Spelmode, del 21: Barndom och konst (NES)

För många spelare började deras intresse med Nintendos 8-bitarskonsol – Nintendo Entertainment System. NES. Jag hade sniffat på lite C64 och våran kompisdator som använde floppyns motsvarighet till vinylskivor innan, men det var med NES:en som jag verkligen fastnade för spelandet. Pixelgrafik blev ett stort intresse och jag använde nämnda kompisdator för att ”rita av” sprites från Legend of Zelda och Kung Fu, samt lära mig skapa egna kreationer med pixlarna.Idag, nästan 30 år senare är intresset fortfarande lika starkt.

Klädesplagg: T-shirt
Spel: NES (konsol)
Motiv: Design från NES-handkontroll
Köpt: För över sju år sedan. Minns inte var.

Pixelgrafik – sprites och fantasifulla lösningar på ett begränsat bildspråk. Jag tog det till en ny personlig nivå för ca tio år sedan. Jag hade skissat på lite spelfigurer, men det exploderade snart i desto större projekt. Varje pixel var en kvadratcentimeter, så om du hade en bild som var 100×100 pixlar motsvarade det en bild på en kvadratmeter. Det blev, med andra ord, riktigt stora bilder emellanåt. Bilden från Shadow of the Ninja är 180×180 cm, målad på nio stycken 60×60-skivor. Även om jag satt morgonen till vernissagen och fyllde i det svarta på den sistnämnda under hallucinationer var det meditativt. Kanske inte optimalt, men det talar fortfarande för hur mentalt avslappnande det är och hur lätt det är att tappa bort tiden.

Musiken är minst lika lysande när det kommer till NES:en. Vid det här laget har jag redan spammat er med länkar till min sida ViperofVic på youtube. Dock med kontext, mind you! I det här fallet är kontexten åttabitaren och dess begränsade ljudbild. När du har i princip 50 sekunder att göra en låt på gäller det att vara så talande som möjligt. Om du vill ha en uppbyggnad får du max fyra takter på dig. Och det är generöst. Med fyra ursprungskanaler, med en triangel (bas), två fyrkanter (melodier) och en noise-kanal (trummor) är det inte en optimal ljudbild att jobba med. Det blir desto viktigare att få fram själva budskapet, inte linda in saker i uppbyggnader och liknande. Självklart finns stämningen där redan som det är, men musiken är så mycket mer koncis och klarspråkig.

Jag älskar detta och har vigt min huvudsakliga kanal till sådan musik. Jag använder förvisso 12-13 kanaler när jag gör min musik så det är inte samma begränsningar. Jag kallar det 8-bitarsrevisioner då det ändå är ljud samplade direkt från NES-spel. Någon onödigt petig person kommer påstå att det inte är 8-bitar på grund av antalet kanaler och den mix jag kan göra (vilket har hänt!). Det är ljudet av åtta bitar som spelar roll, inte de tekniska bitarna bakom produktionen. Med band som FantomenK, Anamanaguchi och Sabrepulse har vi ett sound som inte är i närheten av åtta bitar på en teknisk nivå, men det är en ljudbild som direkt tar oss tillbaka till forntidens konsoler och deras pixliga grafik.

Mer än bara pixlar

Det var mer än bara spelens grafik som har blivit ett kärt minne från förr när det kommer till NES. All estetik kring den gråa lilla lådan har blivit kultförklarade designval idag. Med deras svarta serie av spel fick vi en väldigt specifik design som jag fick äran att formge åt ett punkband. Om ni tar en titt på deras debut-EP här nedan kommer ni se en hel del likheter med den serie till NES som jag pratar om. Jag fick t.o.m. göra en 8-bitarsversion av deras Mannen med det Gyllene Håret till skivan. Att se spelkulturen från 80-talet få ett så trogen tribut är helt underbart att se. Att få vara delaktig i det är ännu mäktigare.

