Jag har i dagarna kommit över min Master System-samlings hundrade titel. Det är i dagsläget den maskin jag äger flest spel för i fysiska utgåvor och är därmed något av en milstolpe. För att fira denna milstolpe och konsolen Master System som sådan, tänkte jag dra fram den ur skuggorna. Nu var förvisso Master System på betydligt jämnare mark (blink-blink) med Nintendo i Europa, men får nog ändå anses vara förloraren. Trots 10+ miljoner sålda enheter och 318 officiellt släppta titlar handlar det här helt enkelt inte om annat än ren och skär utklassning.
Detta sagt är de 318 titlarna, varav jag nu äger en dryg tredjedel, ändå källan till en hel del spelglädje. Och som man säger: En glädje delad, är en glädje dubblad. Så jag tänker dela den med Varvats läsare under etthundra dagar framöver. Varje dag kommer en artikel som tillägnas ett och endast ett spel, tills jag täckt hela min (nuvarande) samling. De kommer att variera i längd, precis som spelen i sig. Dock utan samma hoppigt oförutsägbara kvalitet, är i varje fall målsättningen.
Men varför just Master System? Jag växte aldrig upp med konsolen och har inga personliga känslor av nostalgi för den – egentligen. De stod faktiskt en av mina absolut bästa vänner för. Vi kan kalla honom för Bestman. Det var Bestman som fick upp mina ögon för SEGA över huvud taget. Först övertalade han mig att köpa en Mega Drive II av min dåvarande simlärare (det vida kontaktnätet levererar!). På eget bevåg köpte jag senare en ansenlig skock Master System-spel att starta en samling med. Och vad kan jag säga, annat än att jag är förtjust? Det är en trolsk maskin, i all sin underdog-aura. Ni som vet, ni vet. Resten av er kommer att lära er ett och annat under kommande etthundra dagar. Åtminstone hoppas jag på det, och önskar er härmed en trevlig läsning.
