Nästa år i juni är det tio år sedan en av våra tids stora popstjärnor gick bort. Michael Jacksons musik influerade en hel generation och tog världen bokstavligen med storm, trots alla skandaler och skriverier. Vad många kanske inte vet var att karln figurerade i ett spel som släpptes i skiftet mellan 80- och 90-talet: Michael Jackson’s Moonwalker. På den tiden var spel baserade på musikartister i princip okända så tillgreppet var något unikt för den tiden. Spelet attraherade nya spelare till Segas konsol Mega Drive som blev ett flaggskepp för den svarta lådan. Michael Jackson’s Moonwalker var ett av de första spel som jag kom i kontakt med till Mega Drive. Kombinationen av musiken, gameplayen och ultrakulten kring den amerikanska popstjärnan var något som lockade oerhört när jag lade mina barnahänder på kontrollen med kassetten i instoppad. Bara omslaget till fodralet skvallrade om något exotiskt i spelväg.
Moonwalk in action!
I Michael Jackson’s Moonwalker intar spelaren rollen som den nämnda superstjärnan baserat på filmen och arkadversionen. Här ska man slåss mot den onde Mr. Big som kidnappat en mängd barn som ska återföras till trygga händer. I 2D-stil går spelaren i sidled för att möta de hot som ställs längs vägen. När samtliga barn är räddade kastas Jacksons apa Bubbles in på ryggen för att visa vägen till Mr. Big. Kruxet var att det schimpansiska apskrället pekade i princip åt alla håll. Gick spelaren åt höger kunde schimpen plötsligt peka nedåt. Höjdpunkten inträffade när spelaren aktiverade Jacksons special move – en dansritual ackompanjerat av ett musikstycke. Då ställer sig Jackson i mitten tillsammans med fienderna vid sidorna och släpper loss för allt vad kjoltygen håller. En kul grej förvisso men ganska meningslös spelmässigt.
Michael Jackson’s Moonwalker blev ett saftigt dragplåster för Sega i konsolkriget mot Nintendo i början av 90-talet.
I efterhand insåg jag att spelet inte var speciellt bra. Det var lockande till en början men tunnades sedan ut ganska fort. Svårighetsgraden var hög, kontrollen trög och upplägget monotont. Banorna hade ingen linjär utformning utan gick mer som en öppen sandlåda för att utforska. Givetvis ställde det till problem när spelaren inte visste i vilken riktning man skulle gå i. Ett plus var musiken som boostade upp stämningen, inte minst den märkliga specialattacken med dansen. Trots bristerna kom Michael Jackson’s Moonwalker att bli de högst rankade titlarna till Mega Drive och lite av en kultklassiker. Märkligt nog har spelet varit frånvarande i samtliga retroutgivningar för ovan nämnda konsol som Sega gett ut de senaste femton åren. Kanske dags att inkludera det i nästa samlingsvolym när morgondagens konsolgeneration ser dagens ljus?
Ta gärna en titt på spelprofilen AVGN:s genomgång av Michael Jackson’s Moonwalker.
