Robert ”Robban” Zackrisson
Min första kontakt med Playstation uppstod i samband med en kompisrelation under mellanstadiet. Kompisen i fråga hade den gråa spelboxen installerad i pojkrummet med titlar efter titlar som stod prydligt uppradade. Två av dessa var Resident Evil och Tony Hawk´s Pro Skater som nötades friskt under hembesöken. Än idag minns jag hjärtattacken från zombiehundarnas hopp genom fönsterrutan och Tonys rälsglidningar i varuhuset. Det var tider när det enda ansvaret undertecknad hade var läxorna och skolarbetet.
P-O ”Riverstream” Flodström
Det var november 1998. Våldet från de lokala nazisterna hade ökat, där flera fall av misshandel riktats mot högstadieungdomar från de betydligt äldre ”skinheadsgängen”. Den lokala SSU föreningen skulle därför tillsammans med Fagersta kommun annordna en antirasistisk demonstration med efterföljande disco. Min mamma var inte alls förtjust i idén att hennes rasifierade adoptivson – som vid denna tid dessutom var punkare – skulle exponera sig i dessa sammanhang.
-Du får vad som helst om du följer med mig till mormor och morfar i Wirsbo istället, skrek hon. Min strategi var att svara något absurt, då jag bara julen innan fått både ett Nintendo64 och en hög med spel av min ensamstående hårt arbetande mor; så jag skrek tillbaka:
– I så fall vill jag ha ett Playstation.
Bra, då åker vi in till Expert. Gå ut till bilen.
Jag blev så förbluffad att jag knappt minns resten. Några vänner från den lokala AntiFa-gruppen ringde på dörren och undrade om jag var redo. När de hörde att jag låtit mig bli mutad för ett Playstation, muttrade den ena surt: Det var så nazisterna vann i Tyskland!
Den andre garvade mest och svarade att han önskade att hans föräldrar också hade givit honom samma erbjudande. Min muttrande vän lämnade lägenheten och sjöng högt på Charta 77s gamla dänga ”Lämnad kvar”, så det rungade i hela trapphuset under hela marchen ut.
Den kom i DualShock-boundle med Resident Evil 2, ett spel jag aldrig fastnade för. Dock var demon som innehöll både Tony Hawk Skater, Ape Escape och Legend of Mana desto roligare och tillräckligt för att roa mig under den kommande helgen. Men den stod ändå mest oanvänd fram tills kanske 2005 då jag genom Skies of Arcadia till GC hade kommit in på JRPG och därför lirade igenom Final Fantasy 7-9. Men åsynen av den kom för alltid bli en påminelse om att även den mest brinnande radikalen, ibland behöver prioritera att ta en paus och spela TV-spel istället – samt att jag hade en mamma som älskade mig väldigt mycket.
