Halo blev FPS-renässansen till konsol
I början av 2000-talet var FPS-genren i stort sett kategoriserad åt PC-spelare. Det ansågs som rena tokeriet för en utvecklingsstudio att lägga dyra resurser på ett skjutspel för en konsol som knappt hade något större publik. Goldeneye 007 och Perfect Dark till Nintendo 64 var några lyckade undantag. Annars var det muspekare, dumburk och Counter-Strike som gällde. Men det kom att förändras rejält av en amerikansk IT-miljardär och en ganska okänd studio.
Våren 2002 pågick konsolkriget mellan Sony, Microsoft och Nintendo. Alla nämnda företag slogs om spelarnas gunst med sina plastlådor som var och en hade något att erbjuda. Microsoft hade nyligen gett sig in i bataljen med sin Xbox och behövde en titel att marknadsföra satsningen. Den räddningen blev Halo: Combat Evolved, utvecklad av Bungie som tidigare skulle lansera produktionen till Macintosh innan uppköpet av Microsoft. Över en natt fick världen Halo-feber och morgonen därpå hamnade en grönklädd rymdgubbe på alla gamers läppar.
Min personliga Halo-resa
Mitt inträde till Halo-universet började 25 maj 2002. Efter mycket om och men, förhandlingar, tjat och argument styrde min snälla far kursen mot den lokala Elgiganten i Vänersborg. Där inhandlades den berömda svarta boxen med det legendariska spelet. Lyckan var minst sagt total och jag kände förväntningarna stiga ju mer bilen rullade hemåt.
Väl framme packades blystenen upp och in matades skivan. Efter några låååånga sekunder hördes en kör som sjöng i korus när titelmenyn visades upp. Med svettiga labbar på den groteskt stora handkontrollen klickades kampanjen igång och resten blev åtskilliga timmar tillsammans med Master Chief i kampen för mänsklighetens frälsning.
Bortsett från den mästerliga kampanjen hade Halo: Combat Evolved ett lika mästerligt multiplayer som delades split-screen i fyra bitar. Jag minns alla stunder när mina brorsor drabbade samman på kartorna med maskingeväret i högsta hugg. Den överdrivet kraftfulla Magnum-pistolen blev verkligen en glädjedödare när en motståndare kunde slå ut mig från en mils avstånd. Skratt, rop och okvädningsord hamnade kors och tvärs under sessionerna framför rutan i den där konstiga ringvärlden.
Jag betraktar än idag Halo: Combat Evolved som det bästa Halo-spelet sett till spelglädje, sammanhang och design. Det finns inget som slår ett tillfälle när jag får kasta en handgranat och se fienderna flyga från alla håll i en bombastisk explosion. Än idag minns jag när Master Chief tog sina första stapplande steg ur sarkofagen på Pillar of Autumn och började sin långa resa in i evigheten.
