En udda fågel med doften av krutrök
2006 var ett relativt mediokert spelår som föll under radarn med några få starka titlar som undantag. En av titlarna som skiljde sig från mängden var Black, spelet som skulle ta begreppet massförstörelse till nya höjder. Utvecklaren Criterion Games – skaparen bakom bilserien Burnout – ville satsa på ett upplägg som fokuserade på militär realism men som i slutändan ändå blev något helt annat. Under ett års tid jobbade gänget järnet av sig för att färdigställa sin produktion som var kraftigt inspirerad av tunga actionfilmer som Die Hard, The Rock, The Matrix och Terminator.
Black var übervåldsamt och skröt om sitt vapenskrammel – med all rätt.
I rollen som CIA-agenten Jack Kellar gavs man uppgiften att leta reda på en terrorgrupp i det forna Sovjetunionen och få den att bekänna färg i form av bly. Genom små korta filmsnuttar inför varje uppdrag fick spelaren bekanta sig sin protagonist som ytligt berörde den tunna soppan till handling. Miljöerna varierade mellan skogspartier och sunkiga industri- och bostadsområden som alla hade sina specifika detaljer och kännetecken. Spelarens roll utsträckte sig till att utplåna allt som var möjligt att utplåna från jordens yta. Kasta in en granat i en byggnad och våningarna exploderade i ett hav av flammor. Grabba tag i en kulsprutepistol och blås hål i väggen bredvid dig – och varför inte smula sönder en högexplosiv bränsletank i samma vända?
En del av omgivningen var möjlig att förstöra och det kunde utnyttjas till spelarens fördel, vilket var sättet som Black marknadsfördes i media. Ammunitionsförsörjningen var i princip obegränsad och magasinen groteskt överdimensionerade, något som gav en stor anledning att röja loss utan att egentligen behöva oroa sig för soppatorsk i pipan. Vapenfloran var hyggligt stor och spände från den enklaste pistol till den grövsta kulspruta.
Radikalt brutalt och radikalt snyggt
Det unika var det snabba tempot och all action som ägde rum på skärmen. Det gick knappt en ledig sekund innan spelaren var inblandad i en ny eldstrid, mer krävande än den föregående. Bataljerna var så massiva och så fullständigt vansinniga att det fanns risk att konsolen exploderade när maskinen jobbade i 200 knyck för att orka med den höga arbetsbelastningen. Saken blev inte sämre av den otroligt snygga grafiken, de häftiga effekterna, de korta laddningstiderna och det öronbedövande ljudet som bidrog till stämningen. Att se en massa damm yra fram under en eldstrid var grädden på moset under en spelsession.
Vapnen hade en tyngd och kändes med allt sitt smatter som fick den hårdaste soldatfantast att rysa till av välbehag. Att storma fram med en uzi gav en känsla av odödlighet när fienderna föll som furor under de knastrande skottsalvorna. Tekniskt låg Black långt före sin tid och visade vad den åldrande Xbox och PS2 kunde åstadkomma innan det var dags för nästa generation att ta över.
Black var inte bara våld och död – det var också vackert. Notera ljussättningen!
Eftermälet
Black fick goda omdömen efter releasen i slutet av februari samma år och mottog fina försäljningssiffror som triggade Criterion till en ny uppföljare. Tyvärr rann planerna ut i sanden efter bråk med utgivaren Eletronic Arts. Några år senare klev ”uppföljaren” Bodycount in som inte blev den framgång som utvecklaren hade hoppats på och inte alls hade samma militära stil. Än idag finns det trogna fans som väntar på Black 2 eller åtminstone en remake av Black som en gång i tiden kröntes till actionspelens actionspel. Det här är en oslipad diamant väl värd att utforska för den som uppskattar stenhårda konfrontationer med raketgevär och vapenskrammel.
