Förväntansfull bänkar jag mig framför den digitala presskonferens som Xbox bjudit in till. Är det äntligen dags för Xbox Series X att steppa upp sitt game och i elfte timmen ge mig en anledning till att inhandla konsolen, eller blir detta den första generationen sedan barndomen som jag kommer känna mig helt nöjd med att enbart äga marknadsledaren. Ett Master System införskaffades ändå så småningom med alla relevanta exklusiva titlar, men i detta fall så har det hittills inte funnits någon anledning att inhandla nuvarande generations Xbox ens om 10 år. Tyvärr får jag konstatera att dagens presskonferens inte gjort någonting för att förändra detta.
Winter Burrow
Först ut är Winter Burrow från Pine Creek Games, ett tecknat överlevnadsspel vars grafik för tankarna till 70-talets östeuropeiska barnprogram, trodde jag. Så fort du erhåller kontrollen över spelets avatar övergår associationerna snarare till andra halvan av 90-talets ”peka-och-klicka”-estetik. Den inledande nostalgiska upphetsningen övergår alltså snart till en trött gäspning, någonstans i gränslandet mellan 32- och 64-bitar i HD uppskalning.
Outbound
Nästa spel på tur är Outbound från Square Glade Games, en onlinemultiplayer Vanlife-simulator där grafiken uppgraderats till HD uppskalad 128-bitar som på sin höjd hade kunnat anses godtagbar i den första VR-generationen och jag börjar kraftigt fundera över ifall denna presskonferens kommer urarta i en bortslösad timme jag aldrig får tillbaka. Oavsett tycks den bättre investerad än de som programmerat detta sömnpiller.
Hela
Vinjetten för det svenska spelet Hela från Windup Games och Knights Peak väcker mig ur min slummer, med ironiska snarkljud och lo-fi musik. Grafiskt har vi flyttats fram 15 år i tiden till den förra PS4 Pro/Xbox X mellangenerationsuppgraderingen, där samma gäng som gav oss Unravel är tillbaka med ett nytt äventyrsspel inspirerat av den svenska naturen. I Hela får vi utforska en öppen värld genom två-fyra stycken möss på sina äventyr genom den norrländska landsbygden. Det hela är färgsprakande och vackert. Spelet tycks ha en idé som påminner om fysiken i Tears of the Kingdom samtidigt som allt är tonsatt som en midsommarafton i Leksand.
the Alters
Vi fortsätter till vårt grannland Holland för en titt på the Alters från 11-bit studio. Tröttheten infinner sig igen. Detta är en TV-spelsimulator med en grafik inspirerad av PS3 och Xbox 360 och borde varit en VR-titel till förra generationen. Du och dina vänner sitter i soffan på en oljerigg och spelar ett sci-fi spel där avataren är strandsatt på en ödeplanet där du kan skapa olika avatar-versioner av dig själv för att ta dig ann spelets olika utmaningar i en Butterflie-FX driven berättelse.
Moonlighter 2
Sist ut är Moonlighter 2 från Digital Sun ännu en titel som ser ut att vara programmerad för Xbox360. Ett charmigt äventyrsspel där den enkla handlaren Will ännu en gång ger sig ut för att jaga monster på natten. Utvecklarna har sedan sist utökat med en halv dimension och äventyren spelas nu i en 2.5D estetik som mest för tankarna till DS.
När den sista trailern tonar ut och hyllningskören från mina branschkollegor inte låter sig hejdas känner jag att någon behöver adressera elefanten i rummet.
Nostalgiskt navelskåderi
Ursäkta, men finns det någon särskild anledning till att bara svenskarna verkar gilla den nuvarande generationens grafik och att alla övriga titlar ser ut som att vara programmerade till Xbox360?
Det går nästan att skära med kniv genom den digitala tystnad som uppstår i chatrummet. Sen brakar det loss.
– Realism är inte det enda måttet på grafik. Spel kan ha många olika distinkta stilar, säger en och får massivt medhåll.
Alessandro från Tribe Games håller med; Ja, precis. Moonlighter 2 är ju ett exempel på en perfekt uppgradering av originalet. Utvecklarna har behållit sin stil, men förbättrat den, säger han.
Vilket ju så klart är sant, då det första Moonlighter såg ut att vara programmerat som en releasetitel för SuperNintendo, medan dess uppföljare snarare kan associeras till grafiken på Nintendo DS eller möjligtvis GameCube. Hyllningskören har kommit igång igen, så det gäller att hänga med.
En tredje kollega uttrycker att Moonlighter är ”ett exempel på hur ett vackert spel ser ut” och jag börjar känna mig som den gången jag var utsänd av den pingstkarismatiska veckotidningen Hemmets vän för att rapporterar kritiskt och opartiskt från pingströrelsens pastorsdagar.
-Konst är menat att uttrycka känslor på ett sådant vis verkligheten inte kan. Fotorealism borde därför inte ses som ett egenvärde, säger en fjärde kollega.
Daniel Heithorn från Dr. Windows vill göra mig uppmärksam på att South by Midnight från Compulsion Games använder sig av stop motion teknik och är vackert utan att vara fotorealistiskt och att varje individuell stil är vacker på sina egna premisser. Ett konstaterande som han ju så klart har rätt i. Aktuell titel har modern grafik som främst kan associeras till PS4 Pro/Xbox X. Så jag känner behov av att förtydliga min fråga.
Men hör ni, jag pratar inte om fotorealism. Min fråga önskar utforska huruvida det just nu pågår en nostalgisk trend kopplat till den grafik som var rådande då dagens 30åringar växte upp? För ungefär 10-15 år sedan, fanns det en liknande trend. Men den gången var det 8-bitarsgrafiken som återvände på bred front.
Med mitt förtydligande så börjar jag vinna över några av de församlade som hummar och lajkar min observation.
Daniel Heithorn från Dr. Windows lyfter perspektivet om att det första mötet som unga spelare idag har med branschen är via Minecraft och Roblox med sina pixliga grafiska profiler, samtidigt som äldre spelare har en nostalgisk koppling till den grafiska profil som presenterats för oss på dagens presskonferens.
Luca från 4news.it tror istället att dagens utvecklare snarare försöker gå bortom nästa generations grafik. – Det vi har idag är redan det bästa, så nästa logiska steg är att gå bortom detta i framtida spels utveckling. En femte kollega lyfter den ekonomiska aspekten av att spelutvecklingen numera drivs av andra än AAA-utvecklarna, vilket är skälet till att kreativitet numera uttrycks på andra sätt än enbart grafiskt. En annan speljournalist uppfattar att den utveckling jag noterar är ett kvitto på att indiestudiorna nu slagit sig loss från de stora utgivarna och att programmerarna därför kan erbjuda oss sann mångfald, där deras visioner för ett spel får vara vägledande för utvecklingen snarare än andra intressen.
