Hundra Dagar Master System #86: (Mick & Mac as the) Global Gladiators

McDonalds är inte direkt kända för kvalitet i något led, allra minst bland deras reklamspel. Global Gladiators på Master System är inget undantag. Spelet är ännu ett oheligt samarbete mellan Virgin Games, Graftgold och Krisalis, vilket betyder att det låter fantastiskt men spelar som en lynnig tonåring. Varför man ens kan välja att ha musiken avstängd är för mig ett mysterium.

Global Gladiators är precis vad man kan förvänta sig av ett samarbete mellan en supermedioker utgivare och nidbilden av kapitalismens högborg. Panorering/skrollning är ryckig och kontrollen matchar denna ryckighet. Att försöka landa på en plattform är verkligen inte det lättaste, eftersom det är så svårt att falla rakt ner. Din spelkaraktär, Mick eller Mac, har momentum som är svårt att kontrollera, och även om du kan ändra detta momentum efter behag skiter det sig för jämnan.

Förutom plattformshoppande går Global Gladiators ut på att samla en jäkla massa bågar, alltså McDonalds-loggor, i olika färger. Samla x antal för att klara banan och x + 10 för att nå bonusbanan. Bonusbanorna är något så aktuellt som sopsortering och kanske faktiskt den roligaste delen av spelet. Själva banorna är grafiskt sett roliga och layoutsmässigt rätt intressanta. Tyvärr uppmuntrar dem till förtroendehopp som de sedan stampar på med ett bottenlöst hål. Till och med manualen ber dig att prova dig fram efter osynliga plattformar, samtidigt som du inte bör lägga för mycket tid på att utforska eftersom varje bana går på tid.


Frustrationen blir åtminstone enklare att svälja med ett rätt lättfunnet fuskläge. Det är nästan gudaläge: oändligt med liv, odödlighet för allt utom sagda hål, samt börja från valfri bana. Hade det inte varit för detta hade jag nog inte tagit till mig Global Gladiators alls. Nu kan jag dock se att här finns en potential. En rejäl reparation av skrollningen, lite finputs av kontrollen och det här hade faktiskt kunnat vara en gömd juvel i Master Systems bibliotek. I stället är det en påminnelse om att Matt Furniss ofta gjorde fantastisk musik till mindre fantastiska spel.

0 Delningar

Skriv en kommentar

Din e-postadress kommer inte att synas. Obligatoriska fält är märkta med *

You may use these HTML tags and attributes: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>

This site is protected by reCAPTCHA and the Google Privacy Policy and Terms of Service apply.

The reCAPTCHA verification period has expired. Please reload the page.

En glad skånepåg bosatt i huvudstaden med ett särskilt intresse för språk. Talar bland annat japanska och tyska flytande (melass är också flytande). De första spelminnena är trånandes bakom storasyster framför Mega Man 2, Wrecking Crew och Super Mario Bros. Första gången som hållare av handkontrollen var det Zelda 2: Adventure of Link som spelades – än idag kvar i backloggen.

Glömt lösenord

Ange ditt användarnamn eller din e-postadress. Du kommer att få en länk för att återskapa ditt lösenord via e-post.