Story
Du tar rollen som Aloy och som en outcast har du fått en annorlunda uppfostran än den Norafolket har fått. De baserar sin logik och världssyn på den djupt religiösa aspekten ”Allmodern”. Allteftersom spelet tar dig framåt märker vi att Aloy inte förstår poängen med deras nitiska religionsdyrkan. Det utspelar sig ändå i en värld där svaren är få och religionen får kompensera för okunskapen, precis som i vår värld. När huvudpersonen ifrågasätter detta känns det inte konstlat, utan fullt naturligt, med tanke på hennes uppväxt.
När jag började spela spelet reagerade jag väldigt starkt på en av scenerna tidigt i spelet, med Rost. Nu när jag har klarat av spelet, fått all story och har en kontext att utgå från gör det scenerna ännu mer känslomässiga och jag skulle ljuga om jag sa att jag inte blev tårögd av dem emellanåt. Allteftersom spelet tar dig vidare avslöjas mer och mer om Aloys förflutna och de robotar som bebor världen. Deras syfte blir tydligare och det känns inte konstlat eller tillgjort. Ju djupare Aloy kommer i den mystiska bakgrunden till allt, desto tydligare blir allt – orsaken till att jorden ser ut som den gör, vad de robotiska dinosaurierna gör där, termen ”Zero Dawn”.
Ibland klår fantasin verkligheten.
GuerillaGames har förvånat en hel spelvärld med att släppa ett spel som är så otroligt väl avvägt och tilltalande, efter den relativt generiska Kill Zone-serien. Inte nog med att Kill Zone är en helt annan genre, de har lyckats skriva en story som får Destiny och Fallout 4 att skämmas. Jag brukar se det som två vågskålar, där storyn ligger i ena bägaren och den öppna världen i den andra; om du skriver en story för ett open world-spel kommer den med största sannolikhet bli lidande då alla sidouppdrag, tillsammans med utforskandet, kommer vattna ur den tills du antingen inte minns den eller helt enkelt inte bryr dig.
Jag har inte avslutat Fallout 3 och Fallout 4 av just de anledningarna. Bethesda försökte för hårt att fylla spelet med innehåll, så huvudstoryn blev till slut helt ointressant. Antal timmar i ett spel är helt oväsentligt om du inte kan få det intressant hela vägen. Skryt med 200 timmar om du vill, men med ett innehåll som inte lockar kommer spelaren inte lägga mer än tiotalet timmar på det iallafall. Det är som att säga att du har ett hel fotbollsstadium av godsaker och allt du hittar är en sketen munk med smält socker som ligger mitt på planen.
Kontinuitet: Quests
På tal om story i open world-spel – det finns inga fetch quests i Horizon: Zero Dawn. Alla uppdrag är välskrivna och ges karaktär som väger in i själva världen. Jag är en kompletionist när det kommer till dylika spel och jag har inte en enda gång tappat känslan för huvudstoryn när jag sprungit runt och hjälp människor, utforskat cauldrons eller bemästrat hunting lodges runtom i världen. Kontinuiteten finns där, vilket definitivt märks i en händelse som inträffar i den senare delen av spelet, då resultatet av ditt engagemang i sidouppdrag kommer ge utdelning för storyn. Jag kan inte bekräfta det, men jag har hört att det finns ett ”riktigt” slut att få när du gjort alla sidouppdrag inför ovan nämnda händelse. Detta ger ingen trofé eller achievement, men det ger definitivt ett syfte till alla uppdrag vid sidan om.
Troféer
Jared Leto överlevde katastrofen och extraknäcker som psykotisk jägare nu istället.
Något som förvånar mig att spelet inte har en trofé per svårighetsgrad. Det är extremt uttjatat och fantasilöst idag, så jag blev förvånad när du bara har en trofé för att klara spelet. En sak jag märker när jag sitter och tittar igenom troféerna är att de här känns ändå väldligt bra. Visst, du har de vanliga ”klara allt av det här”-belöningarna, men det är ändå symboliska och bra troféer. Inte originella överhuvudtaget, men fullt gångbara. Det känns roligt att skaffa olika troféer och jag sitter gladeligen och försöker ta allihopa för det här känns verkligen roligt rakt igenom!
Grafik
När jag köpte Destiny tänkte jag att grafik tillsammans med design gjorde det till ett av de snyggaste spelen till Playstation 4, men sen kom Horizon: Zero Dawn och, likt en mamma till ett litet barn, klappade Destiny på huvudet med en ömkande blick. Destiny är fortfarande otroligt snyggt, men Horizon: Zero Dawn är makalöst snyggt och jag vet inte hur många kort jag tagit med spelets fotoalternativ som du hittar i startmenyn.
Det finns tre saker jag har saknat i spel. Det är inte fyrtioelva triljarder i upplösning eller liknande, det är mer ”motorrelaterade” önskningar; ljussättning, realistiska ögon och hår som inte ser ut som wellpapp. Självklart har vi kommit så pass långt att det här sällan uppenbarar sig, särskilt på PC, men ögon har ofta sett konstgjorda och döda ut. Horizon: Zero Dawn är inte unikt idag, men det känns som att alla karaktärer är levande och de har en otroligt snygg design. Det är dock världen som står i centrum här. Du får ta del av helt fantastiska miljöer i både vinterlandskap, djungel, öken och bergslandskap – allt så otroligt vackert målat. Sist jag kände samma sug efter att utforska var i Skyrim och Dark Souls-serien. Kan även tilläggas att spelet använder samma motor som Until Dawn och det kommande Death Stranding.