Favoriterna från förr

Avslutningsvis tänkte jag nämna några spel som lämnade otroligt starka intryck hos mig när jag växte upp.

Popeye (1982)

När jag växte upp hyrde vi spel från kiosken i Forsbacka. Precis som film så kunde du låna en konsol och några spel, med två handkontroller, under några dagar. Allt kom i en svart, klumpig låda som jag skulle döda för att ha idag. Ett av spelen som vi fick med oss hem var Popeye.

Det var ett spel där du skulle samla ihop tillräckligt med hjärtan för att få Olivia, Karl-Alfreds kärlek, att räddas. Samtidigt var du tvungen att undvika Brutus som gick runt och levde rövare på de olika skärmarna. Spenaten var Karl-Alfreds powerup och lät honom ge Brutus en käftsmäll som satte honom ur spel ett tag. Så enkelt och så otroligt beroendeframkallande för sin tid.

Det följde ett klassiskt upplägg som de flesta spel hade på den tiden, med ’boards’ där allt tog plats. Vi hade Space Invaders, Pac-Man, Arkanoid och Centipede, för att nämna några. Tre år senare började spelen scrolla med Super Mario Bros. och spelen revolutionerades något alldeles fantastiskt.

Bubble Bobble (1986)

Jag ägnade min barndom med en hel mängd spel och tillsammans med diverse musik har jag skapat odödliga soundtracks till spelen ifråga. Jag och min kusin gick loss i Super Metroid med Black Album av Metallica i bakgrunden, Shadowrun och Infinite Patio med Infinite Mass. Vi spelade igenom A Link to the Past med Mr Music och en massa popmusik. Vi spelade igenom Bionic Commando och spelade Moon Stone på hans C64 – under min speluppväxt är han en lika viktig del i det som spelen ifråga.

På den här tiden behövde en egentligen inte klara av spel för att ha roligt. Det räckte att uppleva det under som var digial, interaktiv underhållning. Ett av de första spelen som jag faktiskt klarade av var Bubble Bobble till NES. Med samma board-system som tidigare nämnda spel fickdu ta dig igenom bana efter bana för att slutligen möta bossen Grumple Grommit. I Japan hette denne Super Drunk, men då du (som barn) slåss mot en flaskkastande galning kändes det kanske inte helt okej att behålla det namnet i västvärlden.

Blue Shadow (1990)

Ett av mina absoluta favoritspel till NES var Blue Shadow. I Nordamerika hette det Shadow of the Ninja och är det vanligare namnet på spelet. Du kunde välja att spela som antingen Hayate eller Kaede i denna actionplattformare vars musik var svårslagen. På rak arm var det nog bara Shatterhand som direkt kunde jämföra sig med den.

Även detta spel körde jag väldigt mycket med min kusin då du kunde spela det med en kompis. Vi klarade aldrig av det, men vi tog oss till sista bossen. Tyvärr krävdes det att jag skulle bli vuxen innan jag väl tog mig igenom spelet ordentligt. Under barndomen var jag så otroligt fäst vid det här spelet att jag satte mig och skrev ihop en uppföljare(!) med banor, bossar och story. Spelet fullkomligt fångade mig med sitt cybertema av undergång, ninjor och robotar. Hela premissen går att återse i diverse manga och anime och det är ett välfungerande tema som håller än idag.

NES var en hel värld av fantastiska upplevelser för mig. Det var magiska äventyr, bombastisk action och nervkittlande spänning. Det var en känsla som du inte kan sätta ord på. För de som inte växte upp med det är det förmodligen helt oförståeligt. För mig är det ett av de mest kära barndomsminnena jag har och jag känner mig stolt över att jag har fått växa upp med det. Om 40 år, när jag sitter på ett äldreboende och spelar på min Playstation 13 kommer jag veta att jag var med när det startade. Den industri som hann växa sig så stark under min uppväxt och tidiga vuxna liv. Vad som kommer vara en självklar del i vår underhållning 2058 kommer vara något jag var med och såg växa fram från rötterna.