Game On 2.0

Det var inte något fint väder förmiddagen jag klev av buss 69 vid Tekniska Museet. Himlen var grå och det duggade lätt. Jag trampade i en vattenpöl och kände fukten leta sig till min strumpa. Mot museets tråkiga fasad hängde en stor plansch i klara färger och lyste upp den dystra höststämningen. Mario i sin 8-bitars skepnad mot en klarblå bakgrund sken evangeliskt över asfaltsgården och en lika blå matta var utlagd. Den sanna vägen var tydligt markerad.

Game on 5
Can’t touch this, dum dum dum dum!

Jag smet in i det ännu inte öppna museet med en skolklass på studiebesök och väntade vid receptionen. Det första mina ögon såg var en 1,5 meter hög pappfigur av The Blue Bomber. Det såg ut som om han vakande över det tysta museet. Jag fick aktivt påminna mig själv att inte röra den, hur mycket jag än ville. Kort därefter möttes jag av Anna Westerling, projektledare för Game On 2.0 och Calle Ros-Pehrson, pressansvarig för Tekniska Museet. Stora dekaler av Mario ledde vägen upp för trapporna och Anna berättade att lugnet snart skulle brytas. Under dagarna sedan premiären har de haft uppemot 3000 besökare dagligen.

Sedan vi öppnade har det varit rekord.
– Calle

Game on 4
Ni får komma tillbaka någon annan dag! (Ibland är det nice att tillhöra pressen)

I det första rummet stod ett ensamt och avspärrat arkadkabinett. Pong, enligt många datorspels urfadern, spelas här via ett podium och en projektor så att alla kan ta del av en pågående match. Nästa rum, eller ‘level’ som Anna säger, hade flipperspel och uråldriga arkadkabinett längst väggarna. En stod öppnad för att repareras innan de första besökarna skulle komma. Det smärtade mig att antikviteterna utsatts för vårdslöst användande. Det är i det här rummet som spelhistorien mer eller mindre börjar.

Den startades 2001 av Barbican i London och då hette det Game On 1.0. 2010 gjorde man en uppgradering till 2.0 som är lite större och lite bättre. Det är en internationell utställning som vi bestämde oss för att hyra in. Anledningen var att tekniska museet har en väldigt fin samling av arbetsdatorer, men vi har liksom glömt att det där med spel är viktigt och en väldigt stor del av teknik- och kulturhistorien. Det här är vårt sätt att göra bot och bättring.
– Anna

Leveln som följde var i spel räknat det största rummet. Här var Tv-spelskonsolerna inrättade mer eller mindre i genre- och generationsföljd. Varje glasbox innehöll en aktiv konsol med diverse kassetter och manualer strödda kring dem. Vid sidan av fanns lite information om maskin och spel samt instruktioner för att spela. Här var fullt med älskade klassiker som Adventure till Atari 2600, The Legend of Zelda på NES, Pitfall, GoldenEye 007 och Tetris. Det fanns något som nästan alla kunde relatera till. De äldre spelen var också spännande för de yngre som inte kunde känna några nostalgiska vibbar.

Det är helt fantastiskt, jag pratade med några ungar, och för dom är inte Pong retro, för dom är det ett lättförståeligt spel och, precis som när det kom, blev det poppis.
– Calle

Game on 3
Att spela eller inte spela, det är INTE frågan!

Sedan följde en öppen yta med montrar av alla möjliga sorters handhållna konsoler. Här fanns allt ifrån Grandstands Star Wars inspirerade Scramble till PSP Go. Nintendos handhållna var självklart i en egen liten monter. Ljudnivån gjorde det svårt att namnge valpen i Nintendogs, och har ingen anställd smugit ner efter stängning för att viska hundens namn, går den stackaren fortfarande namnlös.

Nu är det höstlov, men när det lugnar sig kan man springa ner och spela.
– Anna

Längst med väggarna stod kabinett med kända storspel uppradade. Super Mario World, Sonic the Hedgehogg, Jack & Dexter och Tomb Raider. Konceptbilder och designskisser fyllde ut rymden och gav en inblick i karaktärsdesign. Jag tänkte genast på en tidigare föreställning, Hjärta Spel, där konstnärliga tolkningar av spelkulturen hängdes upp på väggar som konst. Att det skulle bli såhär, att kunna spela Mario Kart 64 på ett museum, trodde jag aldrig skulle ske. Även om det som nu känns alldeles självklart, hade jag alltid haft en föreställning om att det är gamla dammiga gubbar och tanter i kulturråd som förkastar datorspel som skräp som absolut inte får besudla museernas historiedokumenteringar. Den tanken rådde Anna och Calle bot på.

