Var tog egentligen det där samspelet i verkligheten vägen? Couch co-op, ni vet? Att spela med sina vänner i verkligheten känns som ett utdöende slag. Självklart kan vänner träffas och spela spel tillsammans, det är ingen som hindrar oss. Spelindustrin är dock väldigt inställt på onlinespelandet istället. Just nu är det Nintendo som fortfarande håller fast vid det här.
Klädesplagg: T-shirt
Spel: Space Invaders
Motiv: Vilken board som helst
Köpt: Ett klädstånd på stan
När Pong lanserades 1972 tog det världen med storm. Barn och vuxna samlades för att tävla i detta tennisliknande spel, den ena mot den andra. Två år senare släppte Atari hemversionen som fyndigt nog kallades ”Home Pong” och familjeunderhållningen gick igenom en revolutionerande fas. Plötsligt hade de flesta hushållen en helt ny underhållning att ägna sig åt, istället för att leka med leksaker och lyssna på radio.
Efter de första månaderna efter releasen av Space Invaders i Japan nådde spelet en hög popularitet. Specialarkader öppnade med enbart Space Invaders-kabinetter. Vid slutet av 1978 hade Taito installerat över 100,000 maskiner. Vid 1980 hade de hunnit installera 300,000 stycken. Arkadvärlden var även den en väldigt social sådan. Vi har sett kabinetter i filmer och, om vi har åldern för det, stårr vid ett par själva. Vi hejade på varandra och turades om att försöka klara av diverse banor, bossar och pussel. Vi spelade mot varandra och med varandra.
Stranger Things är senast i raden att ge oss en perfekt bild av vad som gjorde arkader så otroligt roliga.
När spelet vill att du ska ha sällskap
Åtta år senare hade spelindustrin växt till sig och blivit någon att räkna med. Detta resulterade i att tredjepartsutvecklare började spotta ur sig spel som om det inte fanns någon morgondag och nya konsoler såg dagens ljus. Ett av spelen som dök upp var Bubble Bobble, ett spel som introducerade oss till en helt ny erfarenhet inom tvåspelargenren. Som många andra spel lät Bubble Bobble dig välja mellan en eller två spelare, men för att få det sanna slutet, det lyckliga slutet, var du tvungen att spela det med en vän.
För att få det riktiga slutet måste du spela med en vän.
Spelet släpptes senare till NES och det blev det första spelet jag klarade av. Tillsammans med min minst lika spelgalna kusin bubblade vi oss igenom alla banor med skrik, skratt och stoj. Vissa banor var bara roliga, andra var riktigt svåra. Vissa banor kändes helt hopplösa, men genom att hjälpa varandra, prata (mest skrika tror jag faktiskt) och klura ut strategier lyckades vi till slut nå vårt gemensamma mål. Jag brukar ibland prata om skillnaden mellan spel för två spelare (där man bara lever om tillsammans på samma skärm) och co-op (där man måste samarbeta för att ta sig vidare. Samarbetet återspeglade verkligen svårighetsgraden i spelet och det kändes verkligen som att du spelade spelet med någon annan, inte bara delade samma upplevelse.
Sättet som Taito levererade vikten i att spela två stycken fanns att återse i andra spel som Double Dragon (1987) och Streets of Rage (1991) och Die Hard Arcade (1996). Idag är co-op snarare ett sällsynt alternativ som, när det väl används, inte är särskilt samarbetande utan bygger mer på att leva om tillsammans i samma spel. Det öppnar inte upp för nya alternativ eller tillvägagångssätt. Bara en delad skärm (om man har tur!) eller en liten extradetalj i ditt interface som antyder att du spelar med någon annan. Men trots den bristande samarbetsfaktorn så kunde man ändå dela spelet med någon annan som satt bredvid dig. Jag säger inte att dagens onlinespelande är dåligt, tvärtom, men jag saknar den där genuina, sociala biten.
När vissa saker faktiskt var bättre förr
När jag var ung, då Nintendos och Segas 8- respektive 16-bitarsmaskiner var aktuella var en social på ett mycket mer genuint sätt. Självklart fanns inte möjligheten att spela med andra via internet då. Det kändes dock mycket trevligare på den tiden då man kunde sitta och spela tillsammans med någon, skicka kontrollen efter varje avklarad bana (eller Game Over-skärm) och turas om.
Spelade en ett spel för två spelare där ni antingen sopade på varandra eller slogs mot samma mål bidrog med samma sak. Idag sätter vi oss hellre med ett headset och tjattrar loss med människor vi aldrig träffat. Detta har såklart sina positiva sidor också, men som en social gamer vill jag gärna dela upplevelsen med någon i egen hög person.
På senare tid har jag oftast spelat online för att umgås och det är jätteroligt. Ni har säkert sett praktexempel i våra videos från Overwatch och de numera nedlagda nightfalls från Destiny 2. Vore det inte för onlinespelandet skulle vi inte ha Team Moerda i Overwatch, Squad Moerda i PUBG, eller Klan Moerda i Warframe.
Jag förstår att det här är en del av den teknologiska utvecklingen. Jag tycker dock det är synd att det ”retrosociala” spelsättet bli lidande av det. De enda som fortfarande anammar detta till fullo är Nintendo och det ska de ha en eloge för. Med spel som Counter Strike, Overwatch och Battlefield (med flera!) har co-op blivit en onlineterm som nästan helt utesluter det fysiska mötet. Tyvärr.
Delad glädje är dubbel glädje
Jag vill sitta i en soffa med en kompis, med en varsin handkontroll. Jag vill bråka loss då den ene tar en power up som den andre ville ha. Slå till dem lite löst. Att dela frustrationen över hopplösa utmaningar och sedan ge varandra en high five då vi spöat den där jääävla bossen. Duka upp med tilltugg och bara njuta av stämningen som skapas av att vara två personer. En soffa, en spelkonsol, flera spelare. Det är det jag saknar. Den där särskilda spelglädjen man känner då man sitter bredvid en kompis och upplever samma äventyr tillsammans. Precis som jag och min kusin gjorde för snart 30 år sedan.
