Den andra delen i Tarsier Studios mardrömsresa börja den 11 februari. Varvat har fått uppleva de två första kapitlen i spelet och förhandstitten ger verkligen mersmak. Nakadai gav föregångaren Little Nightmares en välförtjänt 8:a i sin recension och hyllade spelets unika design samt den kusliga stämningen. Uppföljaren är precis lika kuslig och om möjligt ännu psykologiskt påfrestande.
Huvudperson är inte längre Six. Istället spelar vi som Mono, en liten figur som inledningsvis finner sig vilsen i en mörk skog full av faror och fällor. På vägen fram över stockar och stenar lurar döden bakom varje hörn. Björnsaxar gömmer sig under lövhögarna och ett felsteg i de djupa avgrunderna leder till en säker död. Redan tidigt möter Mono en liten, instängd flicka som spelar på en speldosa, förmodligen världens kusligaste instrument. Det är här äventyret tar sin vekliga början. Flickan skall senaste visa sig vara just Six från det första spelet. Tillsammans fortsätter det på den farliga stigen och in i jägarens hus. Här tar en vild jakt vid. Kulorna flyger och det gäller att ta skydd precis i rätt tid. Det hela är en skrämmande katt-och-råtta-lek som lockar fram precis den panik utvecklarna tänkt sig.
Skolan är ett helvete
I det andra kapitlet finner Mono och Six sig i en kuslig, dunkel skola där korridorerna patrulleras av pennalistiska mobbare vars enda syfte är att göra livet surt för våra huvudpersoner. Situationen lockar säkert fram många förtrycka barndomsminnen hos flertalet spelare. Kusligast är dock utan tvekan den sadistiska lärarinnan som inte skyr några medel i sin jakt på Mono genom klassrummen. Precis när du tror att du hittat ett perfekt gömställe stäcker satmaran ut sin långa hals och tittar runt hörnet. Vid de tillfällena kommer jag på mig själv att hålla andan, trots en ohälsosamt hög puls. Det räcker inte att vara listig. Tajming och fart är minst lika avgörande. Ett perfekt avvägt hopp från en avsats kan innebära skillnaden på liv och död.
Och dör är något du gör ofta i Little Nightmares II. Inte sällan krävs det flera försök att ta sig förbi ett hinder och för varje död får du börja om vid den senaste sparpunkten. Lyckligtvis sparar spelet ofta och det är sällan du tvingas göra om någon längre sekvens. Dessutom går det väldigt fort att ladda om spelet. Det sker snudd på direkt.
Inget pussel är så svårt att du kör fast helt och hållet, men många avsnitt är så pass kluriga att du lär svära högt för dig själv när du dör precis innan du tagit dig till fram till nästa autosave. Samarbetet med Mono och Six är ett nytt, härligt tillskott som tillför en dynamik till spelet vi inte sett tidigare. Många hinder kan bara övervinnas om de två små figurerna jobbar tillsammans.
Tarsier Studios har lagt mycket energi på att locka fram en obehaglig stämning i Little Nightmares II. Ställen som mörka skogar och ödsliga skolbyggnader kan locka fram rysningar hos den mest härdade gamern. Här finns inga oväntade jump scares. Istället spelar spelet ett spratt med ditt psyke. Du kommer att känna dig jagad och förföljd från första scenen och du kommer inte kunna att slappna av en enda sekund. Precis som i en riktigt hemsk mardröm. Och det är just så vi vill ha det i Little Nightmares II.