Journalister kommer inte ofta på det som är ”kul”, en del gör ju det men framför allt är det för att det är viktigt, att det betyder något. Folk pratar väldigt mycket i sociala medier. Vi jobbar mycket med det för att vi inte har någon jätte[stor] annonsbudget. Spel är viktigt för folk. Därför är det viktigt för oss som museum att vara duktiga på att samla in det och jobba med det.
– Calle

Precis, vi har ju statligt uppdrag att samla in och bevara till framtiden. Folk kommer undra om datorspel om femtio år. Det var någon som frågade mig: ”Varför är det viktigt att dokumentera det här?” Tja, sa jag, för att det här är en absurt stor del av människors liv idag, det kommer behövas för att fatta den här generationen.
– Anna

Game on 2
Ah, dagens ungdomar fattar säkert inte att vi faktiskt gick runt med sånt här i fickan förr! App-vadå?

Sedan passerade vi ett rum med låga kabinett och små färgglada pallar och jag  förstod genast att det här var barnavdelningen. Även denna avdelning tycktes Nintendo dominera. Av de sex kabinetten var tre av dem Pokémonspel och resten var på Nintendokonsoler. Den japanska jätten, som är svag i dagens högupplösta och krutstinkande spel, visade genom Game On 2.0 att Nintendo ändå nästan enväldigt skrivit spelhistorien. Där någonstans, bland silikonskydden och systemljuden, bekräftades också att Nintendo är familjevarumärket. Kanske är det dags för oss Nintendoentusiaster att erkänna- och vara stolta över det.

Barn kan allt om djurriket i Pokémon men det är svårt att lära dem Linnés indelning av olika arter. Dom kan ju precis vilka arter av Pokémon det finns och vad dem kan göra. Men det är svårt att lära dom djurarter och rävar och talgoxar. Kanske finns det någonting man kan lära sig där om pedagogik.
– Calle

Rummet därpå hyllade simulatorspel och där var det mest iögonfallande exemplaret mechasimulatorn Steel Battalion. Spakar, switchar, knappar och pedaler. Här var det viktigt att starta upp och manövrera på rätt sätt. Bara genom att titta på kontrollpanelen förstod jag att det här var en seriös simulator – på ett flightsim-aktigt vis. Calle skojade till det genom att påpeka hur viktigt det är att veta var vindrutetorkaren är. Bredvid stod ett tre-skärmar brett racingspel och då slog det mig att utställningsytan som hittills känts rymlig och stor, i själva verket var ganska trång om man skulle släppa in trehundra människor.

Utställningen är lite större än vad vi har plats för, så vi har klippt lite grann här och var på olika sätt. Det är vissa arkadspel vi inte visar. T.ex. en med en stor Virtusphere som var som en stor rund 3D-boll som krävde yta.
– Anna

På en stor skärm blinkade en titel hysteriskt och i mitt huvud hörde jag tydligt orden “Super Smash Bros.“. På en disk framför vilade fyra GameCube kontroller. Anna och Calle verkade obekanta med Nintendos speedade party brawler och genast kände jag ett hybris växa inom mig. När Anna tog en kontroll och föreslog en match fick jag lägga band på mig och förhindra att knäcka dem i ett spel som jag spenderat hundratals timmar på. Calle valde min favoritkaraktär (Link) och det tänkte jag straffa honom för. Fast när matchen väl var igång insåg jag hur rostig jag hade blivit. Under den tid jag försökte koordinera mig med knapparnas funktioner, dog jag ett antal gånger och när gonggongen ringde var det jag som var förloraren.

