Ett av mina favoritspel i Final Fantasy-serien är den tolfte delen. Vi hade redan klivit in i röstskådespelens märkliga värld och med den första kronologiska trilogin av Star Wars-filmer ute blev temat därefter. Det låter inte jätterafflande, men mitt i allt detta fanns ett fantastiskt spel som gömde sig. En av sakerna som gjorde spelet så roligt för mig var grindandet. Jag kunde sitta och nöta tre, fyra screens på repeat en hel dag, bara för att levla upp karaktärer och få tillgång till vissa saker. Medan jag sprang runt och slog ihjäl diverse djurliv gav jag mig aldrig på de som inte hotade mig. Det var alltid, om än orkestrerat, ett försvar från min sida. En rättvis kamp.
Jag gav mig aldrig på djur eller karaktärer som inte attackerade mig. Om de valde att höja en hand eller tass i min riktning fick de dock smaka på konsekvenserna som jag gladeligen delade ut.
Klädesplagg: T-shirt
Spel: Final Fantasy XII
Motiv: Judge Gabranth, från omslag
Köpt: Present från Square Enix
Rätt ska vara rätt
Min moral i spel har nog alltid varit hög. Jag ger mig inte på NPC’s, jag har inte ihjäl oskyldiga, vare sig de är djur eller antropomorfiska varelser. När jag spelat Red Dead Redemption har jag aldrig tvekat att släcka liv om det är ett direkt hot för mig. När det kommer till djur som bara går runt och sköter sitt tog det dock alltid emot. Jag vill inte ta liv om det inte behövs, men i den värld som Red Dead Redemption utspelar sig i är det en del av överlevnaden.
Jag har en tendens att alltid rollspela för att skapa en starkare inlevelse i spel. Jag hade ihjäl mina kaniner, björnar och rådjur, men jag lämnade aldrig kropparna. Jag tog tillvara på allt de hade att erbjuda då jag ville att deras död skulle fylla ett syfte, inte bara vara en kul grej. Visst – det är bara ett spel och det finns inga som helst konsekvenser att få av det. Men för mig har det aldrig handlat om konsekvenserna, tvärtom – jag ska agera rätt och moraliskt, oavsett konsekvenserna. Med detta sagt så är jag vad spelvärlden skulle definiera som kaotiskt god…
Att få utlopp för sitt alterego
Vissa väljer att agera ut totalt i spel. De vet att de inte kan gå runt och ha ihjäl människor i verkligheten, så de använder spel som en outlet för detta. Jag har nästan aldrig känt det behovet. Jag är alltid ”mig själv” i spel och väljer att agera därefter. Det finns dock två tillfällen då jag valt att agera annorlunda, men med en god orsak.
Första gången var i inFamous. På den tiden jagade jag troféer på PS3 tillsammans med en kompis och då var det en motivering till att agera lite tvivelaktigt emellanåt. Det tog fortfarande emot, men för att få den där platinumtrofén behövdes en del uppoffringar som jag inte var okej med. I inFamous var det dock lite annorlunda. Jag spelade igenom spelet som en rättskaffens Cole till en början.
På min väg drevs jag till vansinne på alla NPC:s som ständigt låg och jämrade sig och ville ha min hjälp. Det kändes som att de bara tyckte synd om sig själva för att kunna glida med på mina krafter. En bekväm lösning för dem, på min bekostnad. De betedde sig som gnälliga småbarn och förväntade sig att killen med superkrafter skulle hjälpa dem. Vad gjorde de innan Cole? Hur kan de ha blivit så handfallet bräckliga helt plötsligt? Bekvämlighet! Och jag avskyr det.
När jag väl klarat spelet och låst upp trofén för att vara 100% god var det dags att lära invånarna vad deras gnäll leder till. Det var dags att spela ond. När jag såg personer ligga och pipa på trottoaren och be om hjälp klättrade jag genast upp för huset där de låg. Ett par våningar senare hoppade jag ned mot dem, med en förödande attack som bara blir värre ju högre upp jag var. Ju fler våningar, desto mer skadeglad blev jag. Om de ska pipa över krämpor ska jag fanimej ge dem något att gnälla över.
När jag slog ned i gatan nedanför exploderade allt. Elektricitet sprakade när skyltar, lyktstolpar och bilar slungades iväg och förstördes. Mitt i detta kaoset fanns såklart även människorna. För mig var de inget annat än störande objekt vid det här laget. Att se dem kastas iväg, vetande att de inte kommer leva när de landar var oförskämt tillfredsställande. Jag blev ett avstängt kaos, en pest av elektricitet som hade ihjäl allt i min väg.
När hämnden sätter in
När jag spelade Skyrim var sidouppdragen de absolut roligaste i spelet. Huvudstoryn var, som jag och Emma så fint uttryckte det i senaste podden, några blöta risbollar jämfört med sidouppdragen som var en mustig portion sushi. När jag tog mig igenom den storyline som var Dark Brotherhood var det dags att avrätta en tronarvinge. Allt var planerat i detalj och tillsammans med mina kollegor tog vi oss in på slottsområdet.
När det var dags att avrätta personen ifråga gick larmet. Plötsligt hade vi vakter överallt och vi fick slåss med tänder och klor för att ta oss ut levande. Mina vänner dog, en efter en. Jag försökte ta oss ut levande, men i slutändan var det bara jag som kom undan.
Det visade sig att vi blivit förrådda. Jag började utreda detta. Den som orsakat detta skulle inte komma undan. När jag väl hittat skurken bakom allting gav jag mig iväg för att utplåna allt. Jag blev Keyser Söze från The Usual Suspects. Creasy från Man on Fire. Alla som varit inblandade i detta skulle upphöra att existera.
Jag hittade ett skepp där mitt mål fanns och jag tog mig ombord från vattnet. Samtliga personer på det här skeppet kommer avsluta sina liv här. Jag klättrade ombord och påbörjade min utrensning. Det spelade ingen roll om det var oskyldig besättning eller personer direkt anställda under kungen ifråga. Jag gjorde ingen distinktion mellan dem. Det som hadeen puls på skeppet skulle dö.
Jag hugger ned allt i min väg tills jag slutligen kommer fram till huvudpersonen bakom förräderiet. Han vet varför jag är där och han har accepterat att han kommer dö. Jag står och tittar på honom ett tag, letar efter någon form av desperation eller rädsla. Ingenting. Detta retar mig lite, men till slut tar jag hans liv. Jag kliver ut på däck igen, kroppar överallt. Jag bara står där och känner hur ingenting har förändrats. En lätt tillfredsställelse för mig över att få hämnas, men inget mer. Efter några minuters kontemplation dyker jag ned i vattnet och lämnar ett skepp full av död bakom mig.
