Jag slår vad om att många av er triggas av den där rubriken. ”Vem är han att tro att han kan säga åt oss hur det ska vara?” Det är ju faktiskt på ett särskilt sätt, oavsett vad vi tycker om saker och ting. Det kan vara svårt, komplicerat och allmänt förvirrande, för självklart väger en mängd olika aspekter in i det. Det är ett lika laddat som infekterat ämne. Sedan är ju alltid frågan – vill vi engagera oss så hårt i något som inte påverkar oss på något annat sätt?
Efter en debatt som tog fart snabbare än humöret hos ett argt barn som förlorat en PvP-match bestämde jag mig för att göra slag i saken. Detta på uppmuntran från vår käre chefredaktör. Jag tänkte därför snöra på mig mina mest robusta kängor och lämna lite fotavtryck i form av mina tankar kring det här.
Innan jag drar igång ska det nämnas att jag inte är en legitimerad psykolog. Jag har studerat psykologi och fått strålande betyg, samt studerat det via kurser och litteratur på fritiden sedan 17 år tillbaka. Detta innefattar KBT och NLP. Jag jobbar även med människor på ett psykiatriskt och psykologiskt sätt i mitt yrke. Jag är alltså inte utbildad psykolog eller KBT-terapeut, men väldigt erfaren inom ämnet. Ta inte mina ord som absoluta då det här är en salig blandning av åsikter och fakta. Jag säger bara som Deckard Cain skulle ha sagt; stanna en stund och lyssna.
Det emotionella perspektivet
Innan vi dyker ned i alla termer bör vi ta en titt på roten till allt detta – psykologin bakom. Utan perspektiv kan vi inte bilda oss en värdig uppfattning och det här är verkligen inget undantag. Människor som nitiskt försvarar sina spelserier, spelplattformar eller politiska partier är de flesta av oss bekanta med. Det är helt okej att vara ett fan av något, men när dessa tar ett emotionellt ställningstagande utifrån vad de väljer att exponera sig inför blir informationen begränsad och otroligt vinklad. Allt lindas in i ett konfirmeringsbias som låter oss sitta i våra bubblor i ekokammaren och få medhåll av liktänkande, utan ifrågasättande. Åsikter har blivit viktigare än att ha kunskap. Dessa åsikter kastas till höger och vänster, utan genomtänkta argument eller kunskap. Vi går på känsla istället för intellekt.
Orsaken till våra beteenden har så mycket djupare orsaker än vad vi ofta vill tro. Det hela börjar på dagis. Det är en viktig del av våra liv då vi får en chans att interagera med andra barn. Vi börjar som ”psykopater”, för att uttrycka det lite hårt. Vi har ingen riktig empati och vi gör som vi vill. Det är då vi lär oss att våra handlingar får konsekvenser för andra. Med tiden börjar vi manipulera våra föräldrar. Vi vill ha något så vi ser till att få det. Ofta genom gråt och skrik. Vi får då lära oss att vi inte kan få allt vi pekar på.
I tonåren blir åsikter väldigt viktiga för oss. I samband med puberteten och hormoner blir vi osäkra och behöver validering. Vår hårdvaluta är vad vi tycker. Det behöver inte vara viktigt att ha rätt, bara att tycka något. Det är en naturlig del av utvecklingen och vi lär oss då att vi ibland kan ha fel och att ödmjukhet är en viktig egenskap. Vid ca 25 års ålder är vår frontallob färdigutvecklad och vi bör vara beredda på vuxenlivet. Frontalloben innehåller vår personlighet och våra värderingar, så när vi gått igenom livet fram till dess bör vi ha en hyfsad förståelse för vår omvärld. Vi kan inte förvänta oss att allt ska ske på våra villkor.
Vi är såklart inte färdiga i vår utveckling, men vi har alla de verktyg vi behöver för att fortsätta vår utveckling som människor. Att se vuxna personer argumentera som tonåringar är därför lite sorgligt. De borde (vid det här laget) veta att det är möjligt att ha fel och att det är helt okej. Att som vuxen bejaka samma juvenila mönster som de gjorde för så länge sedan är varken till fördel för deras retorik eller trovärdighet, desto mindre det argument de lägger fram. Spelvärlden är en av de ställen där det här märks mer än väl, om och om igen.
