Devil May Cry var det första spelet som inhandlades tillsammans med Playstation 2 under hösten 2001. Speltidningarna skrev lyriskt om Hideki Kamiyas senaste alster som egentligen skulle bli ett nytt Resident Evil. Utvecklingen tog en annan riktning och ut kom en hack n’ slash-berättelse som involverade demoner, monsterbossar och stora mörka miljöer i gotisk stil.
Mitt i smeten finns demonjägaren Dante som får uppdraget att besegra demonen Mundus tillsammans med sidekicken Trish. Som son till en annan demon har Dante mäktiga krafter till sitt förfogande. Beväpnad med pistoler och ett stort svärd ska spelaren traggla sig igenom en rad banor ända till konfrontationen med Mundus. Nyheten som spelet marknadsfördes med var att spelaren kunde utföra en rad olika attacker som betygsattes hur häftiga de var. En lätt attack bedömes som ”dull” medan en mer vågad fick epitetet ”cool” eller ”awesome”. Efter sluttexterna fick spelaren ett betyg beroende på mängden attacker och hur innovativa de var.
Betygsystemet och kontrollen var tveklöst de delar som fångade mitt intresse när CD-skivan pulades ned i den blåsvarta plastlådan. Nu fick äntligen jag chansen att leva ut mina fantasier som actionhjälte där klinga och skjutjärn möttes i en ömsesidig kombination. Heavy Metal-musiken trissade upp stämningen ännu mer där undertecknad for fram. Jag mäkta hänförd under hela äventyret och längtade genast till nästa uppföljare.
Det kom inte bara en utan hela fem stycken. Det senaste tillskottet släpptes för två år sen. Än idag betraktar jag det föörsta Devil May Cry som kronjuvelen i serien om demonjägarens kamp mot ondskan och underjordens jättar.