Avslutningsvis var den sista ytan av utställningen en arkadhall. Här trängdes Playstation Move med Rockband och dansgolv. Olika arkadkabinett hade charmigt pressats ihop och nästan smält samman. Calle berättar att teknikerna hittat mynt i maskinerna som besökare lagt in av vana. Missile Command och många av de omtalade och mytomspunna klassikerna som Galaga, Donkey Kong, Centipede, Pacman och Tron. Det kändes som att allt fanns där och att det gick att uppleva en svunnen tid. Det är här som cirkeln sluts om de sociala spelen. Här blandas de moderna plastinstrumenten med dubbla racingstolar, rörelsekontroller med arkadkabinett och en dansscen för två. En konvergens av dåtidens arkadhall med nutidens vardagsrum hade skett och det kändes helt naturligt inrättat.

Game on
Den här historien kan alla, så jag behöver inte skriva nått här.

Spel och datorspel i synnerhet får utstå stark kritik för sexism, våldsglorifiering och dissonans i det sociala umgänget och skolbildningen. Den har anklagats av esteter för att den stått och trampat på samma ställe i decennier och inte bidragit med annat än tom underhållning. Storbolagens högbudgetimperium har bespottats för uppföljare, DLC och season pass, marginalisering av minoriteter och reproduktionen av machoman normer. Spelvärlden har fått både vetenskapsmän och religiösa efter sig. Ändå är Game On 2.0 en succé.

Det är skönt att känna att man gör nått som folk vill ha, som faktiskt är roligt. Det känns som att vi bidrar och att folk blir glada och att tekniska museet gör nått positivt.
– Anna

Det är lätt att folk fastnar i att det är en kommersiell produkt, men det är inte så enkelt. Spel är viktigt för folk, det är inte bara en leksak som en simring. Det är någonting mer, det är ett community kring det och det finns så himla mycket mer kultur än vad man tror.
– Calle

Efter en trevlig pratstund uppe hos Anna och Calle i deras mysiga kontor släpps jag lös på utställningen som har fyllts ut med besökare. Innan jag tog mig tid att på riktigt bekanta mig med spelen som kom innan min födelse gick jag runt och iakttog besökarna. Barn, tonåringar, vuxna och gamla var här och alla spelade tillsammans. En pappa handledde sin son genom Halo, en mamma spelade Dead of Alive med sin dotter och en liten flicka försökte lära sin mormor Super Mario World. En tonåring förklarade för sin tjejkamrat hur Marios design var ett resultat av det begränsade utrymmet i tekniken, en man i medelåldern säger att han inte vill gå förrän han fått spela Galaga igen, för han skulle minsann visa att han var bra på det. Vart jag än såg spelade besökarna tillsammans, lärde varandra och återberättade gemensamma minnen.

Det drar igång ett projekt nu i veckan och man kan maila spel@tekniskamuseet.se och då få med sin berättelse om spel. För hur kommenterar man spel? Vill man bara ha skärmen så säger det ju ingenting, vi måste ha era fantastiska historier om hur ni klämde in er i soffan tillsammans och det var trångt när ni spelade Mario Kart. Den typen av historier letar vi efter just nu.
– Anna

Nu i skrivande stund kom jag på att de hade en Virtual Boy i en hörna. Fast detta Nintendos arroganta snedsteg behöver vi inte gå in på. Vad jag minns var det inte något stort intresse kring den på utställningen, precis som när den lanserades. Jag kom istället att tänka på mina gamla kära Game Boys. Jag undrar var dom är…

Jag hoppas jag inte har slängt min Game Boy. Jag ska leta på vinden.
– Anna

Game On 2.0 visas på Tekniska Museet, Museivägen 7 i Stockholm, från 25 oktober till 27 april.

Vad tycker du?

0 0

2 Kommentarer

  1. Väldigt intressant! Definitivt värt att besöka 😀 Sålde de spel-souvenirer också?

    Svara
    • Ja det gjorde dom, men tyvärr bara det som går att köpa i andra affärer. Inget speciellt.

      Svara

Skriv en kommentar

Din e-postadress kommer inte att synas. Obligatoriska fält är märkta med *

You may use these HTML tags and attributes: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>

Jag är en gamer av den gamla skolan och uppskattar både spel som utmanar mitt tålamod och spel som jag kan fly in i. Mina bästa minnen kommer från Super Mario Bros. 3, Mega Man, The Legend of Zelda och Final Fantasy. Nu finner jag mina kickar i Destiny, Bloodborne och Shovel Knight och gömmer mig i Bethesda och BioWares världar.

Glömt lösenord

Ange ditt användarnamn eller din e-postadress. Du kommer att få en länk för att återskapa ditt lösenord via e-post.