Redan året efter sin föregångare visade sig Wimbledon II på Master System. Det släpptes exklusivt under den titeln i Europa 1993, men Brasilien fick faktiskt samma spel, med titeln Wimbledon. Det skulle inte förvåna mig om titelskärmen är oförändrad och ändå visar en tvåa. Wimbledon II utvecklades hur som helst av SIMS och släpptes av SEGA själva. Det är så mycket som mitt tredje tennisspel på maskinen, av totalt sex stycken släppta.
Den största nyheten i Wimbledon II är att kvinnor numera får spela tennis. Nu kan du också välja mellan Lätt och Normal svårighetsgrad samt spara dina framsteg via ett lösenord. De namngivna spelarna är desamma som tidigare (tror jag; Ekberg och Gustaf är i varje fall kvar), och antalet är i och med kvinnorna det dubbla. En svenska finns med, vid namn Kulti (najs, men Nicklas Kulti är en man, så SIMS får inga bonuspoäng här).
Bildkälla: SMSPower.
Väl på plan är Wimbledon II dock ett helt annat spel. Bollfysiken, farten, träffzoner, kontroll – det lilla jag lärde mig från det första spelet är helt värdelöst här. Positionering och skillnaden mellan backhand och forehand är viktigare än kanske något annat tennisspel jag någonsin spelat. Det är nästan så att skillnaden i svårighetsgrader berättigar helt andra strategier också. På Lätt flyger bollen som genom melass: ofantligt segt och ironiskt nog lite svår att träffa på grund av det. På Normal är det just mer normalt, men du kommer inte kunna springa ikapp några bollar på samma sätt som i föregångaren.
Rent grafiskt sett är Wimbledon II lite mindre detaljerat i själva uppritningen av spelet. I gengäld är sprites rejält välanimerade både sett till antalet olika animationer och antalet bilder per animation. Det har dessutom fem olika musikspår du kan välja att få stryk till – och de är alla bra!
Wimbledon II är antagligen det bästa tennisspelet i 8 bitar jag spelat. Men jag suger fortfarande något hejd- och hopplöst på det. Den enda match jag lyckades vinna var mot min egen nyskapade spelkaraktär spelande en av spelets bästa spelare. Stackars Varvat hade aldrig skuggan av en chans.
