Namnförvirringen är nu total: Wonder Boy in Monster World är Wonder Boy V och Monster World III, men också Turma da Monica na Terra Dos Monstros (i Brasilien) och Dynastic Hero på vissa andra format. Det finns nu på totalt sju maskiner, varav fyra är från det tidiga 90-talet och får kallas för originalen. Till Master System kom Wonder Boy in Monster World 1993 och det var exklusivt till Europa och Sydkorea. Med sina 4 Mbit är det ett av de största spelen på konsolen (4 Mbit är maxkapacitet).
Wonder Boy in Monster World är också ett av de 10-ish sista titlarna SEGA hade fingrarna i utvecklingen på vad gäller Master System. Originalidé och utförande tillskrivs dock Westone, som också stod för Wonder Boy III: The Dragon’s Trap. WB III är allaredan ett imponerande spel för konsolen, men föremålet för denna text är alltså dubbelt så stort, rent minnesmässigt. Jag behöver knappast uttrycka min nyfikenhet inför detta i ord.
Det mest imponerande med Wonder Boy in Monster World är de förhållandevis gigantiska spritesen. Här snackar vi också regelrätta sprites och inget av det där med animerade bakgrundselement. Självklart märks detta i form av flimmer så fort fler än du och en fiende befinner er på samma horisontella linje på skärmen, men den här titeln är också väldigt mycket designat kring den begränsningen.
Något jag verkligen uppskattar med SEGA:s sista ”egna” titlar på Master System är att de är så genomarbetade ned till textnivå. Ingen halvsjaskig, automatöversatt manual; ingen trasig engelska under gameplay och sist, men inte minst, ett soundtrack med lite kärlek i arrangemanget. Är det något Wonder Boy in Monster World visar så är det varför Master system ens kunde vara så långlivad. Att prestera ett spel som detta på en konsol från 1985 är lite smått otroligt – och inte ett expansionschip så långt ögat når!
