Det svåraste med att recensera spel är att ge en rättvis bild av ett spel som ska kunna var informativt för alla. Mina personlig åsikter formuleras och ger klartext, men i slutändan är det ändå väldigt svårt att ge en rättvis bild. När du recenserar ett spel vill du helst få ut ditt omdöme inom den närmaste veckan. Är du en månad sen har alla redan läst andra recensioner och vad du tycker blir irrelevant. Det är här vi har kruxet; på en vecka hinner du inte få en känsla för vad spelet faktiskt är.
Kärlek vid första knapptrycket
När jag recenserade Sekiro: Shadows Die Twice var jag eld och lågor. Min personliga smak fick mig att antända tack vare FromSoftware. På ett mer objektivt plan är spelet utmanande, med intensiv mobilitet och har gameplay som är exemplarisk. Den kan jämföras med det bästa från Platinum Games (Bayonetta, Vanquish, Revengeance). Spelets lore har ingen chans på sina syskon Dark Souls och Bloodborne, men håller en bra nivå för det. Efter några veckor hade jag tröttnat. Spelet blev inte dåligt, men det var svårt att avgöra om det hade samma omspelarvärde som sina föregångare. I skrivande stund sitter jag och tittar på heyZeusHeresToast på tuben och känner att jag fortfarande älskar det här spelet. Jag har sett närmare 20 timmar med honom när han kör Bloodborne också. Gissa vem som har installerat det på nytt…
En tillfällig förälskelse
Ett annat spel som gjorde det svårt att hålla sig i skinnet och inte bli en rabblade fanboy var Borderkands 3. Jag älskade de första två spelen och jag hade otroligt roligt i vårt maraton, där jag, med Moerdavänner, körde igenom alla spelen i serien inför maratonfinalen – Borderlands 3. Det är snyggare, smidigare och riktigt roligt, men efter att ha spelat ut storyn med samtliga fyra karaktärer och samlat på mig större delen av alla gyllengula härligheter började jag tappa intresset. Idag har jag inte rört spelet sedan jag recenserade det. Jag har inga expansioner och jag känner ingen lust att skaffa dem. Är det för att spelet, rent objektivt, har en kort livstid eller är det för att jag helt enkelt har tröttnat? Jag gav spelet en tia (och jag står för den) men om betyget skulle sättas långt efteråt skulle det nog bara få en åtta. Många spel kan kännas som tior när vi spelar dem för första gången, men sjunka avsevärt inom den första månaden. Jag försöker tänka på det när jag recenserat spel, men det är omöjligt att veta hur det kommer kännas efteråt.
När skenet bedrar
När Skyrim släpptes var jag totalt ointresserad. All hype och allt ”tjat” på spelsidor och sociala medier gjorde spelet lika omtyckt som en sommarplåga av Per Gessle, spelad ad nauseum på radion. Ett halvår senare, när alla fanboys slutat repetera sig och youtubes algoritmer gav mig annat än Skyrim, kunde jag ge det ett försök. Första intrycket var relativt ljummet. Hade jag recenserat spelet och fokuserat på huvudstoryn skulle det få en sexa av mig. Stort plus till världen och den wanderlust som den skapar. Storyn, däremot…det kan vara bland det mest slätstrukna jag upplevt. Du kan hitta spel med bättre story i en fyndlåda på Biltema.
Innan jag spelade ut spelet tog jag mig an alla sidouppdrag. Inte fetch quest, utan de sekundära berättelserna som spelet erbjuder. Än idag är Dark Brotherhood en av de bästa upplevelser jag har haft i spelväg. Jag skulle inte säga att jag älskar Skyrim nu, men Dark Brotherhood vände totalt på mitt intryck av spelet.
Har du missat ett avsnitt? Klicka dig vidare till övriga dagar här!