Här nedan har ni lite bilder som tagits med spelets fotofunktion som visar upp hur frenetiskt snyggt det kan vara:
Problem
Jag har inte upplevt några problem eller invändningar när jag har spelat spelet, annat än att Aloy pratar ovanligt mycket. I vissa fall fyller det en narrativ egenskap och det köper jag utan problem, men när varenda handling kommenteras känns det ibland lite tjatigt. Trots detta är det absolut inget jag har hängt upp mig på. Att det är Ashley Burch som gör rösten är lika förvånande som tillfredsställande. För er som inte vet vem det är nämner vi henne som hastigast i vår artikel om kvinnliga karaktärer i spel, där vi tar upp hennes medverkan som Tiny Tina i Borderlands 2 och i sin kända webbserie ”Hey Ash, Watcha Playin’”.
Uppdragen är roliga, världen är vacker, kontrollen och striderna är högkvalitativa, men det som har kraschat lite i spelet är ett uppdrag som inte vill fungera. Om ni spelar det här spelet, låt mig varna er:
I uppdraget ”Hunter’s Blind” ska du skaffa ett hjärta från en Snapmaw.
SPARA INNAN för det här är en seriös game breaker!
Jag har kört fast där och det hindrar mig från att få den sista trofén innan platinum. GuerillaGames släppte nyligen en patch, men det åtgärdar inte det problemet. Jag har därför startat om från början med en ny karaktär, nu när jag vet att den delen kan bråka. Utöver det har jag faktiskt inget att säga. Det finns en del lipsync som inte är särskilt snyggt, men det är vad vi ser i många spel idag iallafall. Det är alltså inget jag hänger upp mig på, då större delen av dialogerna är otroligt snygga, både till synkronisering och ansiktsuttryck.
Kulturell betydelse
Jag vet inte hur många gånger jag blivit förvånad över hur otroligt progressivt det här spelet är. Att du är en kvinnlig protagonist kanske inte låter som mycket för många, men i en bransch där de flesta är män, manliga spelare märks mest och de flesta huvudkaraktärer i spel är män känns det som en frisk fläkt. Att hon inte är religiös och ser saker för vad de är är också helt fantastiskt. Hon ifrågasätter och tänker kritiskt. Tacka inte solen när hon har gjort jobbet. Tillbe inte henne då hon bara är en vanlig person. Hennes ifrågasättande, nyfikenhet och tendens att bryta normer gör att han får en kunskap de andra inte har. De sitter i sina säkra, pragmatiska konventioner och ser henne som något större, bara för att hon vågar ta reda på saker. Game of Thrones i all ära, men serien är ändå baserad på verklighetens normer, där kvinnorna helt enkelt får anpassa sig för männen (även om serien har en del väldigt starka, kvinnliga karaktärer). I Horizon: Zero Dawn skiter de högaktningsfullt i de säkra kort och normer som den här kulturen vanligtvis medför. Vem bryr sig om historisk korrekthet i en fiktionell berättelse? Att skapa en progressiv ram att gå på är bara genialt.
Om vi bara visste vad som väntade efter detta…
Bland den ensemble som spelet erbjuder har vi ett gäng olika etniciteter också, vilket bara skapar en trovärdighet som ”vittvättade” spel inte lyckas med i min mening. Nog för att spelet utspelar sig långt in i framtiden, men de primitiva, religiösa normerna har tagit över igen och det vore inte konstigt om historien upprepade sig. Men icke. När Aloy utforskar världen är det många dialogval som känns väldigt passande också. Jag kommer på mig själv med att anpassa mig till ett spelspråk som inte finns med här. En karaktär sörjde och jag hade alternativen att be honom bita ihop och gå vidare (vilket är det val jag som person hade valt) men tog det snällare alternativet. Han svarade med att inget blev bättre av att hon tycker synd om honom, vilket gjorde mig jätteglad. Det är inte det vanliga självömkandet, utan de biter faktiskt ihop. Utan att bli macho. Karaktärerna känns realistiska, utan att bli stereotypa. Du har inte den där typiska ”snyggdesignen” som du kan se i många andra spel (Hejsan, Witcher 3!) utan karaktärerna känns…verkliga. Kvinnorna ser inte ut som typiska objekt som ska ses, utan känns som personer. Det är bredaxlade vapensmeder, magrutade krigare och liknande – inga gulliga prinsessformer och liknande – de är personer anpassade till den tid de lever i, precis som männen. Att en av de mäktigare karaktärerna (Gaia) är en svart kvinna är helt fantastiskt coolt.
Redan när jag såg trailern för spelet när den visades på E3 förra året fastnade jag för det direkt. Det var inte bara en av väldigt få trailers som visade en ny IP, inte ytterligare en spin-off eller uppföljare, men något helt nytt. Min skepsis har hållit mig i schack, men nu när jag spelat spelet kan jag säga att det är en av de bästa spel jag spelat på länge. Jag är kär.