Preoperationella stadiet infaller då barnet är 2 till 6 år och det symboliska tänkandet tydligt uttrycks i språk och fantasi. I början av denna fas ser barnet omvärlden enbart ur sitt eget perspektiv och har svårt för att förstå hur andra tänker och känner.
Jean Piagets utvecklingsteori
Vi har två ”kulturextremer” och ingen av dem har egentligen något konkret att tillföra. Det låter kanske hårt, men med ett så starkt bias kommer de båsa sidorna bara vänta på sin tur att prata, inte lyssna på vad den andre säger. Och oavsett vad den andre säger så kommer de högst troligen stå fast vid sin åsikt, sitt ”team”. Att gå till en extrem löser aldrig något. Men det är de mest högljudda vi märker av. Tangentbordskrigare från båda extrema läger. Dessa två läger sporras konstant av sin motpart då den hela tiden ”bevisar” deras poäng, samtidigt som de likasinnade bidrar med en ännu starkare grupptillhörighet. Det blir en destruktiv växelverkan som inte kommer brytas om inte någon vågar släppa garden.
Fel fokus vid kritik
Det som ter sig mest uppenbart i båda läger är när de får en chans att beklaga sig över de små, isolerade detaljerna. I helheten är de inte särskilt anmärkningsvärda, men i dessa detaljer kan personer skapa vad de vill att det ska vara. Ramaskriet kring Final Fantasy XV var ett sådant. Människor blev upprörda över att samtliga huvudrollsinnehavare var män. Samma klick av människor blev upprörda över Cindy, Cids efterträdare. Jag förstår klagomålen, men folk har fastnat vid fel detaljer.
Att det bara var manliga huvudpersoner är inget som helst problem. Det är i princip en berättelse om ett killgäng som ger sig ut på en roadtrip – en coming-of-age bromance. Det är inget konstigt med det. Precis som Yuna tog med sig tjejkompisarna och gav sig ut på äventyr med Gullwings i Final Fantasy X-2 så gör Noctis samma sak här. Det finns inte ens tillstymmelsen av sexism eller diskriminering i det. Det är bara ett designval.
Om vi däremot tar en titt på formuleringen till varför det bara var män är det en helt annan sak. Enligt Final Fantasy XVs regissör, Hajime Tabata, var ”en grupp av enbart män lättare att relatera till för spelare.” Det är inte bara imponerande inskränkt och korkat, men väldigt orealistiskt, med tanke på att ungefär hälften av alla gamers är kvinnor. Att säga att ”en kvinna i sällskapet skulle förändra beteendet så att de skulle bete sig annorlunda” känns som en desperat ursäkt. Sorry, Hajime. Den där gropen får du ta dig upp ur själv.
Att ha ett gäng med enbart grabbar i huvudrollerna är alltså inget som helst problem – det är inget extremt ovanligt. Problemet är orsaken till att de gjorde det så. Men det nämnde aldrig kören i sin klagosång. De plockade ytliga detaljer från rubriker och struntade i orsaken och bakgrunden till det.
När det kommer till Cindy får vi en crowd pleaser (och med ”crowd” menar jag testosteronstinna oskulder) som är lika genomskinlig som nyputsat glas. Det är så mycket hud det går och det ignorerar totalt funktionaliteten i hennes roll. Hon blir inte trovärdig och när spelet bryter mot sina egna regler blir hon bara ett objekt att sitta och dregla över. Jag säger dock inte att lättklädda karaktärer borde förbjudas i spel, men de behöver få en trovärdig roll i det också. Cindy är inte en sådan.
