Nu har vi nått halvvägs i den här artikelserien. Det måste firas med något speciellt, och vad mer speciellt än en av få Zelda-kloner på en SEGA-konsol: Golden Axe Warrior. Det här är en av Master Systems lite dyrare och ovanligare titlar, även om det släpptes i Europa såväl som Nord- och Sydamerika. Ett relativt sent släpp gjorde säkert sitt för att avskräcka (Mega Drive/Genesis var redan ute vid det här laget). Men den största orsaken var nog en såpass stor avvikelse från genren Golden Axe är känd för, nämligen beat ’em up/brawler.
Som Zelda-klon finns här vissa uppenbara influenser: fågelperspektiv; småklumpiga svärdstrider och x antal tempel med kistor, kartor, nycklar och uppgraderingar. Rannsakning av diverse civila hem står så klart också på den listan. Men även om man kan anklaga Golden Axe Warrior för mycket (bristande originalitet, förutsägbarhet, klumpig fingertoppskänsla) så finns här en väldigt gedigen, nästan välmenande anda. Golden Axe Warrior är helt enkelt roligt att spela.
Berättelsen är att Death Adder, klassiska skurken i Golden Axe-universumet, i princip tagit över de tre kontinenterna Firewood, Nendoria och Altorulia, och det är nu upp till dig, en namnlös krigare, att stoppa honom. För det behöver du främst nio kristaller utspridda i nio separata tempel runt om i världen. Du kommer också att träffa ett par bekanta ansikten från ”huvudserien”, så som Gillian, eller rättare sagt Gilius (antagligen).
Världen i sig är rätt stor och det ska rätt mycket till för att klara av i en sittning. Kartan är ett rutnät med 15 x 15 områden och skrollar precis som i klassiska Zelda: När du når kanten på skärmen hoppar kameran över till nästa. Tillsammans med sin stora färgpalett, hyfsade fiendevariation och en prestanda som väldigt sällan dippar i bilduppdatering är Golden Axe Warrior ett riktigt praktexemplar. Det märks att själva kassetten är den dubbla av original-Zelda, sett till utrymme (2 Mbit gentemot 1 Mbit). Precis som sin inspirationskälla har kassetten dessutom batteriminne med plats för upp till tre olika sparfiler.
Egentligen är det mesta frid och fröjd med Golden Axe Warrior, men det når trots sin uppenbara kvalitet bara precis upp i Zelda-klassen. Att behöva traska land och rike runt för att fylla på magin har aldrig varit kosher, som främsta exempel. Att spelet är så överfyllt med ”hemliga vägar” på var och varannan skärm är också lite överväldigande. Totalt tolv stycken leder dessutom bara till en sur gubbe som TAR dina pengar i stället för ger. Gubbarna vare sig ger eller tar särskilt mycket egentligen, men det är ändå irriterande och bevisligen onödigt fluff. I ett spel som ändå är rätt kryptiskt utan guide behövs inte så här många villospår.
Jag har dock inget större emot att vandra kartan runt, för musiken är en rejäl banger. Den är vad Ys borde ha varit, känner jag, och är ju dessutom i samma rockiga stuk som denne. Resten av soundtracken är heller inget att sätta på ljudlös. Det är återigen Chikako Kamatani (som står för arrangemangen i California Games och Tennis Ace). Golden Axe Warrior kan konkurrera gott med de allra bästa 8-bitsspelen, inom musik såväl som gameplay.
