Jag har aldrig varit på Tekniska Museet. Faktum med att jag för en huvudstadsbo nyttjar pinsamt lite av de många privilegier stockholmarna åtnjuter i form av kulturlivet här. Det är därför med nyvunnen förtjusning jag för första gången stiger av buss 69 vid Museiparken tillsammans med en kär bekant. Vi är inbjudna till förhandstitten på den nya delen av Play Beyond Play, museets spelfokuserade utställning.
Linda Sandberg, en av utställningens nyckelpersoner och den som har valt ut en del av stoffet, hälsar oss välkomna med lite bubbel och tilltugg. Vi börjar vanan trogen prata lite spel i väntan på en till grupp som ska gå rundturen. Vi har knappt två timmar på oss och de flesta har likt mig inte sett den tidigare delen av utställningen, så tanken är att vi ska hinna med båda. Linda är lite mer av en allätare inom nördkulturer än jag själv och det märks att hon och hennes kollegor har valt varenda spel vi går förbi med omsorg. På utställningens första del finns titlar som Space Invaders och Unravel. De delar yta med ett rum för AR, alltså Augumented Reality, eller Förstärkt Verklighet som den härliga svenskklingande termen är. Dessvärre hann vi inte testa något av det under besöket, men AR spelar en trevlig roll även i den nyinvigda delen som vi snart ska få se.
Det är inte bara de levande tingen som stolt visas upp; på plats finns även en SAAB D2, en gammal navigationsdator. Bredvid den kan man spela en emulerad version av ett spel som fanns på maskinen. Själva händelseytan på skärmen påminner om ett oscilloskop där små mål skall förgöras med artilleri i primitivaste grafik. En liten övning i ballistik som passar formatet som hand i handske. På andra sidan om D2:an står en av de första Virtual Reality-maskinerna som användes i Sverige, även den komplett med en emulering av spelet, Dactyl Nightmare, på en skärm intill. Linda pratar här lite om begränsningarna i emulering och att teknologin som visar upp de här gamla juvelerna. Den är ju tyvärr inte är i ett 1-1-förhållande med den de spelades på i forna dar. Själv är jag bara glad att någon förevigat alla dessa verk jag inte ens kände till och gör de tillgängliga för allmänheten.
VR-setup från 90-talet – en rejäl investering på sin tid.
Återstoden av del ett tillägnas bland andra Sverok, cosplay och amatörradio. Där finns även ett testrum för VR, men bristen på tid gör att både AR och VR får vänta till nästa besök. Nåja, i varje fall i den här delen.
Det nyinvigda
Rummet som möter oss när vi stegar in i den nyinvigda delen av utställningen är en hyllning till spelhistorien. En film visar ett flertal titlar, varav de flesta är svenska, samtidigt som ett ljusspel lyser upp väggarna, som en förlängning av filmen. Det hela känns påkostat och mycket noggrant kalibrerat. I rummet efter börjar de interaktiva delarna. Här får vi stifta bekantskap med flera studentprojekt, bland annat från KTH, med rik variation vad gäller användargränssnitt. Det första vi får testa på är ett AR-brädspel som kontrolleras via telefoner. Rent visuellt är det inte mycket mer än vad vi sett på Nintendo 3DS. Det påminner en verkligen om hur underanvänd teknologin är än så länge, även i dagens spelmaskiner.
Brädspelskväll, någon?
Nästa anhalt är mer VR. Senaste gången jag hade ett VR-headset på mig var på Gamex-mässan för flera år sedan och det var en tidig Oculus Rift. Jag kan med glädje konstatera att åksjukan från då verkar vara borta. Däremot får jag påminna mig själv om att det inte är på riktigt när jag faller genom golvet i spelet som demonstreras. Jag vet inte om det är min höjdrädsla eller bubblet som ger mig lite lustig balans efter den här testomgången – måhända är det lite av båda. Jag har desto roligare med nästa spel, Brumljud, vars enda användargränssnitt är en mikrofon. Ni kan nog gissa vad det spelet går ut på. Inne i samma alkov finns ett annat spel som kontrollerades enbart med en pump som jag dessvärre inte hinner prova. Här finns även ett slags visual novel-spel (en väldigt texttung japansk spelgenre, för den oinvigde) med primitiv grafik som påminner om Another World och Swords & Sworcery. Härligt retrodoftande, med andra ord. Dessvärre hinner vi inte utforska det heller innan det är dags att gå vidare, även om jag återvänder fem minuter innan stängning för en snabbkörning i det (och för att ta rekordtiden på Brumljud, men det brummar vi inte högt om).
Kan vi komma överens om att göra Brumljud till nästa stora eSport?
Återstoden av den nyare salen ägnades mer åt designbiten av spel. En sektion låter dig att göra en egen avatar som senare får mingla rundor med liknande karaktärer som andra besökare skapat under dagen. Här är knappa fem till sex gubbar som springer runt på skärmen för tillfället, men jag kan tänka mig hur det ser ut efter en dag full av besökare. En annan sektion visar upp Tomb Raider-serien som ett bra exempel på hur formgivning med polygoner har förändrats genom åren. Shadow of the Tomb Raider, Tomb Raider Legend samt det första Tomb Raider låter gameplay-snuttar spela på var sin skärm. Bredvid dem, i en tredje sektion som även den var en liten alkov, visas olika visuella element upp i det som kallas för ”compositing”. Det känns ganska intetsägande till en början, men filmerna på skärmarna visar väldigt pedagogiskt hur man sammanställer de visuella elementen i ett spel (särskilt för mellansekvenser). Rundan avslutas med en skärm full av triviafrågor. Självfallet går jag därifrån med alla rätt; annat vore ju en skam!
Play Beyond Play är en spel- och spelarpositiv utställning som tar spel som hobby, arbete eller fritidsintresse på största allvar. Undertecknad må inte ha varit med under spelteknologins formerande tidsperioder på 70- och 80-talet, men det behöver man inte ha varit för att förstå att det här är ett stort steg från vad vår kultursfär har varit. För det är just vad spel är – kultur – och då får man gå på museum.