Ser ni skillnaderna? Att de bara är killar i huvudrollerna är inget problem – orsaken till varför de är ett grabbgäng är det. Att Cindy är lättklädd är inget problem – att hon helt bryter från sin roll i spelet för att tillfredsställa upphetsade fantasier är det. Vi har gott om män som visar mer än måttligt med hud och det är ibland löjeväckande också, men om objektifieringen sker på lika villkor ser jag inte varför det helt plötsligt skulle vara ett problem med att kvinnor är en del av det.
Inkludering, inte PK
Det senaste samtalsämnet (som även var orsaken till den timida skitstorm som startade senast) var den kring Soldier 76 och hans läggning i Overwatch. För er som inte är insatta i Overwatch kan jag ge er en snabb genomgång:
Overwatch är en IP från Blizzard, ett hero shooter. Det är alltså ett spel som inte är i behov av story eller lore då fokus ligger på gameplay. Blizzard har dock valt att ge oss lore iallafall. Det är en bonus. Denna lore som Blizzard tillhandahåller kommer i form av serier, noveller och kortfilmer. Det är alltså inget som påverkar spelet i sig.
Sedan spelet släpptes för snart tre år sedan har vi fått en mängd kortfilmer och serier som alla utvecklat spelets karaktärer. Det var deras tanke från början – att sakta men säkert fylla på med ny information för att ge karaktärerna mer liv och hålla berättelsen levande. Detta är inte efterkonstruktioner, utan ett sätt att låta sina karaktärer växa och skapa ett naturligt och trovärdigt universum. Det är knappast ovanligt i tv-serier, filmer eller böcker. Vi ser det överallt.
När det klagas på att Soldier 76 sexuella läggning kan vara en efterkonstruktion vill jag ställa en fråga: Om de inte tagit upp hans sexuella läggning – hade ni klagat lika mycket på ”efterkonstruktionen” då? Klagade ni när den handfull serier och kortfilmer släpptes tidigare? Eller är det så att ni reagerar för att de inkluderar en sexuell läggning? I de flesta fall kommer klagomålen (och dess argument) när dylika saker inkluderas. Det är bara då som det helt plötsligt är angeläget att inte göra som de gör.
Självklart blir den rädda, osäkra pojkeliten upprörd över detta då de vill ha sina straighta machomän de kan låtsas att de är; Stallone, Schwarzenegger, Contra, Gears of War. Om de inte uppfyller deras drömscenario är det för många fel, PK och virtue signalling; ett sätt att tillfredsställa massorna. Detta gäller såklart inte alla, men det är en skrämmande majoritet. Ironin i att de blir arga över att en annan grupp i samhället får som de vill är häpnande, särskilt då de prompt vill ha det som de vill hela tiden. All denna frustration på grund av en grundläggande metod av storytelling som inte på något vis förändrar spelupplevelsen. De enda gångerna jag har sett de tre klassiska korten spelas (PK, SJW, virtue signalling) är när det kommer till inkluderande saker. Det klagas bara om att spel är politiska när det inte gynnar dem. Det är en uttjatad retorik som står som bevis för att dessa människor inte orkar utveckla sig i frågan. De trampar vatten på samma ställe och är fortfarande lika sura. De är kvar på sitt tonårsstadie där hårdvalutan fortfarande är åsikter.
Anledningen till att Blizzard hållit tillbaka på karaktärers läggning, diagnoser och andra egenheter är för att de vill inte att det ska vara det som definierar dem. Det är bara en del av dem. I Tracers första serie får vi ett praktexempel på detta. Hon är ingen hjälte där. Hon är en stressad flickvän som vill hitta den perfekta presenten till sin partner. Det skapar realism och ger vardag till den annars dramatiska och coola karaktären. Hon blir en person. Har du varit med om att någon har presenterat sig med att de gillar samma kön? Är det första de nämner att de har ADHD? Nej, precis. Blizzard försöker skapa personer som lever, inte bara en avatar du kan skjuta runt med i ett spel.
Klicka vidare för så fortsätter fotavtrycken delas ut i sann Oprah Winfrey-anda – ”DU får ett fotavtryck! DU får ett fotavtryck! ALLA får ett fotavtryck!”
