Metal Gear Solid V: The Phantom Pain Recension

Big Boss är tillbaks. Tja, större delen av honom i vart fall. Efter ett minst sagt jobbigt uppvaknande på ett Cypriotiskt sjukhus kastas han rakt ut i den hårda verkligheten. Hans arm är amputerad och han har legat i koma i nio år. Men, vänta, det kommer mer. En armé av hänsynslösa soldater invaderar sjukhuset för att likvidera Snake. Vem har sagt att livet skall vara enkelt?

Jag kan inte komma på en enda spelserie med mer invecklad tidsaxel än just Metal Gear-spelen. Har du, precis som jag lite svårt att hänga med i de snäva svängarna så skall jag till att börja med försöka räta ut några krokiga frågetecken. Metal Gear Solid: The Phantom Pain utspelar sig 1984, mitt emellan Metal Gear 3 och 4. Det är uppföljaren till förra årets succé Metal Gear Solid: Ground Zeroes och det lägger således grunden till Metal Gear, Metal Gear 2 och Metal Gear Solid.

MGSV1_v2

Big Boss, Naked Snake, Punished ”Venom” Snake. Kärt barn har många namn.

Spelets huvudperson heter Snake, men det är inte Solid Snake, utan snarare hans identiska far, även kallad Big Boss, Naked Snake, eller till och med Punished ”Venom” Snake. En man som är mer ärrad än Varvats logga och hårdare än betonggolvet han sover på. Big Boss är en före detta FOX-agent och nu söker han hämnd på de som tog hans hand. Och nio år av hans liv. Glasklart, eller hur…?

Trög start som tar sig mot slutet

Så, tillbaks till sjukhuset som är översvämmat av fullständigt skoningslösa mördare med ett enda mål i sikte. Dig. I sin jakt på Big Boss skjuter de allt som rör sig. Redan här sätts din förmåga att hålla dig undan fiendes synfält på prov. Med hjälp av en mystisk medpatient och en brinnande kroppsbyggare lyckas Snake ta sig ut ur de eldhärjade sjukhuset med livet i behåll. Det är mer än man kan säga om övriga patienter, läkare och sjuksköterskor.

Inledningen är lång och trots att den är blodig och actionfylld faktiskt ganska seg. I mer än en timme får jag inte göra mycket mer än att krypa några meter och skjuta ett par skurkar. Visst, jag fattar att någon vill ha ihjäl huvudpersonen, men allvarligt, kunde jag inte sluppit sitta sysslolös i en halv evighet?

Upp i det blå! Att skicka upp ett får i luften är ett helt nytt spelmoment. Åtminstone för mig.

Upp i det blå! Att skicka upp ett får i luften är ett helt nytt spelmoment. Åtminstone för mig.

Nåväl, spelet tar fart igen. Snake blir ombedd att åter igen bygga upp sin privata armé. Först måste han bara hämta information om fienden. Då storyn utspelar sig på 80-talet är antagonisterna givetvis ryssar. Platsen är det sovjetockuperade Afghanistan och miljön är torr, bergig och karg. Perfekt för att scouta omgivningarna på lite avstånd med andra ord.

Planering är a och o. Det lönar sig sällan att stressa och du kan glömma att rusa in i ett fiendeläger med puffran inställd på automateld. Då kommer döden fortare än du hinner säga ”kalaspuffar”. Istället rekommenderar jag att se över alternativen noga. Det kan löna sig att ta sig till andra sidan av fiendebasen för att där dyrka upp en dörr och komma betydligt närmare ditt mål.

Snakes bästa polare är hans högteknologiska kikare. Med den kan han märka ut intressanta platser på kartan, exempelvis vapen, fordon och inte minst fiender. Med hjälp av informationen kan man sedan planera sitt nästa drag i lugn och ro. Varför inte blåsa upp en docka i full stridsmundering för att lura fienden? Eller kanske låta en get sväva iväg i den praktiska Fulton-ballongen? Den sistnämnda funkar för övrigt lika bra på fiender. En ryss som får en flygtur med ballongen landar av någon anledning alltid på Snakes alldeles egen oljeplattform, Mother Base. Dessutom blir de i samma ögonblick good guys. Smidigt, eller hur?

Planering är nyckeln till framgång

Ju fler soldater jag samlar till min privata armé, desto lättare blir spelet längre fram. Det betyder att det i stort sett alltid lönar sig att låta sina fiender leva. Till att börja med så tvingar jag ur dem information om omgivningarna för att sedan ge dem en ballongtur. En död ryss är en värdelös ryss.

Ju bättre jag presterar på uppdragen, desto större blir min belöning. Varje episod kan pågå under ett par timmar och efter avslutat uppdrag recenseras min prestation genom att jag blir betygsatt. Bra betyg innebär att jag får möjlighet att låsa upp mer användbar utrustning. En bit in i spelet är Big Boss snarare Professor Gadget än en supersoldat.

Visst märks det att japaner ligger bakom Metal Gear Solid: The Phantom Pain. Spelet är i sina bästa stunder briljant och framför allt mycket snyggt. Men det är också stundtals överdrivet våldsamt och geggigt. Den österländska kulturen lyser dock igenom som mest när vi stiftar bekantskap med den skarpsynte krypskytten Quiet. Hennes främsta egenskap, förutom sitt gevär, är den minimala bikinin och de trasiga strumpbyxorna. Det känns både opraktiskt och något stereotypt.

Visst, hon andas genom huden. Men det här blir nästan löjligt.

Visst, hon andas genom huden. Men det här blir nästan löjligt.

The Phantom Pain har fått mig att se annorlunda på smygspel. Jag har nästan alltid för lite tålamod för att krypa fram alldeles intill beväpnade fiender. För att inte tala om den psykiska press risken att bli upptäckt innebär. I The Phantom Pain är friheten att avsluta uppdragen efter eget huvud befriande. Jag älskar att planera min framfart noga. Om jag ändå misslyckas med min väl genomarbetade plan och blir upptäckt så saktas tiden ner och jag får ytterligare en chans att göra processen kort med mina antagonister.

Detta kan vara det snyggaste spel jag någonsin spelat, vilket givetvis bidrar till det höga slutbetyget. Kanhända växer spelet med tiden på mig ännu mer och jag skulle inte bli förvånad som jag själv ser Metal Gear Solid: The Phantom Pain som en kandidat till årets spel när vi summerar 2015 i december. Den som lever får se!

Slutligen, en fråga. Varför får man i början av spelet lägga ner stor möda på att modifiera Snakes utseende för att sedan ändå se ut som han alltid gjort?

Läs mer om vår betygsskala >>

Bra
  • Snyggast i år
  • De många valmöjligheterna
  • Mother Base och Fulton-ballongen
Sämre
  • Segt intro
  • Allt för avklädda brudar
  • Smått korkade fiender
9
Grymt
Spel är ett kall och en passion. Inget är mer avkopplande från livet som småbarnsfar som ett riktigt förtrollande spel. En tur i flygsimulatorn eller ett riktigt bra rollspel är mina självklara förstaval.

Vad tycker du?

0 0

Skriv en kommentar

Din e-postadress kommer inte att synas. Obligatoriska fält är märkta med *

You may use these HTML tags and attributes: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>

This site is protected by reCAPTCHA and the Google Privacy Policy and Terms of Service apply.

Glömt lösenord

Ange ditt användarnamn eller din e-postadress. Du kommer att få en länk för att återskapa ditt lösenord via e-post.