelse av Andromeda. Men jag kan inte blunda för alla problem spelet har, allt slarv. Mass Effect är en spelserie som jag förknippar med hög kvalitet och det är chockerande hur halvdant Andromeda är. I allt från animationer och uppdragsdesign, till dåliga menystrukturer och korkad AI, är Andromeda medelmåtta. Det är svårt att totalt hata Andromeda, i alla fall för mig, när det finns små glänsande guldklimpar här och där – särskilt efter att du har kommit en bit in på spelet.

Multiplayern bygger på samma koncept som i Mass Effect 3 och är riktigt kul när du gjort några nivåer och fått häng på det. Dessutom erhåller du belöningar att använda i solokampanjen så som resurser och föremål. Multiplayern är frivillig och spelaren som inte vill delta kan istället skicka datorstyrda trupper som stiger i nivå och blir starkare.

Planeterna du besöker är otroligt vackra och breder sakta ut sig för att bli riktigt stora, öppna världar. Allteftersom du gör planeterna beboeliga öppnas nya områden upp för utforskning – ett system jag kan backa upp. Att se utposter och byar sakta växa upp tack vare dina insatser är tillfredsställande och lämnar ett bestående intryck. Men eftersom planeternas relevans till stor del styrs av sidouppdrag finns det inget driv i att självmant utforska vidderna bortsett från att placera ut gruvmaskiner som förser dig med resurser. Några enstaka områden har ett egenvärde att besöka, men det finns ingen mystik som lockar dig att titta bakom nästa hörn.

Rymdkartan är tillbaka och ja, det blir att scana och skicka ut probes. Ganska trist. Tack och lov är rymden otroligt snygg.

Gör om, gör rätt

Jag kan skriva om Andromeda tills att mina fingrar blöder, därför väljer jag att avrunda med en mer övergripande besvikelse: den bortkastade potentialen. Andromeda skulle handla om en djärv resa till en ny galax i en ny tidsålder. Vi skulle få utforska främmande planeter fyllda av faror och möjligheter, träffa nya rymdvarelser och lära känna andra kulturer. Men vad vi faktiskt fick var en galax som påminner om Vintergatan med bara två nya arter att bekanta oss med (varav en är fienden). Växterna är gröna, himlen är blå, varelserna är tvåbenta och mänskliga. Inget känns främmande, inte ens de högteknologiska ruinerna från en svunnen civilisation känns nyskapande.

BioWare har inte lämnat sin comfort zone. De har inte vågat lämna Vintergatan. Den förlorade potentialen gör mig nästan gråtfärdig. Istället tampas vi med de gamla vanliga konflikterna mellan Salarians och Krogan, snackar teknologi med Asari och knullar vår besättning. Andromeda hade chansen att skapa en helt ny galaktisk civilisation där vi kunde känna upptäcktsglädjen i att bekanta oss med nya, moderna kulturer. Eller varför inte mötas med primitiva folkslag som hade hyllat oss som gudar? Istället är Andromeda en variant av Vintergatan.

Redan nu, knappt två veckor sedan releasen, talar BioWare om omfattande uppdateringar till spelet. Det är uppenbart att de inte var klara med Andromeda, och det är sorgligt att det i dagens spelklimat inte finns utrymme för att låta utvecklingen ta sin tid. Om man inte heter Blizzard förstås. Jag älskar Andromeda trots att jag är besviken. Jag har roligt när jag spelar, men glädjen punkteras ständigt av bristande kvalitet. Andra kommer inte kunna acceptera spelets tillkortakommanden – och det med all rätt. Förhoppningsvis kan BioWare med tiden polera spelet, men skadan är redan skedd.

Bra
  • Spännande karaktärer
  • Roliga strider
  • Vackra världar
  • Jetpack
  • Profiles
Sämre
  • Inte nyskapande
  • Kassa menyer
  • Budgetanimationer
  • Nomad är lika värdelös som Mako
  • Inget motivation till utforskande
6
Skapligt
Jag är en gamer av den gamla skolan och uppskattar både spel som utmanar mitt tålamod och spel som jag kan fly in i. Mina bästa minnen kommer från Super Mario Bros. 3, Mega Man, The Legend of Zelda och Final Fantasy. Nu finner jag mina kickar i Destiny, Bloodborne och Shovel Knight och gömmer mig i Bethesda och BioWares världar.

Vad tycker du?

0 0

Skriv en kommentar

Din e-postadress kommer inte att synas. Obligatoriska fält är märkta med *

You may use these HTML tags and attributes: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>

This site is protected by reCAPTCHA and the Google Privacy Policy and Terms of Service apply.

Glömt lösenord

Ange ditt användarnamn eller din e-postadress. Du kommer att få en länk för att återskapa ditt lösenord via e-post.