Enligt GameFAQs finns totalt sex olika spel med titeln Ghostbusters och otaligt många fler med undertitlar, samt så klart några uppföljare. Det är en franchise med väldigt många spel, trots att källmaterialet är två ynka filmer och sedan en tecknad serie att befästa den med. Det Ghostbusters som kom ut på Master System är en port av hemdatorspelet från 1984 (första filmens releaseår). Det är samma som kom till NES och som berömt har sågats av profiler som AVGN. På sistone har dock vissa kreatörer, mera bestämt Game Sack, faktiskt uttryckt sig positivt om spelet – eller åtminstone Master System-porten.
Själv är jag lite för ung för att ha varit en del av Ghostbusters storhetstid (född 1989, samma år som Master System-spelet släpptes i Europa). Jag hade aldrig några licensierade leksaker, bäddset eller kläder med tryck från serien. Förutom titelsången (där jag alltid tyckte de sjöng ”GO FASTER!”) hade jag ingen inblick i fenomenet alls innan jag såg filmen vid cirka 20 års ålder. Jag blev inte precis frälst. Mina förväntningar på MS-Ghostbusters pendlade därför lite – men bättre blir det.
För den första versionen av Ghostbusters står Activision. På Master System portades det dock av ingen mindre än Compile, varpå det släpptes av SEGA själva (så klart). Compile-associerade titlar är väl i princip uteslutande kompetenta affärer, så nu tippar skalan ändå åt det positiva. Och med det sagt trycker jag nu på POWER!
Vem ringer jag för ett bra licensspel? Compile!
Jag undrar om inte introt tar upp majoriteten av det 1 Mbit stora kassettminnet. Det är långt och kommer med sin egen karaoketext (som kanske inte alltid synkar perfekt, men ändå!). Karaoke är väl för övrigt det slutgiltiga beviset på att spelet är portat av japaner. Låten spelas också i majoriteten av hela spelet, i hela sin 2 minuter och 16 sekunder långa prakt.
Musiken är dock ändå en av anledningarna till att spelet inte blir alltför drygt. Manualen proklamerar stolt att Ghostbusters är ”fyra spel i ett”. Men sanningen är ett det i princip är ett tornförsvarsspel laddat med lite koffein. Det är i varje fall i den delen du kommer att spendera majoriteten av din tid. Att den sedan tar formen av körsegment och mindre sammandrabbningar med spöken för att samla pengar till uppgraderingar förändrar egentligen inte så mycket.
De andra segmenten är egentligen slutspelet: Ta dig förbi marshmallowmannen, bestig trapporna till Gorza och gör slut på’na. Ghostbusters har såtillvida faktiskt element av fyra genrer: tornförsvar, resurshantering, springa-skjuta samt racing (för körsegmenten). Master System-versionen tycks dessutom spela betydligt bättre än sin portnamne på NES, där precis samma segment helt enkelt inte riktigt är lika välutförda. Jag har roligare med det än jag någonsin kunde tro möjligt och kommer garanterat att titta närmre på Compile:s andra spel (med samma namn) till Mega Drive.
Extra ost?
Ghostbusters har i sak rätt lite innehåll och går att ”cheesa” rätt hårt. Det märkte jag efter att ha klarat av första delen och dött på de andra 2–3 gånger. Då räcker det med att köpa bil och spökbete, vänta på att stadens besatthetsmätare slår i taket (den har tre nivåer och tickar uppåt hela tiden), sedan kasta bete så fort marshmallowmannen håller på att åkallas. Det tar i runda slängar fyra minuter för mätaren att nå rött* och sedan ytterligare två för att nå toppen av det röda. Har du så mycket pengar som jag hade ansamlat, cirka 55 000 (dör du i något skede av slutspelet får du ett kontonummer [i sak ett password] där du behåller pengarna du hade), så behöver du inte ens spökbetet utan kan egentligen låta marshmallowmannen ödelägga hela staden. Det kostar dig dock 4 000 per byggnad han stampar till marken. Men det kan man ju leva med när man är en sån krösus!
Bildkälla: SMSPower.
Här finns för övrigt en kontonummersgenerator om du vill testa själv.
*= Tack The No Swear Gamer för den informationen och en video som visar nästan exakt vad jag menar med väldigt hjälpsamma kommentarer.
