Har jag kallat något annat spel än det här för Master Systems mest irriterande spel, skriver Spider-Man vs. The Kingpin över det uttalandet. Kontroller som inte lyder, fiender som konstant svärmar dig och för det mesta studsar bort dig, fällor som i princip innebär döden och tillråga på allt ett soundtrack som känns lite som att bli slickad i örat av en xenomorph. Spider-Man vs. The Kingpin drar fram det absolut sämsta i mitt spelhumör och har inte ett dyft att visa för det.
Jag ska säga så här: Spider-Man vs. The Kingpin har betydligt mer eftertanke bakom sig än travestin Superman: The Man of Steel som vi redan har avhandlat. Storyn presenteras i en serietidningsstil som är kompetent gestaltad, narrativt såväl som estetiskt. De flesta banor går ut på att ha sönder x antal fiender, varpå bossen visar sig. Men här finns ett underliggande, finurligt sidouppdrag: att ta bilder.
Som Peter Parker måste du så klart ständigt imponera på ditt arsle till boss, och det gör du bäst genom att ta bilder på just spelets bossar. Detta ger dig bonuspengar i slutet av varje bana, vilka du behöver för material till att göra ammunition till ditt nät. Ingen ammunition, inget svingande eller paralyserande av ondingar. Det är bara det att mekanismen bakom fotograferandet är programmerat av en idiot. Oavsett vilken ordning du försöker med, 1, 2 eller samtida, är det omöjligt att få fram menyn konsekvent, och den där hälsomätaren tickar raskt neråt för varje misstag.
Bana 1 ska du bara klättra in genom ett fönster. Bana 2 ska du besegra ett par lakejer i ett hamnlager och sedan dr. Octopus. På bana 3 ska du besegra fyra ynka ondingar innan ödlebossen kommer. Men nåde dig om du går fel, då störtar du ned i en fälla från vilken du knappt ens KAN fly. Bana 4 innehåller en likaledes elak fälla som du kan trigga bara genom att råka hoppa för högt i starten av banan(!). Pricken över i:et är så klart att du bara har ett liv, sedan är det GAME OVER och börja om från början. Den där menyn man kan fotografera genom kan man för övrigt också använda för att fly undan hem och vila upp sig, mot att in-game-klockan tickar på och du börjar om banan från början. För just det: Allt går på tid! Du har 24 in-game timmar på dig att hitta och desarmera en bomb du anklagas för att ha planterat.
Spider-Man vs. The Kingpin är dock som mest frustrerande för att det har potential som det nästan anstränger sig för att kallblodigt mörda. Lite pillande och finlirande med kontrollen hade kunnat skapa ett mirakel. Fulfällorna hade man så klart kunnat ta bort, men de hade inte varit en lika stor frustration om man bara hade kunnat få fram Options-menyn konsekvent och kunnat fly hem för att vila upp sig. Det kanske utvecklarna … SEGA själva(!?)hade kunnat ödsla lite tid på, i stället för de (dock erkänt skitcoola) påskäggen. Kanske hade det fått mig mer angelägen att försöka se alla sluten också.
